Gängspö?

Tidningsanka ur SN, lördagen den 26 februari 2011.

"..på läkaren!"

Eh? Gängspö eller vad?

Man undrar ju i så fall vad den stackaren har gjort för att förtjäna det. Men sen så, den där läkarn verkar ju vara en riktig Chuck Norris-typ, eftersom man behöver publikens stöd. Man får ju hoppas att ingen kom till skada.

Hursomhelst: stort grattis, ONYX, till 4-3-segern mot Färjestaden!

Herr Gårman & Pär Mobil

Imorse. Övergångsstället vid Culturum - den kulturella högborgen i Nyköping, som rymmer stadens bibliotek, samt scener att beskåda tillställningar som oftast bara faller den pretentiösa småstadsmedelklassen i smaken. Två bilar åker framför min. Ingen av dem stannar för damen som sitter i sin permobil och väntar på att bli översläppt. Och jag undrade i min stillsamhet över förarnas motiv och agerande, som i sig var lite symptomatiska för vår samtids hegemoniska föreställning om egennyttan och att vi lite till mans sätter våra egna - det egna individuella behovet - i framsätet, medan våra medmänniskor i bästa fall får sitta i baksätet. 

Hursomhelst, trafikregeln lyder, såvitt jag vet, att man som bilist har en skyldighet att stanna för fotgängare, men inte för cyklister och andra hjulburna vid ett övergångsställe. Det är uppenbart att de båda förarna inte betraktade den handikappade damen i permobilen som fotgängare, utan att de snarare kategoriserade henne som cyklist. I ett avseende var det ju inget fel med det, för en permobil är ju likt en cykel ett hjulburet fortskaffningsmedel. Dessutom var ju damen i realiteten inte någon fotgängare. Det krävdes ju vare sig läkarkunskaper eller falkögon för att göra ett sådant konstaterande av det alldeles uppenbara. Damen satt i en permobil. Hon gick inte. Punkt. Men - och det var just detta men som fick mig att stanna och släppa över henne - i vilket sammanhang skulle denna kvinna någonsin räknas som något annat än en icke-fotgängare? Det är ju kanske därför hon sitter i den där permobilen, just för att hon inte kan gå.

Inte då, inte nu, inte någonsin.

Jag valde att se bortom det uppenbara - för i min värld var hon fotgängare, trots permobilen. För även om jag i likhet med mina två medtrafikanter också hjärntvättades med Gullan Bornemarks visa Herr Gårman, framförda i TV av Anita och Televinken, så blev jag till skillnad från nyss nämnda medtrafikanter aldrig bokstavstroende. För det krävs ju bara en smula förnuft och kanske en smula fantasi för att förstå, att visan, trots visans "Herr" och trots dess "man" i "Gårman", också omfattar fruar och andra damer och flickor. För att inte tala om de män och pojkar som inte kvalificerar sig för epitetet Herr. Och trots "Går" i Gårman, och trots den formella trafikregeln som stipulerar att man endast har ansvar för att släppa över gående, så finns det ju inget som hindrar en från att ta ut svängarna och tolka det hela som att även permobila flanörer är fotgängare. Men för att det ska ske, så bör man kanske ta sitt ansvar i ett helt annat avseende än som trafikant blint bokstavstroende både Herr Gårmanvisan och de formella trafikreglerna: ansvaret som medmänniska. En medmänniska som ser bortom sin egen instrumentpanels horrisont och ser till de som är annorlunda, men till syvende och sist ändå är som vem som helst och som oss alla andra.

Hörs & Störs

  Jazzmördaren  

Vitsen med att vara vitsig.

Finns det någon vits med att vara vitsig. Ja, vill jag å det bestämdaste hävda. Idag slog det mig att det kan finnas en pedagogisk poäng med att ha en komisk poäng (eller i mitt fall ambitionen att ha en komisk poäng). Låt mig exemplifiera:

Idag i postkassan på ICA Arnö, den lokala handlaren, så frågade kassörskan mig:

- Har du några paket?

Jag svarade:

- Nä, lilla gumman, du får nog snällt vänta till julafton.

Kassörskan forcerade fram ett tillgjort skratt och sa:

- HA HA, nu var du ju rolig. HA HA.

