Blå dunster.

Det är väl inte så konstigt att ett parti på den blå färgskalan försöker slå blå dunster i väljarkåren.

Tur då att inte hela väljarkåren är blåögd.

Det är en sak att stjäla begrepp som arbete, rättvisa och jämställdhet - som traditionellt och historiskt sett varit vänsterbegrepp - och göra dem till sina egna i och med lanseringen av de Nya Moderaterna och konceptet Arbetslinjen.
Men att ägna sig åt historierevisionism, mina damer och herrar, det är en helt annan femma.

Begreppsstöld, eller kampen om vem som ska makten att formulera betydelseinnehållet i ett begrepp, är ju resultatet av ett fenomen som lingvister och de som ägnar sig åt samhällskritisk analys brukar kalla diskursiv kamp. Ta begreppet arbete, som Moderaterna säger sig ska löna sig. Det är ju ett begrepp vars etymologiska betydelse och konnationer varit kopplade till arbete som i kroppsarbete. De flesta av oss tänker snarare skogshuggare som klyver ved i sitt anletes svett när vi säger arbete. Detta medan Moderaterna genom att omforulera dess innebörd, kopplar en för moderater specifik konnation till ordet arbete: att sitta framför laptopen och flytta pengar mellan bankkonton i Genéve och värdepapperscentraler ute i Europa.

Påståendet arbete ska löna sig får ju med denna konnation, eller koppling, en helt annan politisk dimension. Vad som avses är inte längre skogshuggaren, eller för den delen vårdbiträdet, utan finansvalpen som sitter och manikerar naglarna medan han arbetar. Sänkt skatt - den moderata innebörden av löna sig - innebär således att något som inte alldeles självklart är arbetare ska gynnas. Det fiffiga med att ta ett vedertaget begrepp med väletablerade konnationer är att man kan få med dem som delar begreppet arbetes tidigare innebörd på tåget. Det fungerar ungefär som om att sälja en produkt med ett väletablerat varumärke, låt oss säga Iphone, genom att använda namnet och konnationerna (användarvänligt gränssnitt, Itunes etc) knutna till denna produkt, men med viktiga ändringar som man inte deklarerar. Folk associerar och har förutfattade meningar om vad som avses med Iphone. Detta oavsett om leverantören skulle byta innehållet under skalet till en android.

   

Okej, så långt kampen om begreppet och dess innebörd i en specifik diskurs. Begrepps betydelser och konnationer skiftar över tid - vilket inte bara är av ondo. Ta homosexualitet till exempel - i upptakten av nittonhundratalet bar det bl a konnationen avart och sjukdom. De konnationerna håller tack och lov på att blekna, medan andra konnationer, som t ex Pridefestival, glamour och glädje har kommit till.

Men begrepp och deras innebördsliga utveckling är en sak, men det är en helt annan sak att revidera historien. Det är historieförfalskning av den sort som nynazistiska historierevisionister brukar ägna sig åt.

Ni vet dem som hävdar att Förintelsen aldrig har ägt rum.

Det är dock inget nytt fenomen att man som statsbärande institution försöker lägga historien till rätta för att ge sin egen maktutövning och anspråket på densamma legitimitetens prägel i samtidens ögon.

Innan vi ger ett exempel på detta fenomens historicitet, så är det kanske bäst att beröra begreppet historiskt narrativ. Narrativ är lite förenklat berättelser och historiska narrativ är lite förenklat berättelser om det förflutna. Historiska narrativ är inte något som är specifikt för institutioner, t ex partier och nationer. Alla individer går runt med en egen historia. En livshistoria, som av oss som bär på den, uppfattas som en objektiv berättelse av det som har varit och hur vi kom hit - men som i allra högsta grad är subjektiv. Utifrån teman och motiv, så gör vi urval och sållar i vår minnesbank. En funktion av dessa narrativ är att begripliggöra och göra vårt nu och varande meningsfullt för oss själva och vår omgivning. Men också att på ett eller annat sätt rättfärdiga och legitimera vårt handlande i förfluten tid, men främst i vår samtid. Institutioner och individer skiljer sig inte så mycket åt på den punkten.

Skillnaden är att institutionernas narrativ lever längre än en mansålder.

I upptakten till Gustav Vasas bräckliga styre, så vidtog den gamle landsfadern mått för att rättfärdiga sitt styre. Gustav Vasa hade i egenskap av lågadlig och ursurpator - dvs någon som tagit tronen i besittning stick i stäv med den för den tiden rådande synen för legitimt tronanspråk - mindre rätt till tronen än den avsatte danske unionskonungen Kristian II. Han som Gustav Vasa lanserade som Kristian Tyrann - ett epitet som Kristian fått dras med till nudagar. Tyrannen - den medeltida och tidigmoderna epokens antites och raka motsatta begrepp till Den Gode och Rättfärdiga Kungen. Den sistnämnda rollen var givetvis tillsatt och spelad av Gustav Vasa själv. Detta var av nöden eftersom Gustav Vasa regerade i ett land som fortfarande var ett valrike - dvs där man valde kungen. Och där man hade för sed att avsätta ilegitima och tyranniska kungar. Gustav Vasas inledande år som kung, var år där han satt osäkert på tronen. Han hade legitimitetsproblem.

