Söndag, röriga söndag.

Söndagen den 19:e februari var allt som allt en fin final på en fin helg. Dock var den stundvis lite rörig..

Som när jag, Elias, hans kompis och Herr Flodko (bonuspappa till kompisen) tog oss till Biostaden i Nyköping för att titta på rymdäventyret Star Wars 3D.

Med samma självsäkerhet och pondus som Darth Vader brukar ha när han - i moln av rök och med laserstrålarna vinande runt sig - gör entré genom rymdslussdörrar, så stegade vi in genom salongsdörrarna med både popcorn och dricka . Med en beslutsamhet som om Kraften ledde oss på vår väg mot målet.

Allt detta bara för att snart bli varse att rad- och platsnumrena på våra biljetter inte stämde överens med sittplatsernas rad- och platsnummer. - Det måste vara något fel på på biljettbokningssystemet, konstaterade jag. Alla andra tänkbara förklaringar var uteslutna.*

Hursomhelst, vi löste det hela med att helt sonika sätta oss på rätt platsnummer samtidigt som vi ignorerade att vi satt på fel rad. Jag och sonen tog på oss 3D-glasögonen, mest för att pröva hur de satt och göra oss ordentligt förberedda på det som komma skulle. Förberedelser är ju som sagt a och o. Att kontrollera utrustningen kan ju vara skillanden mellan liv och död - det vet ju alla som sett hur nogrannt Han Solo och Chewbacca förbereder sig i cockpiten på Millenium Falcon innan hoppen till hyperrymden.

Det var då, när vi satte på oss 3D-glasögonen, som en välvillig dam, som satt vid sidan av oss, lite försiktigt frågade oss vilken film vi skulle se. Kanske hade hon hört vår diskussion om "feltrycket" på biljetterna. Jag svarade, varpå den välvilliga damen upplyste oss om att salongen vi satt i skulle visa Mästerkatten (Denna film visades inte i 3D, vilket måste ha fått den välviliga damen att tycka att våra 3D-glasögon såg väldigt malplacerade ut och att vi, trots den självsäkerhet vi uppvisade - ledda av Kraften som vi var - i själva verket var helt jävla fullkomligt vilse i pannkakan).

Jag reste mig snabbt. Famlade undan 3D-glasögonen. Scannade av salongen för att bedöma hur många vittnen som fanns där. Hur mycket skada hade mitt anseende tagit av det här? Som tur var, så var salongen i det närmaste tom - ett tiotal besökare. Samtidigt som jag uppträdde som om hela spektaklet var ett led i en på förhand nogrannt planerad manöver, så försvann vi ut ur salongen.

Lite senare på dagen, så for jag, min blivande sambo Veronica och våra barn till min Polska Mor för söndagsmiddag. På vägen dit diskuterade vi ett eventeullt nytillskott till familjen i form av en hund. Ämnet hundraser avhandlades medan vi gick.

Veronica: - En fransk bulldog?!
Frida: - Jag skulle vilja ha en dalmatin.
Jag: - Nä, jag skulle nog vilja ha en borderline.
Veroncia: - ?
Frida: - ?

Borderline aka Border Collie.

Jag tror att det var först när jag satte tänderna i Morsans välbekanta mat, som fred och stabitlitet åter rådde i min tankerymd.
Jazzmördaren.

* Det finns säkert en och annan läsare som - med ännu en liknelse till fenomenet Darth Vader - påpekar att det är just Darth Vaders övertro på sin egen förmåga, och därmed hans oförmåga att se sina egna brister, som gör att han gång på gång misslyckas med att kväsa rebellerna - en av Star Wars-sagans många inbäddade sensmoraler och teman: högmod går före fall. Och, ja, jag vet - jag borde ha fattat misstanke om att det var vi som gått vilse och att det inte var fråga om ett tryckfel på biljetten. Kan vi lämna det nu? Tack, bra.

Bullduell i gryningen.

