Läste en artikel i Aftonbladet idag om Martina Thun, som fått flera mail från arga mammor, då hon lämnat sin bebis i sex dygn för att låsa in sig i studion och delta i Sveriges Radios Musikhjälpen. Tydligen gjorde hon fel, enligt dessa självutnämnda förståsigpåare i barnuppfostran. Att lämna barnet till hennes man och sambo, var oansvarigt och Martinas moderskap ifrågasattes: hur kunde hon, som mamma, bara göra så mot sitt eget barn? Argumenten tycks ha vilat på premissen att det bara är modern som kan förse barnet med närhet. Om modern nekar barnet detta, om så bara för sex dygn, så kan tydligen barnet erhålla skador, löd argumenten.
Bortsett från att både premisserna och argumenten är nonsens, så sätter detta fingret på vad som faktiskt är i görningen. Det finns en ojämlikhet mellan könen, som inte bara upprätthålls av män, utan också av kvinnor. Inom kategorin kvinna, så definieras det kvinnliga delvis utifrån vad det innebär att mamma. En bra mamma är en bättre kvinna än en dålig mamma, eftersom en dålig mamma är en dålig kvinna. Vad som konstituerar en bra mamma är ingalunda en homogen uppsättning normer. Men inom den gruppen till vilken Martina Thuns moderliga belackare hör, kan man nog med fog säga att normen stipulerar att en bra mamma - en God Mor - är en kvinna som stannar hemma med sitt barn och alltid finns i närheten av det, samt avstår arbete och annat, som inte hör till den traditionella modersrollens gebit till förmån för mannen.
Jag vill inte påstå att denna syn är hegemonisk eller allenarådande bland dagens kvinnor och mammor, men den finns. Och den är säkerligen representativ för ett ganska stort antal, tillräckligt stort antal för att utgöra en disciplinerande kraft inom den kvinnliga sfären, där kvinnor, som också är mammor, ser till att andra kvinnor och mammor, rättar sig i leden i enlighet med den norm - den goda modern - som de förfäktar. Detta är givetvis inget annat än ett uttryck för det gamla patriarkala manssamhällets syn, och därmed formulerad av män, där kvinnans plats är hemmet tillsammans med barnen. Vad vi i Martina Thuns fall sett prov på, är att denna förlegade och omoderna uppfattning alltså inte enbart traderas vidare av män, företrädesvis äldre män i maktposition - som t ex den föråldrade domarkåren, som dömer hela vårdnaden till kvinnor, utan andra skäl än att de just är mammor (och många gånger trots att pappan är en likvärdig eller bättre vårdnadshavare) - utan även av kvinnor själva.
Vi män och kvinnor som ser saken i ett annat ljus, borde reagera på sådana tilltag. Detta eftersom denna mödrande praktik i förlängningen är en mördande praktik när det kommer till jämställdhetssträvandna mellan könen.
Avslutningsvis vill jag bara uppmana Martina och alla ni andra kvinnor som varit eller är i samma situation att stå på er mot denna föråldrade och socialt orättfärdiga kraft. Ni har åtminstone mig på er sida.
Hörs & störs.