Två av de knep som Gustav Vasa förstod att plocka upp ur sin politiska knep- och knåplåda var propaganda och historieskrivning.

Propagandan förde han personligen ut bland allmogens marknader och möten - ständigt bedyrande sin insats som legitim kung i retorisk kontrast med den ständigt svartmålade kung Kristian II - tyrannen.

Historieskrivningen däremot, lät han andra skriva, som t ex Peder Swart. Peder Swarts krönika är en subjektiv partsinlaga, skriven av Peder Swart, men sannolikt dikterad av Gustav Vasa själv. Krönikan berättar om Gustav Vasas liv från födelsen fram till sonen Eriks födelse. I Swarts krönika framställs Vasa som hjälten och Kristian II som den tyranniske antagonisten som ständigt lurar vid gränsen för att ta över och störta Sverige i fördärv och slaveri. Gustav Vasa var garanten mot att detta dystopiska scenario skulle bli verklighet, enligt krönikan. Ingenstans nämndes Gustav Vasas machiavelliska metoder - ett uttryck för den tidens renässansfursteideal - att bryta löften och vapenvilor med de upproriska bönderna, för att i nästa skede avrätta dem när de väl lagt ned sina vapen i utbyte mot amnesti.

Inte ett ord om avtalsbrytaren och bondeavrättaren Gustav Vasa.

Det fanns dock en man, en kungens man innan han föll i onåd, som stod upp för historikernas ideal om bl a källkritik: Olaus Petri. Petri var historiker och humanist och skrev En svensk krönika, vilken var kritisk mot förhärligandet av den svenska forntiden som 1500-talets historiker ägnade sig åt. Dessutom var krönikan och Petri kritisk mot både överheten och Gustav Vasa. Men Petris sannskyldigare historiebeskrivning skulle inte få se dagens ljus, än mindre läsas. Inte om kungen själv fick ha något att säga om saken, vilket Gustav Vasa hade. Han var ju trots allt kung. Efter att Olaus Petri hade lämnat jordelivet, så beordrade Vasa att alla manuskript till En svensk krönika skulle förstöras. I Gustav Vasas Sverige skulle det bara finnas en historia om Gustav Vasa - kungens egen.
Punkt slut.

Fram till våra dagar, delvis genom artonhundratalets nationalromantiserande historieskrivning, så överlevde bilden av Gustav Vasa som den gode regenten och riksbyggaren - Sveriges Landsfader.
Det tydligaste symboluttrycket för detta historiska falsarium överlevnadsförmåga är ju kanske Vasaloppet - med sin paroll "I fäders spår för framtida segrar". Ett nationellt jippo vars bakgrundshistoria baserar sig på en skrävlande Gustav Vasas dikterade hjälteberättelser, hämtade ur ett avsnitt ur Peder Swarts krönika om kungens påstådda äventyrligheter när han flydde till Norge. En berättelse som senare glorifierats och falsifierats ännu mer av göticistiskt och nationalromantiskt fjäskande historiker, författare och konstärer på 1600-, 1700- och 1800-talen.

Just Vasaloppets seglivade mytbildning, och bakgrunden till den, är ett argument för att stämma i bäcken när institutioner som Moderaterna och deras företrädare försöker att revidera historien. Vi bör smida medan järnet fortfarande är varmt; medan historien fortfarande har en aktualitet. För trots att vi idag har skaffat oss kunskap, kunskap som är källkritiskt baserad, om att Gustav Vasa aldrig åkte skidor alla de där milen, så kan man ju inte låta bli att - med benäget bistånd av dess namn, Vasaloppet - associera jippot med en envis gubbe med frostbitet rött skägg som skidar skiten ur de danska knektarna. Så stämmer vi inte i bäcken, så riskerar vi i framtiden att leva i en samtid som baserar sig på en förljugen dåtid.

En framtid då Pridefestivalen bytt namn till Reinfeldtfestivalen. Detta för att hedra minnet av den forne statsministern som både var bög och kämpade för homosexuellas rättigheter.

En framtid då torget i Rosengård heter Jimmie Åkessons torg. Allt för att hedra de forne människorättsaktivisten och partiledaren för det invandrarvänliga Sverigedemokraterna, förlåt, Nya Sverigedemokraterna och hans koncept Invandrarlinjen.