Sedan blogginlägget Breadline, som handlade om mitt lilla bakslag, så har jag baktalats å det grövsta. Det har framförts infama påståenden om att jag inte kan baka. Självutnämnda husmödrar (och husfäder) som på ett överseende (ni vet så där överseende som man är med barn som inte vet bättre) men likväl djupt kränkande sätt, har gett mig rådet att istället syssla med sånt som jag behärskar. Jag inte baka? Jag som har dryga driljarder utsökta kanelbullar på mitt samvete. Men tydligen finns det inget utrymme för ett endaste litet misstag i dessa amatörkonditorvirituosers perfekta värld av hallongrottor uppradade på ett sätt som skulle få militärparaderna på Röda Torget under Sovjetunionstiden att framstå som lika organiserade som en skenande hjord gnuer.

Nåväl, vem behöver dem? Inte jag. Och vad vet dem egentligen? Ingen av dem har ju smakat på slutresultatet. För det är väl knappast så att de har sonarfunktion på sina smaklökar? Även om det inte skulle förvåna mig om någon av de självgoda bagarprettona hävdade det. Nej, oss emellan, jag skiter i dem, för jag vänder mig till helt andra proffstyckare när jag ska headscouta jurymedlemmar till min alldeles egen smakpanel. De ärligaste proffstyckarna man kan få tag på: barn.

Stadens mäktigaste bullätare, i form av de - trots sin ringa ålder - ärrade Bullätarna Elias och Stella, samlade till en bullduell i gryningen. Händelseförloppet publiceras här i bild, så att ni, kära läsare, kan döma för er själva om vem som hade rätt beträffande mina bullbakarskills. Jag eller mina belackare.


The scene is set..



Fem minuter senare..



Och där gick de i mål!

In ya face bullies!

Jazzmördaren.

Högervantskonspirationsteorin.

Imorse. Påklädningsskjutsaungarnatilldagisochskola-ritualen. Inget får gå fel. Och bara för att inget får gå fel, så är det givetvis något som går fel. Ingen undkommer Murphys lag - allra minst jag.

Felet denna gång var att jag i villervallan av vinterkläder endast lyckades hitta fyra högervantar. Vänstervantarna var som uppslukade av jorden. Och de är i skrivande stund, trots min en-mans-skallgångskedja av lägenheten, fortfarande spårlöst försvunna.

 Så det blev att hasta iväg till skola och dagis med ungarna som ett freak of nature. Som en produkt av intensiv glesbygdsinavel, som om jag hade en stamtavla där påvisbart släktskap mellan mina mor- och farföräldrar sträcker sig flera generationer tillbaka, ja, så långt tillbaka som till stenåldern.

Med två högertummar käckt pekandes åt samma håll, for jag alltså iväg. Ett anatomiskt och evolutionärt stilbrott eller som de kristna fundamentalisterna i Intelligent design-rörelsen kanske hade sagt: - En vedervärdig styggelse mot Skapelsen och två högertummar upp i arselet på Skaparen och hans intentioner.

Hursomhelst, jag misstänker en konspiration. Någon eller några (givetis är det en organisation bakom, en organisation med stora resurser och dold agenda) sitter uppenbarligen och tjuvhåller på mina vänstervantar.

Jag undrade ju givetvis om jag var ensam om att vara drabbad, så jag frågade grannen. Föga förvånande, så var jag inte ensammen om att vara drabbad. Grannen hade också råkat ut för samma märkliga fenomen. Och visst är det ett märkligt fenomen, men alltför systematiskt och frekvent återkommande för att man ska kunna vifta bort det som en tillfällig slump eller slarvighet.

Så nu sitter jag här och googlar konspirationsteorier. Viss om att någonstans där ute sitter någon inne med hela sanningen - en högervantskonspirationsteoretikernas David Icke. Jag har ju givetvis mina egna hypoteser och teorier eller rättare sagt - två konspirationsteoretiska teorier.

Christer Björkman och Den Stora Melodifestivalskonspirationen. Även om kopplingen, ytligt sett, är långsökt, så går denna teori i korthet ut på att Melodifestivalen i grund och botten och rakt igenom är ett jävla jävulskap, så varför skulle inte den ligga bakom mina vantars försvinnande? Den Stora Melodifestivalskonspirationens postulerar bland annat att Christer Björkman en dag vill störta FN och världssamfundet för att ersätta den med ett världherravälde där världens politiska frågor avgörs via Eurovisionsschlagerfestivaelns omröstningssystem. (Rädda de svältande barnen i Afrika - un point. En garderob paljettklänningar till Sara Dawn Finer för tre miljarder dollar - douze point. Allt ackompanjerat med utkablade tv-bilder av publikens stående ovationer och flaggviftangar från alla Europas arenor).