Men hennes ögon förrådde hennes ansats till att påskina att min vitsighet var tråkig. Hon tyckte innerst inne att det var vansinnigt roligt. Det är jag helt säker på. Men vad viktigare är - är ju att hon förmodligen kommer att formulera sig annorlunda nästa gång, mer språkligt korrekt, så att säga. T ex:

- Ska du hämta ut paket?

Min tes - vilken inte är särskilt revolutionerande, och säkerligen formulerad och verifierad av tusentals före mig - är att den pedagogiska fördelen med min vitsighet, dels är att jag avdramatiserade min indirekta språlektion med att ge min pekpinne ett löjets skimmer. Dels så kommer mitt senaste språkpolisoffer förmodligen även att ha det lättare att minnas sin fadäs. Detta eftersom den positiva känslan som genererades av - det förmodat - roliga i situationen fungerar lite som en minnesförstärkare.

Och ja, jag vet, jag har vid det här laget insett att det vare sig är KOL eller hjärtinfarkt som kommer att ta livet av mig. Nej, snarare kommer jag bli nermejad av "fel person" beväpnad med automatkarbin när jag ännu en gång, taktlöst och smaklöst, excellererat i min paradgren: knastertorra ordvitsar (eller Tegnerianer, som jag brukar kalla dem efter en ordvitsande kåsör i tidningen Succé).

Hörs & störs

Jazzmördaren

Bakverkens fyra underverk.

Ni vet det där med att vägen till mannens hjärta går via magen.

Nåväl, vägen till mitt hjärta är en bakväg. Om indianerna sålde Manhattanhalvön för en flaska eldvatten, så är det ingenting i jämförelse mot hur lättvindligt jag skulle göra affärer för BISCA:s kombinerade bak- och underverk - succényheten och min personliga listraket:

Pistacchio.

Jag skulle sälja min morsa för en mumsbit.

Utan att tveka.

Hursomhelst, här följer en reviderad topplista - en bakverksvärldens fyra underverk (vilka samtliga förtjänar att få finnas med på UNESCO:s världsarvslista):  



Numero uno - Pistacchio. Ett kulinariskt stimuli som får smaklökarna att fontänorgamspruta snålvatten åt alla håll och kanter.



Nummer 2. Rabarberpaj med vaniljsås. Här med en kopp, eller avec, vaniljsås som jag trugat till mig.



Nummer 3. Göteborgaren. Smördegsklämma som vackert omsluter en handfull grädde med vaniljsmak.

Utanför pallplatsen - på fjärde plats - men den icke desto mindre hedervärda Morotskakan. Här med den obligatoriska och ståpälsframkallande moscadacremén, toppad med rivna och sötade morötter. Nyttig (späckad med karoten och annat fint) och himmelskt god på samma gång.


Så, nu vet du vad du ska bjuda på om undertecknad kommer på väntat eller för den delen oväntat besök (det senare förutsätter ju i och för sig att du har ett lager inför en sådan eventualitet).

Kanske ses vi över ett av ovanstående bakverk samt en kopp kaffe inom en inte alltför avlägsen framtid..

Ömt & bakslugt

R.

(Den manliga) Fåfängans hårklyveri

Lördag.

Klockan 10.37.

Badrumsspegeln.

En spegelbild av mig.

Mitt på bröstet en klunga hårstrån - fem till antalet. Ser lite ut som om en harskrank med touretttes syndrom har promenerat över bringan och i ett synnerligen våldsamt ticsanfall gjort en bicycletas, landat på rygg och brutit nacken. Likstelnat med sina sprattlande och spretande ben i vädret, som om den gjort den där lufttrampar/cykelövningen småungarna gör på Hoppis och Skuttis (och ja, jo, harskranken har sex ben, jag vet, men liknelsen fordrar ju lite fantasi från dig - min käre läsare. Det krävs ju kanske ingen entmolog med patologiska specialkunskaper och därtill beteendevetare och antropolog, för att förstå att det rörde sig om en harskrank som haft den enorma oturen att hamna i en snabbmatsgödd och lönnfet sadistisk sjuårings våld. En insektsseriemördare med en miljard vinglösa humlor och lika många bakbensamputerade - och därmed fullständigt hopplösa - gräshoppor på sitt samvete).