En framtid då världsmästerskapen för bagare och konditorer hålls i Auschwitz. Detta eftersom Auschwitz och dess ugnar enligt framtidens historieuppfattning var Europas största och förnämsta bageri under mitten av nittonhundratalet. Ett bageri och inget annat. Och priset - det förnämsta man kan få i framtidens bageri- och konditoribransch, Guldägget, - är ett pris instiftat för att hedra den framgångsrike hönsfarmaren Heinrich Himmlers passion för ägg.

En sådan framtid vill vi väl inte ha?
Eller?

Jazzmördaren.

Nackkrage.

Jag har sagt det förr: det är under natten som jag får mina bästa idéer.

Som härom natten, när jag låg och grubblade på ett problem. Som en REM-sömnsvariant av professor Baltazars catwalk for jag av och an mellan babords- och styrbordsidan i min säng. Detta tills jag vaknade - mumifierad av lakanen - så hårt invirad att blodtillförseln till hjärnan stasats av helt och hållet.

En gigantisk vårrulle av lakan och fyllning av cigarettrökt medelålders man.

Med döda fiskögon som bligade mot ett tak höljt i dunkel.

Inte ett spår av intellekt i de där själaspeglarna, inte. 

Min flickvän - Veronica - hade tidigare under kvällen beklagat sig över nackbesvär. Hon påstod att orsaken måste vara att hennes huvud är för stort för hennes kropp.

Och som ni vet - åtminstone ni som läst John Grays sanningsägare Män är från Mars, Kvinnor är från Venus - när ett problem uppstår i en relation mellan man och kvinna, så angriper mannen problemet genom att försöka hitta ett konkret problem och därefter en konkret lösning. Känslor är abstrakta, inte konkreta. Man kan inte se eller ta på känslor.

När det kommer till känslor, så har män tummen mitt i handen.

Vi män saknar helt enkelt verktygslådan för detta ändamål, därför letar vi efter något annat - något konkret - något som vi kan laga.

- Älskling, alltså, vi behöver verkligen Prata (säger hon apropå hans känslomässiga distans på sistone).

- Ja, jag vet, vi fixar det (säger han i det att han med "fixar" menar att han ska laga tvättmaskinen. Bara centrifugeringsprogrammet fungerar igen, så löser sig allt).

Män gillar att laga saker som är trasiga. Det är så vi flyttar fokus från det vi inte bemästrar, från det abstrakta, känslorna, till det konkreta, tvättmaskinen, där vi är herrar i vårt eget hus.

Men det är också så vi förhäver oss, i och med att det är så vi klättrar i de manliga primaternas prestigestege.

En kvinna står med vid väggrenen med punkterat däck. En man i egenskap av att vara först på plats eller rent utav därför att han är professionell - en bilbärgare - har äran att byta själva däcket. Men flera andra män står som åskådare vid sidan om. Detta trots att det är helt onödigt. Det räcker ju med att en byter däcket. Hur kommer det då sig att män, gång på gång, bryter mot den generellt gångbara pricipen: ju fler kockar, desto sämre soppa? Det hela har att göra med att man som man claimar en stegpinne på den manliga prestigstegen, inte bara genom att praktiskt göra något, utan för att man visar upp sin förfarenhet som praktisk problemlösare inför andra i allmännhet och män i synnerhet. När vi män involveras i diskussionen om något som är trasigt och om den praktiska lösningen på det trasiga - hur det ska lagas osv - så lyssnar - eller åtminstone så inbillar vi män oss att andra, i synnerhet män, lyssnar på oss. Genom lyssnandet - eller illusionen av att män lyssnar på oss - så får vi erkännandet och bekräftelsen som vår manliga självkänsla behöver. En självkänsla som hjälper oss att positionera oss på den manliga primatens prestigestege. 

Åter till de döda fiskögonen som stirrade i takets dunkel.

Åter till avsaknaden till av intellekt.

Lösningen på Veronicas problem som tog form i min syrefattiga hjärna var detta:



Nackkrage av falukorv.

En falukorvsring som nackkrage - att använda tills det att nackbesvären är borta eller Bäst före datumet närmar sig. Då skivar man korven, äter den och bidrar därmed till den långsiktiga lösningen: att balansera stroleksrelationen mellan stort huvud och liten kropp. Kroppen kommer otvetydligen växa på falukorvsdiet och till slut kommer det att råda en perfekt balans och harmoni mellan huvud och kropp.

Till er kvinnor som läser detta och som inte förstår. Jag ska förklara det abstrakta - obegripliga - genom en omvänd metafor (metaforer används ju som bekant för att konkretisera abstraktioner som känslor).

Det sägs ju att vägen till mannens hjärta går via magen. Om man nu utgår från att det inte är en enkelriktad gata, så borde man i det här fallet kunna vända på steken - genom att gå åt andra hållet - och säga att vägen från mannens hjärta går via magen.

Så med det sagt, kanske det inte är så konstigt att det mitt hjärta känner för min flickvän, och den omsorg för hennes väl och ve som det vill ge uttryck för, också tar sig uttryck genom min mage? Detta utöver att tankeverksamheten var syremässigt retarderad när jag låg där med en torkad salivsträng i mungipan och bligade med mina döda fiskögon.