Buskiskonspirationen leds av Sveriges buskiskungar, Stefan och Krister. De vill få hela världspopulationen att dela deras egen syn på humor och därigenom bli Stefan och Krister, med inte bra hela svenska folket, utan hela världen. Detta bland annat genom att redan i tidig ålder drilla våra barn i deras egen ungdomsorganisation: Buskis-jugend (barnen uniformeras i röd tröja, orange baskermössa och tjocka glasögon vare sig de behöver dem eller inte. Glasögonen i sig, har en Buskisifierande effekt, då de ger bäraren en skev uppfattning av vad som är roligt). Dagarna i ända får Buskisjugend-barnen sitta med upptejpade ögonlock och tvångsskratta åt tv-klipp där folk snubblar och pratar konstigt.

Hursomhelst, mörka krafter är i rörelse. Var rädda om er, kära läsare.

Er ende vän.

Jazzmördaren.

Knappar, vänskapsband och högfärdsblåsor.

Jaha, där tackade den för sig, packade sina grejor och bara drog, utan att säga ett förbannade någe. Som en flickvän som bara drar efter att ha tröttnat på sin tv-spelande, öldrickande och chipsätande soffpotatis till pojkvän.

Men ibland säger inga ord mer än tusen ord och hade den lämnat en lapp, så hade det väl stått något i stil med:

"Robert,

Jag klarar inte trycket längre, jag drar.

Och ärligt talat, oss emellan, så borde du tamejfan banta och tänka på vad du äter, din nyfete fan.

Hälsningar

Din fd översta byxknapp".

Förloppet som beskrivs ovan, drabbade mig häromdagen, då den översta byxknappen på mina byxor valde att göra en stillsam, men ytterst grym sorti. Ytligt sett, var byxknappens hädanfärd, som mest en liten försiktig och anspråkslös fingervisning; ett sprött litet frökenlillfinger på en tebjudning ur någon av Jane Austens tv-filmatiseringar. Men symboliskt sett, så var det snarare som en nödraket med en lyskraft motsvarande fyrtio simultant detonerade atombomber, om varthän det barkar med mitt BMI. Och ska jag för ovanlighetens skull kosta på mig lyxen att göra en konsekvensanalys av min llivsföring - vilket inte är så svårt, nu när ljuset av fyrtio simultant detonerade atombomber lyser upp de ljusskygga verksamheter som jag bedrivit i skuggorna av mitt dunkla förflutna - så är det hela en logisk konsekvens den senaste tidens fullständigt hänsynslösa frosserier i semlor.

Nu var det här ju inte första gången, vilket en av mina vänner med illa dold förtjusning (till min väns försvar, så gjorde han inga ansträngningar att dölja förtjusningen) och mer än välvilligt (välvilligt från hans sett att se det) också påpekade för mig.

Min vän har en annorlunda och alldeles bestämd uppfattning om vad vänskap går ut på. Hans sätt att knyta vänskapsband går ut på att, så fort tillfälle infinner sig, servera nakna och obehagliga sanningar. Ju obehagligare de är, desto bättre (bättre från hans sätt att se det).

Nu tänker du: - Det där är ju snarare hållhakar än vänskapsband? Ja, jag vet. Men till mins väns försvar, så är det hela - precis som i alla långvariga vänskapsförhållanden som präglas av ömsesidighet - också ömt och ömsesidigt besvarat. Och nu när jag ändå unnat mig lyxen att vara konsekvensanalytisk, så kan jag gott kosta på mig ännu en lyx, nämligen att vara storsint, när jag säger att jag är ännu mer generös än vad han är.* Åtminstone när det gäller att servera obehagliga sanningar. Eller, ja, sanningar och sanningar, jag är generösare med obehagligheterna i alla fall.

