fredag 28 september 2012

Jag är inte bara bonuspappa, jag är feeder också


Ledig i dagarna tre. Börjar med att vara ledig och vara hemma med Köttbullsministern (familjens treåring).

Hon har knappt avslutat frukosten innan hon med sina hundvalpsögon och mest docksöta röst säger:

- Robbaaan? Det finns kaaakooor

Hon tittar bort mot paketet Singoallakakor med jordgubbscheesecakesmak.

Jag tittar på henne. Leendes nickar vi i samförstånd mot varandra. Som om vi kommit på den perfekta planen för det perfekta brottet.

Partners in crime.
Kakmonstrens Bonnie and Clyde.
Köttbullsministern aka Bonnie
Köttbullsministern hugger in på kakorna och avslutar hela kalaset med att äta en riskaka.
En frukost vars händelseförlopp får de bukstinna renässansfurstarnas frosseri vid femtonhundratalets dignande matbord att framstå som hungerstrejker.
En frukost helt i min smak. 
Jazzmördaren

måndag 24 september 2012

Noshörningar har ingen snoozeknapp


Idag blev jag väckt på följande sätt:

Pick. (Något petar mig på ryggen samtidigt som något ohörbart sägs).
Pick. (Något petar mig på ryggen igen. Jag kan urskilja det ohörbara):
- Gubbe (pick)
- Gubbe (pick)
- Gubbe, gubbe, gubbe (pick, pick, pick)

- Gubbe? (Ett försiktigt och frågande petande. Pi..ick?)

Jag viftar trött med armen och vältrar mig över på andra sidan. Med ryggen mot irritationsmomentet (lite som djuren på savannen gör med sina svansar när de vill bli av med irriterande flugor).
Men pickaren ger sig inte.

- Gu-bbe (Pickandet accelererar och blir intensivare. Petandet markerar varje stavelse. Pick, pick).
- Gu-bbe! (Pick, pick).
- GUBBE! (Hårt petande. PICK!).

Det var treåringen, familjens Köttbullsminister - min lilla bonusunge - som tydligen har sina egna metoder för att väcka gamla gubbar ur sin djupsömn.
 
Nu förstår jag hur de gamla tjocka noshörningarna har det, när de blir väckta ur sin nattsömn på savannen - där de ligger och dåsar vid vattenhålet. När oxhackarna - fåglarna som man alltid ser sitta på deras bepansrade ryggar - sätter sig på deras rygg och rivstartar morgonen med sin brakfrukost genom att picka i sig parasiter från noshörningens rygg.
 
Noshörningar har ingen snoozeknapp, så därför har väl evolutionen gett dem pansarhud på ryggen, antar jag. Det kan jag genom morgonens erfareheter förstå nu. Men man kan ju någonstans önska - åtminstone morgnar som denna - att evolutionen också hade gett morgontrötta bonuspappor noshörningshud på ryggen.
 
 
Jazzmördaren

tisdag 18 september 2012

Dantes Inferno Anno 2012

Vaknade i natt. Gatlyktornas smutsgula neon sipprade förbi sidorna på rullgadinen. I skenet som kastade skeva rektangulärer i vardagsrummet såg jag Vergilius- den gamle romerske skalden. Han tog min hand och vi började den långa färden ner genom Infernos kretsar.

Passerade den fjärde kretsen, där de giriga straffas. Såg Caremas bolagsdirektörer stå i en lång ringlande kö för att väga in sig med tvångsblöjorna de hade på sig (en kombination av blöja och kyskhetsbälte med lås vars nyckel de tvingats att svälja med den vattniga morgongröten). Ingen hade bajsat på sig tillräckligt, utan de fick vackert lämna invägningen med en full blöja, nedslaget huvud och fortsätta göra på sig. - Några kilo till kunde de minsann kräma ur sig innan det är dags för blöjbyte, tyckte Vågmästaren. Ovanför dem svävade en tub Inotyolsalva som en gäckande hägring - en lindring för deras illröda stjärtar, som de aldrig skulle nå. Om natten trodde bolagsdirektörerna att de skulle vyssjas till sömns. Men eftersom deras illröda stjärtar klappades av Markandens osynliga hand, så blev pinan bara ännu värre.

Passerade femte kretsen. Här dignade särskrivarna under varsin gigantisk mellanslagstangent i marmor - vägandes ett ton för varje felaktigt mellanslag de gjort sig skyldiga till i sitt erbarmerliga jordeliv. Särskrivarna tvingades fram till en ravin som de tvingads hoppa över med sin mellanslagstangent på ryggen. Ravinen var lika bred som den sammanlagda längden av alla särskrivna mellanrum som syndaren gjort sig skyldig till.

Passerade sjätte kretsen. Här var Christer Björkman, Rix FM-redaktionen, Takida och Dead by april begravda i en metaforisk manifestation av den dynga de producerat i jordelivet. Det regnade ruttna ägg och tomater över dem. Regnet ackompanjerades av oväsendet från spruckna högtalare: av Curly Sue på repeat. Då och då blev det tyst - en kort reklampaus med jingeln "Bäst musik just nu" - och så började helvetet om igen. Curly Sue, ruttna ägg och tomater i en aldrig sinande ström.

Passerade den sjunde kretsen. Ett jättestort saft- och bullkalas pågick inne i en paviljong. Från paviljongen hördes ljudet av skratt och sorlet av glada männsikor. Värme och gemenskap. Utanför blev Jimmy Åkesson, som var klädd i en svensk folkdräkt, motad i dörren av dörrvakten med hänvisning till att Jimmy hade fel färg på sina knätofsar och att det inte fanns tillräckligt med Festis över till honom. Bakom dörrvaktens axel, så skymtade ett aldrig sinande berg av Festis och bullar. Jimmy fick vackert trava hem igen. Ensammen och ställd utanför männsikornas värme och gemenskap. Hem till sitt tält som stod uppställt i en krigs- och svältdrabbad krigszon, där bomberna föll i en aldrig sinande ström. Vergilius berättade att proceduren upprepade sig varje kväll och att den skulle göra det i all evighet.

Hur ser din topografi över Dantes Inferno och helvetet ut? Vilka är synderna? Vilka är syndarna? Vilket straff får de? Och om Dante levt idag, vem skulle han ha placerat i den nionde, nedersta och värsta, kretsen? Dömd att för evigt sitta fastfrusen i Cocytos is?

Jazzmördaren