Hursomhelst, min mages kärlek till falukorv vet inga gränser. Givet det och det faktum att jag är redo att offra en hel falukorvsring på min flickväns tillfrisknande, säger kanske en del om hur mycket jag faktiskt älskar henne.  

Jazzmördaren.



V som i seger, V som i välfylld kyl.

Det finns inget - nej absoslut inget - i hela världen som slår känslan av när man öppnar kylskåpsdörren och ser att kylskåpet är fullmatat.

Man stänger och öppnar igen, bara för att få känna känslan igen.

Känslan av seger.

Helt obeskrivlig.

(Proceduren är i princip densamma som den vi män ägnar åt oss åt när vi kör ner handen i skrevet för att se om testiklarna är på plats.

Vi checkar av närvarokontrollen - två kulor i varmt och tryggt förvar precis på samma ställe som sist - bara för att några minuter senare göra om proceduren.

Öppnakylskåpsdörrsritualen fungerar enligt samma upprepningsprincip).

Det är bäst att jag öppnar (kylskåpsdörren, inte gylfen), tittar och stänger en tredje gång.

Denna gång en repris i slowmotion.

Glänta saaaakta..

S E G E R.

Snapshots.

Blogginlägget Oktobermelankoli var ju en kärleksförklaring till hösten. Men Jazzmördaren är ju ingen diktatorisk blogg som kväser alla eventulla divirgerande åsikter om världen och hur den är beskaffad - därför kommer här ett spökskrivarinlägg från signaturen, ehum, Hösten sucks ass. 
Yttrandefrihet när den är som bäst - Jazzmördaren.

När naturen börjar dö omkring oss och ruttna löv brer ut sig på trottoarer och gräsmattor så ser jag många som tar fram mobilen och tar sepiafärgade bilder på hur vackert det är för att sedan posta på facebook så att ingen, verkligen ingen, ska missa hur långt hösten kommit just hos dem. Själv vill linda ståltråd runt halsen, klä av mig naken och piska mig blodig och hoppa ner i ån där det forsar som mest. Sen ska jag flyta omkring vid slottet och se om folk tycker den döden är lika vacker. Uppsvälld och blodig med dimmig blick.

Förhoppningsvis fastnar jag på vägen mot utloppen vid hamnen och blir infryst, som en is-skulptur ni kan betrakta under årets kallaste, mörkaste månader. Lys upp mig med lampor och gör mig till en installation ni kan betrakta på julmarknaden. Fota mig under frostbitna almgrenar och sucka hänfört över naturens vackra skiftningar. Jag är av iskristaller blond och har blåaktigt vit hy. Allt fruset är vackert.

Framåt vårkanten kommer allt tina upp igen, tillsammans med hundskitarna på å-promenaden stämmer jag upp i en symfoni av vinterkonserverad stank. Allt hårt och fruset blir nu mjukt och slemmigt, allt sammansatt blir upplöst och spolas iväg, bit efter bit. Det doftar grönt och nytt men allt är sprunget ur det som en gång var, ur mig och alla jävla ruttnande löv. Av negligerad hundskit som uttråkade pensionärer låtit bli att plocka upp.

Träden och vårblommorna suger ur all näring som kommer med vårfloden, så fint, så näpet. Ta fram mobilen igen och ta en bild så att alla kan få se hur långt våren nått just hos dig.

Äntligen sommarvärme! Ni svettas och suckar, går med bara fötter och med feta magar på stadens gator, ni visar upp era röda bondbrännor och låter era porer läcka ett unket doftstråk vart ni än går. Barnen vill bada och lära sig simma, tjejerna vill visa upp sina späda knullhungriga kroppar för testosteronstinna pojkar, män och gubbar på stranden. Jag finns där med er, jag är upplöst i ert badvatten, ni döps i mig. Se så, kläm ihop er nu, se till att allas vackra, gyllene nunor får plats, en bild som ska fånga ögonblicket, ungdomen, berusningen och lyckan. Jag smeker er över håret, torkar in på era kroppar. Bär mig med er tills er höst kommer.

/Hösten sucks ass

Karl-Åke XII.

Jag är ingen vän till kungahuset. Tvärtom, kvarlevan kungamakt är en förlegad institution som saknar några som helst rationella argument för dess bevarande i ett samhälle vars statsskick i grund och botten är demokratiskt.

Dock har ju institutionen sina försvarare i konservativa rojalister och känslopjoskande nationalister. Folk som ännu inte fattat det gravt löjliga med att stå i folkdräkt, blonda flätor och vifta med svenska flaggvimplar när vår Carolus (den sextonde i ordningen) åker kortege.

Kungamakten har en stark lobby.