Skitsamma - åter till badrumsspegeln. Spegelbilden av mig. Igen. Jag tänker resignerat: "Varför göra en höna av en fjäder eller en Baldwin-bror av fem ynka strån?" Min trädgräns har alltid slutat vid knäna (bortsett från några klungor här och där) och vid trettioåttaårs ålder är det väl bara att inse att man aldrig kommer att uppbåda något som ens är i närheten av Tom Sellecks (Magnums) björnfäll till bringa.

Så fram med pincetten.

Dags att väcka den sadistiske och vingryckande sjuåringen till liv igen. 

Aj & aj igen.

Sisten-i-racet Beach 2011

Jag har ju en tendens att ta mig vatten över huvudet. Den fjärde februari 2011 var inget undantag från den korkade ovanan. Det var då jag tog mitt premiärdopp för i år. Och som det brukar heta, så har man ju inte badat, om man inte doppar hela kroppen inklusive huvudet - vilket jag alltså gjorde. 

Huvudet, hela huvudet, var under vattenytan. När jag kom upp kändes det som om kraniet var delat och ledat vid fontanellerna, som en bilskrotpress, på god väg att pressa ut min Nalle Puh-hjärna genom öronen för att slutligen spritsa ut den som två ynkliga skamfläckar på isen. Jag skrek, trots mina föresatser att ta det hela som en behärskad man. Jag till och med visualiserade mig själv som en sammanbiten, oberörd och tuggtobaksloskande Clint Eastwood i sporrklingande cowboy-boots på min väg mot den rektangulära vaken ute på isen. Men det gick inte. Inte alls. Ett hjärtskärande och dissonant falsettskrik - kanske det fjolligaste och omanligaste skriket i den omgivande bygdens historia - undslapp mig och ekade mellan sjön Likstammens kobbar och skär. Mjölken på gårdarna omkring surnade och spädbarnen grät otröstligt i sina vaggor, så hjärtskärande och fjollfjolligt var det.

Det var emellertid inte den enda sviten efter mitt premiärdopp. Efter att ha gläntat på badbyxorna, så kunde jag snabbt konstatera att det skulle bli en del sitt-kissa framöver (i sig en anatomisk/biologisk förklaring till varför jag låtit som en stucken kastrat-sångare med sprutfobi i själva plurr-ögonblicket).

MEN..

(Ett jävligt viktigt MEN)

..det var det värt. För som jag konstaterade då, så lär jag ju inte bli sisten i och därmed en rutten skit. Inte om man ser det som så att badsäsongen Beach 2011 börjar den första januari och att racet mot plurret börjar redan då. Så även om min mandom för en stund togs ifrån mig den dagen - den fjärde februari 2011 - så kan ingen ta ifrån mig det. 

Ingen.

Så sisten i,

får någon annan bli.

Det händer bara mig..

..eller är det fler än jag som behöver tandskydd i badkaret?

Jag har en tendens att se mig själv som en otursfågel, drabbad av händelser som är bortom min kontroll. Och visst, jag är medveten om att många av dessa händelser som äger rum, äger rum som en konsekvens av mitt eget handlande, som t ex p-böter etc. Man utbrister: "Attans vilken jävla otur", när otur egentligen inte har så mycket med saken att göra. P-boten hamnade ju där, inte för att bilen, styrd av en osynlig hand, har "hamnat" på fel plats eller "råkat" vara på rätt plats fast vid fel tidpunkt. Det är ju till syvende och sist oftast en konsekvens av ens eget handlande.

Hursomhelst, idag, så slog det mig i dubbel bemärkelse: att jag drabbas extra hårt av oturen. Det första som slog mig - men inte det första som bokstavligen slog mig - var om det inte är så att jag ändå drabbas lite extra hårt ibland och trots allt kan skylla vissa saker som händer, om inte enbart, så åtminstone delvis, på oturen. Det andra som slog mig - vilket faktiskt var det första som bokstavligen slog mig - var när jag satt i badkaret och hela helvetet brakade loss.I full kareta träffades mina framtänder av det - helvetet alltså: stålramen på min upphängningsbara tvättställning. 

