måndag 31 januari 2011

Morfar.

Det känns stort och mäktigt.
Jag är morfar.

Morfar.

Men nog om mig.
Det lilla knytet har kommit hem. Han mår efter omständigheterna bra.


Matte Felicia mår för övrigt också bra.
De verkar lyckliga i en sorts symbiotisk eufori.
Han heter Sommar.
Fint tycker jag.

Sommar.

Välkommen hem.

torsdag 27 januari 2011

Den mödrande praktikens mördande praktik.

Läste en artikel i Aftonbladet idag om Martina Thun, som fått flera mail från arga mammor, då hon lämnat sin bebis i sex dygn för att låsa in sig i studion och delta i Sveriges Radios Musikhjälpen. Tydligen gjorde hon fel, enligt dessa självutnämnda förståsigpåare i barnuppfostran. Att lämna barnet till hennes man och sambo, var oansvarigt och Martinas moderskap ifrågasattes: hur kunde hon, som mamma, bara göra så mot sitt eget barn? Argumenten tycks ha vilat på premissen att det bara är modern som kan förse barnet med närhet. Om modern nekar barnet detta, om så bara för sex dygn, så kan tydligen barnet erhålla skador, löd argumenten.

Bortsett från att både premisserna och argumenten är nonsens, så sätter detta fingret på vad som faktiskt är i görningen. Det finns en ojämlikhet mellan könen, som inte bara upprätthålls av män, utan också av kvinnor. Inom kategorin kvinna, så definieras det kvinnliga delvis utifrån vad det innebär att mamma. En bra mamma är en bättre kvinna än en dålig mamma, eftersom en dålig mamma är en dålig kvinna. Vad som konstituerar en bra mamma är ingalunda en homogen uppsättning normer. Men inom den gruppen till vilken Martina Thuns moderliga belackare hör, kan man nog med fog säga att normen stipulerar att en bra mamma - en God Mor - är en kvinna som stannar hemma med sitt barn och alltid finns i närheten av det, samt avstår arbete och annat, som inte hör till den traditionella modersrollens gebit till förmån för mannen.

Jag vill inte påstå att denna syn är hegemonisk eller allenarådande bland dagens kvinnor och mammor, men den finns. Och den är säkerligen representativ för ett ganska stort antal, tillräckligt stort antal för att utgöra en disciplinerande kraft inom den kvinnliga sfären, där kvinnor, som också är mammor, ser till att andra kvinnor och mammor, rättar sig i leden i enlighet med den norm - den goda modern - som de förfäktar. Detta är givetvis inget annat än ett uttryck för det gamla patriarkala manssamhällets syn, och därmed formulerad av män, där kvinnans plats är hemmet tillsammans med barnen. Vad vi i Martina Thuns fall sett prov på, är att denna förlegade och omoderna uppfattning alltså inte enbart traderas vidare av män, företrädesvis äldre män i maktposition - som t ex den föråldrade domarkåren, som dömer hela vårdnaden till kvinnor, utan andra skäl än att de just är mammor (och många gånger trots att pappan är en likvärdig eller bättre vårdnadshavare) - utan även av kvinnor själva.

Vi män och kvinnor som ser saken i ett annat ljus, borde reagera på sådana tilltag. Detta eftersom denna mödrande praktik i förlängningen är en mördande praktik när det kommer till jämställdhetssträvandna mellan könen.

Avslutningsvis vill jag bara uppmana Martina och alla ni andra kvinnor som varit eller är i samma situation att stå på er mot denna föråldrade och socialt orättfärdiga kraft. Ni har åtminstone mig på er sida.

Hörs & störs.

tisdag 18 januari 2011

K Ä R

Tänk.
Tänk att en futtig stavelse ska vara svår att haspla ur sig.
Men det är klart.
Det var länge sedan.
Och tänk.
Tänk att en futtig stavelse kan betyda så mycket.

K Ä R



Och när man väl uttalar det för sig själv, så är det som om man slungat ur sig en besvärjelse.

En mäktig besvärjelse som väcker oceanerna och sätter rymdarna i rörelse.

K Ä R


Kastrationskomplex?