För säg vilken statsledare, demokratiskt vald, som skulle kunna sitta säkert efter att ha gått på bordell och ryggdunkats och varit familjärt du med diktatorer runt om i världen?
Som senast när kungen i egenskap av hedersordförande i World Scout Foundation delade ut en hedersutmärkelse till kung Abdullah av Saudiarabien (En oljeschejk som alltid är redo).

Men kungamakten har sina försvarare, även hos dom där man minst kunde ana det.

Jag själv, till exempel.

Utöver mitt tilltalsnamn, så heter jag Karl-Åke. Att heta Karl innebär, med en sorts ödets ironi i det här sammanhanget, att jag delar samma namnsdag som vår nu levande kung.

Och faktum är, att det inte är utan att jag känner mig en smula stolt över att ha namnsdag på samma dag som vår kung.

Flaggdag och allt - dagen till ära.

Så starka är kungamaktens emotiva konnationer.

Konnationer som rör oss mer eller mindre i djupet av folksjälen.

De rojalistiska ränderna går inte ur så lätt.

Och det kanske inte är så konstigt.

Kungamakten har drygt 700 år på nacken som svensk företeelse. Jämför detta med den fullt utvecklade demokratin, dvs med rösträtt för både män och kvinnor, som infördes för knappa 100 år sedan.

Visst, som vissa historiker vill framhålla, så har vi haft ett sorts parlamentariskt inflytande i och med det som av vissa etiketteras som landets första riksdag - riksmötet i Arboga år 1475.

Men så sent som i slutet av sjuttonhundratalet, hade vi en envåldshärskare på tronen: Gustav III.

Och det var bara 200 år sedan.

Att Gustav III kunde kuppa till sig enväldet, trots den parlamentariska utvecklingen som tog fart i och med slutet på Karl XII:s envälde, kan i mångt och mycket skyllas på den ideologi som låg till grund för kungamakten - en ideologi som gav kungamakten legitimitet.

En ideologi som hade bred folklig förankring - folklig i bemärkelsen att det var bönderna, dvs i runda slängar 80 procent av landets befolkning, som utgjorde de breda folklagren.

Ända sedan medeltiden har kungamakten varit böndernas garant för lag och ordning, rättvisa, det gemensamma bästa samt beskydd mot den aristokratiska överhetens förtryck och godtycke. Kungamaktens existens motiverades således utifrån en för bönderna funktionell och praktisk betydelse. Denna betydelse har numer gått förlorad, eftersom kungen inte har den makten eller befogenheten. Men likväl dröjer föreställningen kvar - som en sorts muterad ideologisk kvarleva. Kanske ser vi kungen, idag frikopplad från politiken, alltjämt som en garant mot dagens överhet: politikerna och företagsledarna? Eller snarare en symbolisk makthavare, där de gamla ideologiska föreställningarna som är kopplade till institutionen kungen - lag och ordning, rättvisa, det gemensamma bästa och beskydd - blir en slags mått och standard mot vilken man mäter de reella makthavarnas maktutövning. Här blir kungen, genom sin blotta existens, en påminnelse för dagens maktutövare om hur det historiskt och traditionellt har förhållt sig med maktutövningen. Den allra tydligaste symbolhandlingen, och uttrycket för detta, är ju att kungen har äran att få inviga riksdagen och hålla tal vid riksdagens öppnande.

Tanken om att kungen skulle ha någon reell maktutövning är väl med dagens kung ganska befängd. Tänk dig själv att de SAAB-anställda i Trollhättan skickar en petition och klagobrev till Hans Majestät Konungen, precis som bönderna gjorde i gamla tider.
"Eders högborne Maj:t. Vi har icke fått någon lön, vi ber er därför att komma till vår lansände för att skipa rättvisa mot våra herrar".
I sin nåd, så samlar Carl Gustav XVI den återstående spillran av kungamaktens militära makt, det kungliga livgardet. Därefter konsulterar konungen sina egna geografiska färdigheter - vilket vi och undersåtarna i Arboga sett prov på - sitter upp i sadeln och rider i sporrsträck hela vägen ner till, inte Trollhättan, utan Flen.

Ideologiska föreställningar skiftar mycket långsammare än revolutionära och reformativa processer. De sistnämnda kan förändra statsskicket från den ena dagen till den andra. Ta t ex reformationen i 1500-talets Sverige. Bara för att statsreligionen skiftade från katolsk till protestantisk, så blev ju inte svenskarna protestanter över en natt. Många svenskar höll kvar vid katolska traditioner - det som av statsmakten stämplades som kätteri. Moderna företeelser, som t ex medborgarrättsrörelsen i USA och kvinnorättsrörelsen i västvärlden överlag, är ju processer som institutionellt, genom t ex lagstiftningsvägen - med bl a diskrimineringslagar - har gått snabbare fram än dess ideologiska utbredning och förankring. Än lever föreställningar om svarta och kvinnor som lägre stående varelser kvar. Detta trots att föreställningarna står i strid mot allt från humanism, demokratiska värderingar, vetenskap, rationellt förnuft, till lagens bokstav.

