Gentlemannatjuven.

Men ärligt talat, Lille Medelsvensson, handen på hjärtat nu:

- Var det så jävla farligt?

Jag tänker förstås på Juholtaffären.

Allt jävla stohej och rabalder.

Mediadrevet går och folk himlar smått teatraliskt med ögonen.

Hycklare.

Som om ni trodde att ingen kände till era små snuskiga hemligheter.

Listan över hemliga små snuskigheter skulle kunna göras lång, så lång att servern för denna blogg skulle kapsejsa om jag föredrog varenda en. 

Jag nöjer mig med ett exempel: skatteavdrag för ensamresor när man i själva verket samåker.

Remember?

Ja, jag tänkte väl att det skulle ringa en liten klocka.

Dessutom är politkerfiffel bara ett sätt att närma sig Europa.

En EU-anpassning.

För jag menar, vi kan väl inte förvänta oss att de italienska politikerna ska gå hela vägen? Nej, vi får nog kompromissa och vackert gå halva vägen var. Eller - våra politiker får åtminstone ta några steg på halva vägen. 

Några steg, eftersom italienarna - inte bara när det gäller fotboll - spelar i en skyhögt högre liga än oss. Att jämföra svenska politikers fiffel med de italienska, är ju som att jämföra Allsvenskan med Serie A.

Ta bara en av de mutor som Silvio Berlusconi misstänktes för, men förvisso aldrig blev fälld för:

$600 000.

Jämför det med vad en Toblerone kostade i mitten av nittotalet:

Futtiga - pluttenuttiga - tolv, tretton kronor.

Sexhundratusen dollar mot tolv, tretton spänn.

Ni som inte drabbats av politiskt betingad kalkylexi ser ju att vi har en bit kvar.

Förvisso har saker och ting utvecklats sedan 1995, då Mona Sahlin - glad i hågen - köpte sig en Toblerone. För vi har ju - tack vare den gode herr Juholt - onekligen kommit en bit på vägen i vår strävan att närma oss Europa. En bit på vägen, men inte hela halvan, eftersom Juholtaffären förvisso har kostat betydligt mer än en Toblerone, men definitivt inte 600 000 dollar.

Och att betala för sin dam - som Junholt gjorde när han pröjsade för sin sambo - är ju något som vi till mans förväntar oss av en gentleman. 

Må vara att den förväntningen är en normativ kvarleva av ett patrarkalt samhälle, där mannen var ensam om försörjningsbördan.

Men ändå - har vi inte en gentleman i Håkan Juholt?

Han har förvisso försnillat skattepengar, men det gör ju honom till gentlemannatjuv, snarare än en simpel bonntjuv.

Och när vi ändå är inne på mansnormer och manliga beteendeformer: oakat om man tjuvar eller inte, måste det ju vara bättre att vara gentlemannatjuv, än att dra ner gylfen och lätta på de politiska bekymren för ett ögonblick, genom att låta ens sekreterare suga av en under en skrivbordskiva blankpolerad valnöt i Ovala Rummet.

Mangrisen Clinton och Gentlemannatjuven Juholt.

Mitt råd till Håkan Juholt - givet hur det gick för president Clinton, som när han lämnade ifrån sig sitt ämbete, avgick med de högsta förtroendesiffrorna som någon president hade haft sedan andra värlsdkriget - är att rida ut stormen. Detta för att kanske pensioneras från ett statsminsterämbete i framtiden med både värdighet och högt förtroende.

Precis som Clinton gjorde.

Dock säger mig något att vi kommer att döma Juholt hårdare än Clinton.

Mycket hårdare.

Och det kanske inte säger oss så mycket om Juholt, som vad det säger oss om det samhälle vi lever i.

Röda Nejlikan.