Och är det inte det vänner är till för? Att finnas där som ett preventivmedel mot grandios självbild? Att som vän finnas där om ens vän skulle få för sig att påbörja högfärden mot de grandiosa himlasfärerna? Att som vän finnas där för sin vän, för att vid behov, resolut och bestämt fira ner högfärdsblåsan på jorden igen, innan han eller hon störtar och står på näsan i asfalten som en metropolitisk variant av Narcissos och Ikaros?

Att kuscha, eller hunsa, människor - i det här sammanhanget sina vänner - har ju samma effekt som när man kuschar hundar. Skillnaden är att när det gäller hundar, så är det absout inte bra. Detta medan kuschandet av ens vänner har en del förtjänster. Det får ju den kuschade att slå ned blicken i backen och det är ju bra av flera anledningar. Det är inte bara preventivt mot grandios självbild, utan förebygger ju också olyckor och förhindrar dessutom att din vän löper risken att tappa ansiktet. Nu förstår jag om du tappade bort mig, så låt mig därför illustrera vad jag menar med exemplet nedan.

Din vän går och flanerar på Storgatan, då han eller hon plötsligt snubblar över ett reklamplakat, i det här fallet GB-glassgubben, bara för att han eller hon inte kan sluta onanera sitt ego och slita blicken från sin spegelbild i HM:s skyltfönster. Vännen faller handlöst mot marken, samtidigt som han eller hon genom hela förloppet gränslar den oskyldiga och inte ont anandes GB-glassgubben. På marken kvider och vrider sig vännen av smärta. På håll, och av flanörerna på andra sidan gatan, uppfattas det som att din vän i ett våldsamt infall av ohämmad parningsiver torrjuckar plastclownen med plommonstopet. Din vän ses därefter av vittnen springa från brottsplatsen. Kvar på marken ligger "brottsoffret" - en plastclown som lyfter lite lätt på hatten som  för att tacka för senast. Alltjämt leende.

Som du förstår, så tappade din vän inte bara balansen, utan även ansiktet. För snart går ryktena. Rykten som kommer att leva långt efter det att "cykel-eksemen" bleknat; långt efter det att de sista sårskorporna lossnat och lämnat skära små ärr på knäskålarna och armbågarna. Detta hade aldrig hänt om du skött ditt jobb som vän. Det hade aldrig hänt om du sett till att din vän kuschats så till den milda grad att han eller hon lärt sig att gå med svansen mellan benen och slagit ned blicken i gatan. Och då hade han eller hon följdaktligen haft uppsikt över var han eller hon satte sina fötter, istället för att klä av sig själv med blicken och låta sig hypnotiseras av sig själv i skyltfönstrets spegelbild. Och som ordspråket säger: den man älskar, den agar man.

Hursomhelst, efter den lilla ämnesflykten, så är det dags att ta tjuren i hornen igen. Åter till knapptraumat. Min vän hade rätt angående att det inte var första gången en jag råkade ut för att en byxknapp - den översta - kastade in handduken, även om jag, en smula traumatiserad av händelsen, hade förträngt det hela. Det brukar han ha - rätt alltså. De obehagliga sanningarna som han brukar servera, brukar just vara sanningar, om än en smula överdrivna. Men inte heller det är något som rubbar styrkebalansen i vår kapprustning, för även jag har överdrifter i min arsenal, så det går på ett ut.

Men den gången var det ett par tajta sommarjeans och knappen stack med en rikoschetterande ljud som från en startpistol. Jag minns att jag for till butiken tre gånger för att byta jeansen. Alla tre gångerna var det knappen som farit all världens väg. Det var fel på jeansen, inte på mig minsann (min vän gör inte alltid ett bra jobb med att kuscha mig och korrigera min självbild).

Men medan knappen på sommarjeansen lämnade med buller och bång, lite som en bullrig drama-queen, som slår igen ytterdörren så att dörrkarmarna bågnar, så var det annorlunda med knappen häromdagen. Man vet att drama-queenen överreagerar och att det inte är så allvarligt. Men när någon gör sorti, utan att säga så mycket som hej då, ja, då vet man att det är allvar. Det kändes som ett litet nålstick, fast med en injektion självinsikt i sådan dos att den med lätthet skulle kunna döda 100 fullvuxna afrikanska elefanter.