Klart är att kungen och kungahusets existens motiveras och sanktioneras från statsmakten med hänsyn till dessa institutioners starka symbolvärde för nationalstaten. Kungen och kungfamiljen är ju i sig konnationer till begreppet och betydelsen av det svenska; lika mycket som det svenska är en konnation till begrepp som kungen och kungafamiljen.

Omhuldandet av kungen och kungahuset - i synnerhet dess betydelse som nationellt enande symbol - tog fart i samband med artonhundratalets nationalism och nationalromantiska strömningar. En smula paradoxalt, kan tyckas, då artonhundratalet var seklet då demokratiseringsprocessen tog fart. Men behovet av upprättelse efter att de svenska stormaktsdrömmarna krossats av den Ryska Björnen skapade i sin tur behovet av nationellt samlande symboler.

Så reste man t ex under artonhundratalet statyn över Karl XII. 

Karl XII.

När statyn restes var Karl XII:s personlighet ett nationellt ideal. Statyn sågs även som en symbol för kultur och civilisation. Det är idag svårt att se den kopplingen. Idag kopplar man väl snarare statyn till gapiga och folkölsdrickande neandertalare i bomberjackor. Ljusår från kultur och civilisation. Barbarer som går bärsärkargång samtidigt som de heilar med begravningskransarna i handen, så att barr och kottar far åt alla håll. Inte heller symboliken i pekandet, där statyn pekar österut mot det forna ryska tsarväldets despotism och förtryck, är lika aktuell idag.

Därför tänkte jag att det kanske är dags att resa en ny staty. En staty vars personlighet mer är dagens nationella ideal, eller åtminstone borde vara det, om ni frågar mig.

Dessutom en staty som pekar mot Saudiarabien, som för att påminna vår nuvarande kung, om landets despotism och förtryck. 



Karl-Åke XII.



 För in Sverige i tiden.

CAROLUS-ÅKE XII.

Gentlemannatjuven.

Men ärligt talat, Lille Medelsvensson, handen på hjärtat nu:

- Var det så jävla farligt?

Jag tänker förstås på Juholtaffären.

Allt jävla stohej och rabalder.

Mediadrevet går och folk himlar smått teatraliskt med ögonen.

Hycklare.

Som om ni trodde att ingen kände till era små snuskiga hemligheter.

Listan över hemliga små snuskigheter skulle kunna göras lång, så lång att servern för denna blogg skulle kapsejsa om jag föredrog varenda en. 

Jag nöjer mig med ett exempel: skatteavdrag för ensamresor när man i själva verket samåker.

Remember?

Ja, jag tänkte väl att det skulle ringa en liten klocka.

Dessutom är politkerfiffel bara ett sätt att närma sig Europa.

En EU-anpassning.

För jag menar, vi kan väl inte förvänta oss att de italienska politikerna ska gå hela vägen? Nej, vi får nog kompromissa och vackert gå halva vägen var. Eller - våra politiker får åtminstone ta några steg på halva vägen. 

Några steg, eftersom italienarna - inte bara när det gäller fotboll - spelar i en skyhögt högre liga än oss. Att jämföra svenska politikers fiffel med de italienska, är ju som att jämföra Allsvenskan med Serie A.

Ta bara en av de mutor som Silvio Berlusconi misstänktes för, men förvisso aldrig blev fälld för:

$600 000.

Jämför det med vad en Toblerone kostade i mitten av nittotalet:

Futtiga - pluttenuttiga - tolv, tretton kronor.

Sexhundratusen dollar mot tolv, tretton spänn.

Ni som inte drabbats av politiskt betingad kalkylexi ser ju att vi har en bit kvar.

Förvisso har saker och ting utvecklats sedan 1995, då Mona Sahlin - glad i hågen - köpte sig en Toblerone. För vi har ju - tack vare den gode herr Juholt - onekligen kommit en bit på vägen i vår strävan att närma oss Europa. En bit på vägen, men inte hela halvan, eftersom Juholtaffären förvisso har kostat betydligt mer än en Toblerone, men definitivt inte 600 000 dollar.

Och att betala för sin dam - som Junholt gjorde när han pröjsade för sin sambo - är ju något som vi till mans förväntar oss av en gentleman. 

Må vara att den förväntningen är en normativ kvarleva av ett patrarkalt samhälle, där mannen var ensam om försörjningsbördan.

Men ändå - har vi inte en gentleman i Håkan Juholt?

Han har förvisso försnillat skattepengar, men det gör ju honom till gentlemannatjuv, snarare än en simpel bonntjuv.

Och när vi ändå är inne på mansnormer och manliga beteendeformer: oakat om man tjuvar eller inte, måste det ju vara bättre att vara gentlemannatjuv, än att dra ner gylfen och lätta på de politiska bekymren för ett ögonblick, genom att låta ens sekreterare suga av en under en skrivbordskiva blankpolerad valnöt i Ovala Rummet.

