Det skulle till vattenbrist för att Jazzmördaren skulle ta bladet ur munnen och börja blogga igen.
För när det, som är en bister realitet och vardagsmat för miljontals afrikaner, nämligen torkan och bristen på tillgång till vatten, hälsar på i vår trygga värld, så kan jag inte låta bli att öppna käften.
Den lilla tjänstemannastaden Nyköping och den gråaktigt grådaskiga grå bruksorten Oxelösund har drabbats av vattenbrist. Enligt vad man kan utläsa av den lokala blaskan och tillika katt-räddades-av-brandkårsbullentinen SN:s nätupplaga, sker detta som en följd av ett läckage. Och tydligen skyller ledningen för Nyköpings kommuns vatten- och avlopp på brister i ledningen.
Hursomhelst, när det knorrar i våra ledningar, så knorrar den soffpluffsiga och semester-sprit-feta svenska småstadsmedelklassen i högan skyn. När det enda som kommer ur vattenkranen är en luftrap och en ylande gnyl, ja, då ylar och gnyler vi som en sån där liten jävla jävulsskitunge som man här och där kan se ligga på varuhusgolvet, sparkandes bakut för att han/hon (eller bättre upp: det) inte fått det - som han/hon (DET) i sin inskränkt naiva föreställningsvärld - trodde var en självklar mänsklig rättighet.
Men se, det är det inte.
Verkligen inte.
Vare sig vatten för alla, eller tablettaskar för alla (treåringar), är en självklar mänsklig rättighet.
Det borde vara det, men det är det inte (jag refererar här till vattnet, och inte till tablettasken - vilket jag förutsätter att du, min kära läsare, förstår. Detta eftersom jag förutsätter att du inte är tre år eller för den delen har en treårings förstånd. Vuxna med treåringars förstånd brukar läsa andra bloggar, t ex bloggar i nyss nämnda lokalblaska).
Jag personligen tycker att det finns en skön sensmoral inbäddad i hela scenariot, när tredje världens livsvillkor bara dundrar in så där i vår vardag, välter ostbågsskålen till ända, och tvingar våra feta medelklassrövar att lösgöra sig från de - ifrån IKEA inköpta - schäslongsoffdynornas revir-inpruttade trygghet och hemtama atmosfär (IKEA-schäslongsoffan är numer den naturliga hemvisten för den den ständigt växande svenska medelklassmedelröven). Detta eftersom att vattenbristen tvingar oss upp och ut på ett hisnande och smått svindelframkallande tankeäventyr för att hitta en lösning på vattenbristen. Hisnande och svindelframkallande eftersom det de facto fordrar mer hjärnceller än de normala tre, fyra, som krävs för att följa Big Brother (som numer är den enfaldiga svenska medelklassens "Folkets opium"). Tankeäventyret i sig är ju inte en sensmoral, men har vi tur så skärper det ju sinnet och får oss att uppmärksamma livet bortom TV-rutans skygglappar och skranker.
Sensmoralen kommer ju även i en smått underhållande form, som när den senige spetan till granne, ni vet han i de slitsade röda adidasshortsen på andra sidan hagtornshäcken, står och fyller sin nyanlagda pool med porlande klart vatten. Solen lyser ikapp med hans malliga och självgoda ansikte. Detta för att i nästa stund, då vattnet upphört att porla ner med sitt annars så muntra skval, stå och kika in i vattensslangens munstycke (som om det nu skulle hjälpa). Ett förvånat ansiktsuttryck, en kli-ning i huvudet, en titt till, och ännu ett, om än mer, förvånat ansiktsuttryck, och därtill maniskt kliande i huvudet, nu i synkroniserat sällskap av den andra handen, som kliar den adidasshortsdraperade hängröven med munstycket till vattenslangen (den svenska medelklassens enfald manifesterad).
Åter till sensmoralen.
Den är, enligt mitt förfäktande, tämligen uppenbar: lärdomen om att inte ta saker för givet.
Vidare innebär ju det som sker, här hemma i komfortabla Svedala, också en konkret upplevelse av det som miljontals kolerasjuka och uttorkade afrikanska barn genomlider varje dag, 365 dagar om året, år ut och år in (om de överlever dvs).
Att vi får masa oss iväg till bilen och köra iväg till kommunens temporära vattendepåer, är ju inget - i form av den tids- och energiförlust som går åt - i jämförelse med den som afrikanska kvinnor på den afrikanska landsbygden får lägga ned.
Våra ynka femton minuter mot deras sex timmar om dagen.
Våra barn får ju dessutom överleva i elva fall av tio, tryggt posterade framför fyrtiotvåtummarens blå tv-spelssken, när vi är borta och hämtar vatten i våra dunkar, medan de afrikanska mammornas barn kanske dör av kolera eller vätskebrist under tiden de är borta för att skaffa vatten vid det närmast belägna vattenhålet (tio mils gångväg från bostaden).
Vi sitter i en AC-tempererad kupé, i mjuka bilstoledynor, medan de afrikanska kvinornas fötter får trampa och underlägga sig mil av torr och skållhet mark under en hänsynslöst gassande sol.
En på sin höjd bortdomnad kontorsstolsröv mot brännsår och blödande, infekterade och köttiga skavsår.
Våra döttrar får gå i skolan trots vår temporära vattenbrist och trots sin menstruationsdebut. Detta medan de afrikanska döttrarna får avbryta sin skolgång vid menstruationsdebuten pga hygieniska skäl, eftersom de afrikanska landsbygdsskolorna på många håll saknar tillgång till rinnande vatten och avlopp, och därmed toaletter. Istället får de bistå sina mödrar med att tillbringa sex timmar om dagen med att hämta vatten, inte bara åt sig själva, utan även åt sina fäder och bröder.
Sensmoralen och det vi konkret vederfarits i och med vår vattenläcka, kan förhoppningsvis få oss till att anlägga ett annat perspektiv på det självklara. Och om vi bara förmår oss att relatera vår erfarenhet till den erfarenhet, som jag ovan beskrivit är den bistra verkligheten för afrikanska människor i områden drabbade av torka, så kanske det förmår oss att tänka åt det hållet. Tänka i en solidarisk riktning, en sorts medmänsklig känslorörelse i - enligt min övertygelse - rätt riktning. Och kanske, när vi tänker åt det hållet, när vi öppnat våra hjärtan, så kan vi öppna våra plånböcker och skicka pengar åt det hållet. Pengar till ändamål som förebygger vattenbrist och säkerställer den självklara mänskliga rättigheten för afrikaner i dessa områden, en självklar mänsklig rättighet, som vi - med rätta - anser oss ha här i västvärlden, i Sverige, i Nyköping och i Oxelösund.
Hursomhelst, en sak är säker: kommer inget vatten ur min kran klockan 07.00 imorgonbitti, när jag väl ska till att brygga mitt älskade och traditionsenliga morgonkaffe (alltjämt den svenska medelklassens stora last), så är risken stor att jag ligger på köksgolvet; ylandes och gnylandes som en sån där liten jävla jävulsskitunge som man här och där kan se ligga på varuhusgolvet, sparkandes bakut, för att det inte fått det - som det i sin inskränkt naiva föreställningsvärld - trodde var en självklar mänsklig rättighet.
Detta eftersom morgonkaffe - även om det inte är det - borde vara en självklar mänsklig rättighet.
Precis som rent vatten till alla människor i världen.
Och du, kära läsare, sist men inte minst, det allra viktigaste i detta blogginlägg - skänk pengar och gör det nu genom att följa länken nedan:
Jazzmördaren