Tvättjävlakukställningsförbannadejävlarskukfanskapshelvetet är en sådan där upphissnings- och nedfirningsbar tingest som förankras med en tvättlineögla i en krok i väggen. Tydligen hade öglan hoppat ur läge, och tvättjävlakukställningsförbannadejävlarskukfanskapshelvetet - hädanefter kallad det mer barntillåtna, språkligt korrekta och lätthanterliga: tvättställningen - hade fått slagsida, och lossnat från ena linhjulet. Detta med den olyckliga följden att tvättställningen först gungade åt ena hållet, som för att ta ordentlig sats, för att sedan störtdyka med stålramen i full karriär mot mina tänder. Och som om det inte räckte - smällen fick dessutom mitt huvud att fara bakåt, så att jag slog i bakhuvudet i vattenkranen. 

Här skulle man ju kunna tänka sig en betydligt mildare, mindre actionspäckad och kanske mer realistisk variant av händelseförloppet, om nu Han däruppe, eller vem fan det är som är manusförfattaren till mitt liv, hade behagat att ha det så. Som t ex att låta tyngdlagen ha sin gång och låta tvättställningen rasa rakt ner, med följden att tvättställningens tvättlinor skulle ha landat i huvudet istället. Betydligt mjukare och definitivt ett öde som huvudrollsinnehavaren - jag - skulle föredra en sisådär tusen gånger framför det som faktiskt hände. Men, nej, nej - tydligen inte. En jävla Olyckornas Grand Slam ska det vara - annars får det tydligen vara. Om därom kan det väl inte råda någon som helst jävla tvivel om längre.

Hursomhelst, tillbaka till händelsen - det svartnade en stund och för ett bra tag trodde jag att mina rök- och kaffefläckiga framtänder slagits ut och som ett slagregn hagel pepprat bakre delen av gommen och gomseglet. Nu var det inte så illa - en verifikation i badrumsspegeln befäste, utöver spegelbilden av ett vettskrämt skelögt blötdjur, att tänderna var oskadda. Jag hämtade mig, även om mina pulpor i skrivande stund fortfarande knorrar och kvider, och jag fortfarande dras med den där känslan av: "Tänk om?"

Säga vad man vill, Han däruppe, eller vem fan det nu än är, tycks vilja spara både mina tänder och liv till något högre ändamål. Dock osäkert om jag kommer slippa lindrigare undan den gången. Han däruppe. eller vem fan det nu än är, gillar tydligen att roa sig själv på min bekostnad. Han gillar underhållningen och när det kommer till mig, verkar underhållningsvåld vara en regel, snarare än ett undantag. Jag kommer förmodligen dö när jag knyter skorna (hypotetisk dödsorsak: skosnöret går av i ögonblicket jag ska dra åt det, varvid jag far bakåt, trillar av skohyllan och spetsas av paraplyet som jag ställt med praplyspetsen uppåt. Jag kommer segna ner över paraplyskaftet och glida över knappen till uppfällningsanordningen, så paraplyet fälls upp. Och det i sig skulle ju vara bra, utifall att det skulle varit en regnig dag. Men det skulle givetvis inte regna. Det skulle vara sol och fåglarna skulle kvittra glatt i lärkträden. Barnen i traktens skolor kommer förmodligen att sjunga ramsor om mig och mitt öde när de hoppar hage ute på skolgårdarna. Ramsor som skulle låta ungefär så här: "Olyckskorpen kraxar, krax, krax, krax - Gubben Paraflax hade inget flax". Nidvisorna skulle leva långt efter den siste av min ätt dött ut). 

Jag är nog ganska övertygad om att detta inte skulle kunna hända någon annan än mig själv (jag syftar nu på badkarsincidenten). Sen så vet jag ju inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget - varför väljer jag att skriva om det? Någon skulle kunna påstå att jag är ute och sympatifiskar (vet ju iof inte hur aptitligt det här betet ter sig era ögon). Men sympatier vill jag ju inte ha. Jag vill definitivt inte vara någon otursfågel, som folk - på det där lite småpatroniserande manéret - suckar "naaw" och "stackare" efter på stan. Men det slog mig, att jag i min eländesbeskrivning, kanske kan hjälpa andra otursdrabbade, genom att få dem att känna "jag är inte ensam" eller rentutav få dem att känna att det faktiskt finns de som har det värre. Ja, så måste det ju förstås vara - jag skriver det här för att hjälpa andra - hjälpa Dig, du otursdrabbade olycksfågel - som den vardagshjälte jag trots allt är. Så när Du sitter där i otursknipan, tänk då på mig, och tänk: "Han har det värre", så ska Du se att ditt liv känns bättre. Kan jag åstadkomma det med min berättelse, ja, då har jag verkligen lyckats och mitt lidande har inte varit förgäves. 