Och med den självinsikten, så tror jag att det är dags att ta tag i det där som folk kallar för "träning".

Jazzmördaren

*= Lyxen att var storsint kostar dessutom ingenting. Den är helt gratis, eftersom min vän inte läser min blogg. Fiffigt va? Och du, inte ett ord om det här till honom, är du snäll. Tack.

Breadline

För en vecka sedan hade mins sons innebandyklubb föräldramöte för att bland annat bestämma vad som skulle göras och vem som skulle göra det inför den kommande helgens matcher. En punkt på mötesagendan var kioskverksamheten och de varor som skulle till att säljas där. Jag själv var inte där, så man kan säga att jag blev rejält baktalad, då det bestämdes att jag skulle baka 140 bullar. Ja, du läste rätt - etthundrafyrtio jävla bulljävlar. Tydligen är jag inte bara pappa, utan bageri också. Hade ju varit trevligt om man hade fått frågan. Men nej, det är tydligen inte så man jobbar. På idrottsklubbens föräldramöten kör vi med diktatorisk planekonomi.

Hursomhelst, igår, klockan tolv på natten, drygt 33 timmar före breadline - dvs klockan nio på lördag morgon - så hade jag första laddningen bullar färdig. Jag delade upp de omsorgsfullt rullade degarna i drygt femtio bullar och la dem under bakduk, där de skulle få jäsa till sig och bli till ena riktigt tjocka och härligt feta munsbitar.

Tänkte att jag skulle illustrera förloppet genom ett par bilder, ni vet så där som man brukar göra i finn-fem-fel-sammanhang. Men här nöjer vi oss istället med ett fel.

 Bild 1. Femtio bullar som väntar på att täckas över med bakduk och jäsa till sig i trettio minuter för att bli riktigt tjocka och härligt feta munsbitar.



Bild 1.



Trettio minuter senare..

Bild 2.  Detta var vad som mötte min blick när jag malligt och stolt avtäckte bakduken (samma mallighet som skulptören känner då dennes staty ska till att avtäckas under högtidliga ceremoniella former med blåsorkester och allt). 



Bild 2.



Hittar ni felet? Precis. Absolut ingenting hade hänt. Inte ett förbannat nada. Istället för femtio tjocka och härligt feta munsbitar låg där istället femtio förkrympta mongobullar. Ett totalt jävla praktfiasko. Antiklimax deluxe. Och på ett - vad jag uppfattade det som - nästan hånfullt sätt, bligade dessa krymplingar till kanelsnäckor upp mot mig. Jag kunde nästan höra dem skratta - ett skratt som från en hord små illvilliga vättar.

Någon som definitivt skrattade var min flickvän. Tydligen tyckte hon det var väldigt roande att jag inte bara tilltalade bullarna med tilltalsnamn, som vart och ett var en kombination av antingen ett könsord eller en sexuell handling tillsammans med ordet bulle, utan att jag även hade längre - obesvarade - hätska konversationer med dom. Som om bullar är handlande subjekt och därmed också kan stå till svars för sina handlingar. Som att det var bullarnas fel att de inte jäst. Som om bullar kunde höra och prata.

Hursomhelst, jag övergav min hastiga impuls att stampa bullkrymplingarna till oigenkännlighet och kastade dom istället i sopkorgen. Vilket var tur, eftersom grannarna kanske hade kommit upp och frågat varför jag stampade i golvet. Vad skulle jag ha svarat då?

Till mitt försvar - innan någon av er skriker att jag borde genomgå en större sinnesundersökning - så måste det sägas att det hela utspelade sig på natten efter en lång och stressig dag. Idag, dagen efter, så känns det hela en smula baga(r)tellartat och gårdagens debacle är höljt i ett löjets skimmer. Nu är jag utvilad och laddad för nya utmaningar och redo att ta mig an uppgiften igen: att baka världens godaste etthundrafyrtio jävla bulljävlar.

Tjugotre timmar till Breadline - bip.  

Jazzmördaren