Min dotter lånade hem en enmeterstrave psykolgiböcker.
Framåt nattkröken, tänkte jag för mig själv:
-Kanske skulle läsa det & försöka mig på en självdiagnos?
Slog upp termlexikonet på måfå.
Stötte genast på patrull. 
K-a-s-t-r-a-t-i-o-n-s-k-o-m-p-l-e-x? 
Med definitionen - pojkars omedvetna ångest och fruktan att bli berövad penis.
Och jag tänkte:
- Pappa tror också på tomten.

Han hette 
Freud. 

Nej, nej, det här är inte Freud.

fredag 7 januari 2011

S:t Robert & Barrdraken.

Det var en gång en prinsessa. Hon hette Gunilla. Hon var vacker, men ledsen. Så, nog om henne - låt oss förpassa henne till marginalen och sätta henne på piedestalen, på den plats kvinnor alltid har satts, i alla sagor, i alla tider.


Nu över to the main plot, och sagans egentlige huvudrollsinnehavare, mannen med stort M. Mannen med stort M som det alltid har varit, i alla sagor, i alla tider. Hans namn var S:t Robert, den vackraste och modigaste grandräparen i världen. Ja, han var så fager att orden ej räckte till för att beskriva en sådan gudagåva till skönhet (även om elaka tungor nere på byn gjorde gällande att S:t Robert var en obotlig narcissist och borde skaffa sig en spegel för att korrigera självbilden ett par ljusår). Emellertid lyckades en porträttmålare från den kungliga konstakademin med konststycket att fånga S:t Robert på bild. Denne välrenomerade konstnär ömsom krälande i stoftet, ömsom utslungade långa haranger av ursäkter, om att han inte var värdig att gestalta en sådan gudomlig perfektion som S:t Robert trots allt var. Det och att han inte förmådde göra motivet ens den ringaste kvadratmillimeter rättvisa på duken. Bäst kanske är om ni får döma resultatet själva.



Den här sagan har givetvis en antagonist: den Granlaga Retstickan Barry Grankvist - en deformerad och ondsint Barrdrake, som satt ner sin julgransfot av kallt stål på hallgolvet i en gudsförgäten lya någonstans i riket Svedala. Den Granlaga Retstickan Barry var en stickig rackare och plågade lägenhetsinvånarna med stick, så fort denne kom åt och så fort invånarna kom i närheten, vilket de gjorde, då de passerade Barry för att uträtta sina behov på den lokala latrinanrättningen. Ack och ve för den jämmerdal som invånarna levde i - ty de utsattes för Barrys plågoris dagarna i ända.





Riddaren, den Store Grandräparen - som lystrade till namnet S:t Robert, eller ja, lystrade och lystrade, det var ju en självupptagen sprätt, den där riddaren, som män i plåtkläder alltid varit, i alla sagor, i alla tider – drabbades hursomhelst en dag själv av retstickan.

S:t Robert lyssnade inte särskilt ofta, och inte heller gjorde han det när invånarna börjde böna och be honom om att kvickast möjligt ombesörja den Granlaga Retstickan Barrys hädanfärd till vedflisen. Dock hade han mjukt och känsligt skinn. Särskilt mjukt och känsligt var skinnet på det julbordsgödda sidfläsket. Och en dag, då han fick en gren i sidan - mitt i det svallande fettgarnityret strax ovan höftbenet - så blev han, snarstucken som han var, alldeles rasande. Han såg svart och gick barrsärkargång.




Striden rasade i timmar. När den väl var över, så var ett barkskelett och några fåniga toppgrenar allt som återstod av den Granlaga Retstickan Barry Grankvist.



Det och en sorglig barrpöl.



S:t Robert nickade självgott och triumfatoriskt över sitt hjältedåd och myntade den numer kända devisen ”Jag kom, jag sågade, jag segrade”.

Prinsessan Gunilla då? Jodå, hon blev ju själaglad när hon till slut fick sin drömprins. De båda, S:t Robert och Gunilla, kedjerökte lågpriscigaretter och levde lyckliga i alla sina dagar.




Snipp, snapp, slut, nu är sagan slut.