Mangrisen Clinton och Gentlemannatjuven Juholt.

Mitt råd till Håkan Juholt - givet hur det gick för president Clinton, som när han lämnade ifrån sig sitt ämbete, avgick med de högsta förtroendesiffrorna som någon president hade haft sedan andra värlsdkriget - är att rida ut stormen. Detta för att kanske pensioneras från ett statsminsterämbete i framtiden med både värdighet och högt förtroende.

Precis som Clinton gjorde.

Dock säger mig något att vi kommer att döma Juholt hårdare än Clinton.

Mycket hårdare.

Och det kanske inte säger oss så mycket om Juholt, som vad det säger oss om det samhälle vi lever i.

Röda Nejlikan.

Shaken baby syndrome by laundry.

Min flickvän är fantastisk.

Men ibland säger hon saker som är som en het potatis för mig.

T ex när hon ser en bebis.

Kvinnors nativitetsargumentation är en retorisk trestegsraket. Talet tre är ju precis vad Antikens retoriker stipulerade för en lyckad argumentation: det näst svagaste argumentet först, sedan det svagaste och sist det starkaste. Det sista argumentets styrka - mindblowern - var det som slutligen skulle slå knock out på åhöraren/åhörarna.

Men Antikens gubbar - framförallt de toga-draperade grekerna - brydde ju sig föga om hur kvinnor argumenterar. Åtminstone inte när det kommer till bebis-cravings. Medan de spankulerade omkring och filosoferade med sina yngre manliga proselyter på Atens gator och torg - slipandes på det som skulle bli de klassiska retoriska verktygen - så var ju deras kvinnor inlåsta på sina kvarter. Och det är möjligt, att det här - i dunklet och skuggan av offentlighetens ljus - vässades och ruvades på en annan sorts argumentationsarsenal. En sorts blandning av det demokratiska Atens diplomati, de ständigt omgivande barnkullarnas eviga jävla tjat och det blodtörstigt Spartanskt krigiska.  

Låt mig beskriva denna trestegsraket, som du som man - eller kvinna i en samkönad relation - säkert känner igen: 

Kvinnan ser en bebis. 

- Viiiiill åsså haaa.

Detta sagt med sådan söt honungslen röst att man får sockervadd i hörselgångarna.

Och medan kvinnan säger detta, så naglas man fast av en rådjursblick som vid en jämförelse skulle få de förföriska sirenerna* i Homeros Odyssén att framstå som skelögda cykloper. 

Om nu åhöraren, till följd av en genom åren utvecklad resistens mot kvinnlig list, ändå inte fattar galoppen, så går kvinnan nu över till steg två. Steg två bygger på upprepningens retoriska princip. Den som barn använder i leksaksaffären. Den princip som den gamle romerske senatorn Cato den äldre tillämpade i och med att han brukade avslutade sina tal i senaten med: "För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras".

Utgången av Catos retoriska upprepningsprincip känner ju vi till.

146-149 f.Kr lade romarna Karthago i ruiner och plöjde ner salt i de omrkingliggande åkrarna.

Karthago steriliserades.

Men män och kvinnor är ju olika - så även här.

För medan män använder upprepningens retoriska princip till att starta krig och sterilisera, så använder kvinnorna den för att starta älskog och fertilisera.

Kvinnan har fortfarande sett en bebis.
Första argumentet fungerade inte.
Steg två inleds: upprepningens retoriska princip. 

- Vill ha, vill ha, vill ha osv.

Fungerar inte detta, ja, då vaknar amazonen och det spartanskt krigiska. Den mjuka rösten är borta, ersatt med stämband som knastrar som en kall stenkross (och män, ni vet vilka stenar jag syftar på); i ögonen falnar den rådjurslika värmen och ersätts med rovdjurets hungriga och omättliga låga.

- VILL HA!

Styrkerelationen mellan en hona och en hane - här spindelarten Svarta Änkan. Honan nederst, hanen ovanför. Honan äter oftast upp hanen efter parningen. Därför har hanarna utvecklat ett luktsinne för att på lukten identifiera om honan är proppmätt eller hungrig.

Det tredje argumentet är inte starkt såtillvida att det är särskilt rationellt övertygande eller appellerar till pathos (känslopjosket har i det tredje stadiet flygit all världens väg) - som det förstnämnda argumentet gjorde. Nej, det är inte övertygande, men det går ändå på knock out. En nästintill fysisk knock out. Här gäller det bara för hanen att lägga sig på rygg och gnyla ut sin underkastelse eller fly skamset med svansen mellan benen. 

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till sådana cravings, där det enda svaret, om man vill undvika en nära på dödlig utgång, är att skyndsamt - helst nyss och på platsen - para sig:

- Visst älskling, självklart.

- Jag gör allt för dig.

