Jag är ingen vän till kungahuset. Tvärtom, kvarlevan kungamakt är en förlegad institution som saknar några som helst rationella argument för dess bevarande i ett samhälle vars statsskick i grund och botten är demokratiskt.
Dock har ju institutionen sina försvarare i konservativa rojalister och känslopjoskande nationalister. Folk som ännu inte fattat det gravt löjliga med att stå i folkdräkt, blonda flätor och vifta med svenska flaggvimplar när vår Carolus (den sextonde i ordningen) åker kortege.
Kungamakten har en stark lobby.
För säg vilken statsledare, demokratiskt vald, som skulle kunna sitta säkert efter att ha gått på bordell och ryggdunkats och varit familjärt du med diktatorer runt om i världen?
Som senast när kungen i egenskap av hedersordförande i World Scout Foundation delade ut en hedersutmärkelse till kung Abdullah av Saudiarabien (En oljeschejk som alltid är redo).
Men kungamakten har sina försvarare, även hos dom där man minst kunde ana det.
Jag själv, till exempel.
Utöver mitt tilltalsnamn, så heter jag Karl-Åke. Att heta Karl innebär, med en sorts ödets ironi i det här sammanhanget, att jag delar samma namnsdag som vår nu levande kung.
Och faktum är, att det inte är utan att jag känner mig en smula stolt över att ha namnsdag på samma dag som vår kung.
Flaggdag och allt - dagen till ära.
Så starka är kungamaktens emotiva konnationer.
Konnationer som rör oss mer eller mindre i djupet av folksjälen.
De rojalistiska ränderna går inte ur så lätt.
Och det kanske inte är så konstigt.
Kungamakten har drygt 700 år på nacken som svensk företeelse. Jämför detta med den fullt utvecklade demokratin, dvs med rösträtt för både män och kvinnor, som infördes för knappa 100 år sedan.
Visst, som vissa historiker vill framhålla, så har vi haft ett sorts parlamentariskt inflytande i och med det som av vissa etiketteras som landets första riksdag - riksmötet i Arboga år 1475.
Men så sent som i slutet av sjuttonhundratalet, hade vi en envåldshärskare på tronen: Gustav III.
Och det var bara 200 år sedan.
Att Gustav III kunde kuppa till sig enväldet, trots den parlamentariska utvecklingen som tog fart i och med slutet på Karl XII:s envälde, kan i mångt och mycket skyllas på den ideologi som låg till grund för kungamakten - en ideologi som gav kungamakten legitimitet.
En ideologi som hade bred folklig förankring - folklig i bemärkelsen att det var bönderna, dvs i runda slängar 80 procent av landets befolkning, som utgjorde de breda folklagren.
Ända sedan medeltiden har kungamakten varit böndernas garant för lag och ordning, rättvisa, det gemensamma bästa samt beskydd mot den aristokratiska överhetens förtryck och godtycke. Kungamaktens existens motiverades således utifrån en för bönderna funktionell och praktisk betydelse. Denna betydelse har numer gått förlorad, eftersom kungen inte har den makten eller befogenheten. Men likväl dröjer föreställningen kvar - som en sorts muterad ideologisk kvarleva. Kanske ser vi kungen, idag frikopplad från politiken, alltjämt som en garant mot dagens överhet: politikerna och företagsledarna? Eller snarare en symbolisk makthavare, där de gamla ideologiska föreställningarna som är kopplade till institutionen kungen - lag och ordning, rättvisa, det gemensamma bästa och beskydd - blir en slags mått och standard mot vilken man mäter de reella makthavarnas maktutövning. Här blir kungen, genom sin blotta existens, en påminnelse för dagens maktutövare om hur det historiskt och traditionellt har förhållt sig med maktutövningen. Den allra tydligaste symbolhandlingen, och uttrycket för detta, är ju att kungen har äran att få inviga riksdagen och hålla tal vid riksdagens öppnande.
Tanken om att kungen skulle ha någon reell maktutövning är väl med dagens kung ganska befängd. Tänk dig själv att de SAAB-anställda i Trollhättan skickar en petition och klagobrev till Hans Majestät Konungen, precis som bönderna gjorde i gamla tider.
"Eders högborne Maj:t. Vi har icke fått någon lön, vi ber er därför att komma till vår lansände för att skipa rättvisa mot våra herrar".
I sin nåd, så samlar Carl Gustav XVI den återstående spillran av kungamaktens militära makt, det kungliga livgardet. Därefter konsulterar konungen sina egna geografiska färdigheter - vilket vi och undersåtarna i Arboga sett prov på - sitter upp i sadeln och rider i sporrsträck hela vägen ner till, inte Trollhättan, utan Flen.
Ideologiska föreställningar skiftar mycket långsammare än revolutionära och reformativa processer. De sistnämnda kan förändra statsskicket från den ena dagen till den andra. Ta t ex reformationen i 1500-talets Sverige. Bara för att statsreligionen skiftade från katolsk till protestantisk, så blev ju inte svenskarna protestanter över en natt. Många svenskar höll kvar vid katolska traditioner - det som av statsmakten stämplades som kätteri. Moderna företeelser, som t ex medborgarrättsrörelsen i USA och kvinnorättsrörelsen i västvärlden överlag, är ju processer som institutionellt, genom t ex lagstiftningsvägen - med bl a diskrimineringslagar - har gått snabbare fram än dess ideologiska utbredning och förankring. Än lever föreställningar om svarta och kvinnor som lägre stående varelser kvar. Detta trots att föreställningarna står i strid mot allt från humanism, demokratiska värderingar, vetenskap, rationellt förnuft, till lagens bokstav.
Klart är att kungen och kungahusets existens motiveras och sanktioneras från statsmakten med hänsyn till dessa institutioners starka symbolvärde för nationalstaten. Kungen och kungfamiljen är ju i sig konnationer till begreppet och betydelsen av det svenska; lika mycket som det svenska är en konnation till begrepp som kungen och kungafamiljen.
Omhuldandet av kungen och kungahuset - i synnerhet dess betydelse som nationellt enande symbol - tog fart i samband med artonhundratalets nationalism och nationalromantiska strömningar. En smula paradoxalt, kan tyckas, då artonhundratalet var seklet då demokratiseringsprocessen tog fart. Men behovet av upprättelse efter att de svenska stormaktsdrömmarna krossats av den Ryska Björnen skapade i sin tur behovet av nationellt samlande symboler.
Så reste man t ex under artonhundratalet statyn över Karl XII.
 |
Karl XII. |
När statyn restes var Karl XII:s personlighet ett nationellt ideal. Statyn sågs även som en symbol för kultur och civilisation. Det är idag svårt att se den kopplingen. Idag kopplar man väl snarare statyn till gapiga och folkölsdrickande neandertalare i bomberjackor. Ljusår från kultur och civilisation. Barbarer som går bärsärkargång samtidigt som de heilar med begravningskransarna i handen, så att barr och kottar far åt alla håll. Inte heller symboliken i pekandet, där statyn pekar österut mot det forna ryska tsarväldets despotism och förtryck, är lika aktuell idag.
Därför tänkte jag att det kanske är dags att resa en ny staty. En staty vars personlighet mer är dagens nationella ideal, eller åtminstone borde vara det, om ni frågar mig.
Dessutom en staty som pekar mot Saudiarabien, som för att påminna vår nuvarande kung, om landets despotism och förtryck.
 |
Karl-Åke XII. |
För in Sverige i tiden.
CAROLUS-ÅKE XII.