Skitsamma. Nu ska jag beställa tandskydd. Jag hoppas de hinner dyka upp innan det är dags för nästa söndagsbad.

Till eders (ni otursdrabbades) tjänst

Simma lugnt

    Jazzmördaren   

Röda Villan

Härom veckan avslutade jag mitt lärarvikariat på Röda Villan. Bortsett från att det var en oerhört nyttig erfarenhet för mig personligen, så fick jag insikt i en verksamhet, som jag tror att inte många känner till. Det mest slående - bokstavligen slående, då det träffade mig som en fet varm jävla medmänsklighetssmäll - var hur hängivna och fullständigt dedikerade människorna är som jobbar där. Otroligt varma och sköna själar, med en otrolig erfarenhet av det mänskliga, vilka de gränslöst och energiskt investerar i den verksamhet som Röda Villan bedriver. En verksamhet med målet att ge ungdomarna som vistas där - var och en unika och alldeles fantastiskt grymma på sitt sätt - en tro på sig själva och omvärlden. Allt i en varm medkännande och kreativ atmosfär, som i sin tur emanerar ur en sån fördomsfri och reservationslös människokärlek, så genuin och påtaglig att den nästan går att ta på.

Jag är övertygad om att vårt samhälle, vårt land och vår framtid, som finns i vår barn och unga, skulle vara en bättre plats om alla barn och ungdomar fick en sådan erfarenhet av vuxenvärlden, som ungdomarna på Röda Villan får ta del av. Jag är tacksam att jag fick inblick i den här världen - en värld vars göranden och låtanden är tämligen osynlig för de flesta av oss. Det är jag ganska säker på. Och även om man känner till verksamheten, kanske genom någon torr verksamhetsberättelse, så är det inte samma sak. Röda Villan måste upplevas - för det är en erfarenhet av medmänskliga värme som är svår att återge i ord.

För det är, precis som många andra verksamheter där människor arbetar med människor, svårt, att inom det ekonomisk-rationella systemets ramar - med de verktyg och värdemätare det tillhandahåller - etikettera den här verksamhetens värde. Vi är ju lite till mans sorgligt handfallna på den punkten, då vår fingertoppskänsla för det socialt värdefulla, har amputerats av det ekonomisk-rationella maskineriets drev. Det är ju som bekant heller ingen hemlighet att dylika verksamheter, som inbegriper mänskligt omhändertagande, alltid står under hot om nedläggning. Den ekonomiska realitetens knivblad är ju i ständig beredskap och redo att skära av den livgivande pulsådern med den kirurgiska precision som politiker, i ljuset av de röda bokslutssiffrornas tydliga språk, gärna tar till. Detta eftersom vinsten av den mänskliga omhändertagande verksamheten, och verksamheten i sig själv, inte är synlig på samma sätt som de röda bokslutssiffrorna.

Nu är ju inte Röda Villan på långa vägar nedläggningshotad. Men en anledning till att jag berättar om verksamheten som bedrivs där, och om människorna som bedriver den och om eleverna som vistas där - om än på ett sätt som aldrig kan göra dem rättvisa - har med synliggörande att göra. Synliggöra inför den eventualitet att röda bokslutssiffror skulle få politiker att ifrågasätta värdet i Röda Villans fortsatta existens.

Avslutningsvis skulle jag ändå försöka mig på att ge Röda Villan och den värme som genereras i dess medmänskliga atmosfär ett konkret värde med fysikens termer:

4·10²⁶ W*

Tack Peter, Bosse, Liselott, Beatrice, Nicklas, Mats och alla underbara elever för att jag fick hänga med er en stund. Lycka till med allt ni tar er för. 

Hörs & Störs

Roberto

* = Effekten i watt. Som av en händelse, samma effekt som solens strålar har.