*gnyl*

Istället hamnar jag i en inre konflikt om jag ska

fly

eller

illa fäkta.

Det blir oftast en kombination av båda.

Som häromdagen, när jag och Veronica, som det moderna par vi är, konverserade på facebook.

Hon ville ha en bebis.

Jag svarade:

- Jag kan inte. Jag har tvättstugan.

Så fort jag postat kommentaren, slog det mig att det där var ju en jävligt dålig ursäkt.

Jag menar, hur många är inte tillverkade på en tvättmaskin?

Samhället är ju fullt av människor som verkar tillverkade på en tvättmaskin (och vissa människor under själva centrifugeringsprogrammet).



Shaken baby syndrome by laundry?

Hursomhelst, nu ska jag ta lite näsgångsvidgande kortisonspray i näsborrarna och träna på att flexa med näsvingarna. För det verkar ju som vi hanar av homo sapiens-släktet kan lära oss ett och annat av våra spindelbröder: det är på lukten du känner om din kvinna är hungrig eller inte.

För om man stöter på en hungrig hona med bebis-cravings, så gör man nog bäst i att lägga benen på ryggen.

Detta oavsett om man har två eller åtta ben.

Jazzmördaren.

* Sirenen var i den grekiska mytologin en förförisk maritimt levande kvinna - en nymf - som med sin sång och skönhet fick sjömän att gå bananas, hoppa över bord och gå all in i det adriatiska havet, bara för att sedan dö drunkningsdöden. 

Rumpa med träsmak.

Ibland hamnar man i diskussionen huruvida man är en rump- eller bröstkille (ja, jag är något så tråkigt och mainstream som en heterosexuell man).

Jag har alltid hävdat att jag tillhör rumpfalangen.

(Här skulle man ju - om man är lagd åt det freudianska - kunna dra någon mambo-jambo-vals om att det handlar om något sorts oidipalkomplex; om min barndom och relationen till, och upplevelsen av, min Polska Morsa. Hon som, när hon svabbade golven, for ogenerat omkring i vår trerummare, endast iförd badtofflor (som klapprade som billiga plastkastanjetter mot linoleumet och parketten), ett par bomullstrosor uppdragna till nedre revbenen och papiljotter i håret. Detta medan hennes juver, min och min systers första livgivare - primalmejerierna - luftades i fullständigt öppen dager. Oftast var dessa mäktigt svajande hoppborgar förskanskade i en bh som bäst låter sig beskrivas som dubbla spinnakers i vit eller beige bomull. Men inte alltid. Att just åsynen - och den undertryckta associationen (stora bröst är lika med mamma) - skulle ha påverkat mig till att gå över to the rear end of the force, är ju en högst plausibel förklaring. Dock emotsägs ju det av påståendet att man i sin partner söker sin förälders like. Kanske är det lika bra att vi lämnar de psykologiska kvacksalvarnas förklaringsmodeller därhän och återgår till själva blogginlägget innan jag vecklar in mig alltför mycket). 

När jag och min juvenile vapendragare var på väg till ett vernisage i stan, så passerade vi en gammal alm vid den gamla folkhögskolan. Och sannskyldig mitt rumpideal, så fixerades min lojt scannade blick på målet - eller ändamålet med tanke på föremålet. Som om min blick var en målsökande missil (ändamålssökande missil) och de inprogrammerade koordinaterna var desamma som måtten för den perfekta rumpan.

Detta var vad jag skådade.

Rumpa med träsmak.

Ett ändträ som visar - stick i stäv mot vad hälsoindustrin, alla personliga tränare och ytliga utseendefixerade åldersrasister säger - att det inte alltid slutar med förfall bara för att man låter naturen ha sin gång.
För jag slår vad om att den här drygt hundraåriga almen aldrig har satt sin rot på ett gym och plågat sig med träliga övningar som knäböj och utfall.

Jazzmördaren.

Oktobermelankoli.

Jag gillar hösten.

Kontrasternas årstid.

Ljuset här inne, mörkret där ute.

Värmen och lugnet; kylan och stormarna.

När molnbankarnas tinningar skiftar i oktobergrå charm.

Oktobermelankoli är min melodi.

Och apropå melodi.

Jag älskar när jag hittar det där bandet vars melodier är som en följeslagare för blicken på dess resor över höstlandskapets vindpinade nejder. 

Melodier som färdas med blicken tills båda förlorat sig själva bland virvlande pelare av döda löv för att sedan försvinna in i det dunkla höstmörkrets draperier.   

Men melodier som också kan lyfta ens sinnestillstånd, ta spjärn och skjuta fart mot den höga oktoberrymdens myriader av stjärnor, tills sinnestillståndet blir ett alldeles tyngdlöst tillstånd. 

Och för ett förlorat ögonblick blir man en del av tidlösheten. 

I fjol var det White Lies.

I år är det The Vaccines.

The Vaccines – All In White

Jazzmördaren