FF och Storebror ser dig (trots sin blåögdhet).

Femtonåringen via sms: "Ska du va hemma på nyår? Kan jag och tre kompisar vara hemma hos dig om du inte är hemma?:) kram".
Jag: "Nej, jag ska inte vara hemma. Självklart får ni det. Kram".

Några timmar senare på femtonåringens facebookstatus: ”Vad händer på nyår då? Liten träff i min lägenhet då, säg till om ni vill komma ;)”.

- Sen när blev tre vänner - 453 facebookvänner? Och "liten träff" my ass, tänker den luttrade tonårspappan indignerat. Dags för det där far-dotter-samtalet igen. Det och en lapp inför den eventualitet att samtalet inte tog skruv åt önskat håll:

Var snälla och kasta inte ut TV:n - kasta ut granen istället (glömde skriva: "OBS! Öppna fönstret först!")

To be continued..

Pappan som gick ut för att köpa tidningen..Och hur gick det sen?

Men en Luthersk frenesi satte Lilla Tvivlaren upp sitt anslag.

På julaftonsmorgon deklarerade sjuåringen, hädanefter kallad den Lille Tvivlaren, att han minsann skulle sätta upp ett anslag på dörren: "Fusktomtar förbjudna". Den Lille Tvivlarens häxjakt på falska tomtar hade nått proportioner som kändes smått ohanterliga. Jag, tagen av stundens allvar, förstod någonstans att jag var tvungen att uppbåda all min krigslist.

Sagt och gjort. Vid julbordet "gick jag på toaletten" medan storasystrarna, mina älskade medkonspiratörer, avledde den Lille Tvivlarens uppmärksamhet. Jag låste toaletten från utsidan, skyndade ut i farstun och svidade om till tomte, på en tid som skulle få Stålmannen grön av, inte kryptonit, utan avund. Bankade på dörren, Lille Tvivlaren öppnade, och efter den sedvanliga tomtesvadan "Ho ho, finns det några snälla barn här" osv, frågade jag om jag fick låna toaletten. Bankade på dörren och ropade till mig själv: "Det är upptaget!"

Nåväl, när klappar utdelats, tomten fått sin kram och lämnat den Nilssonska palän för vidare färd med renarna, så sa den Lille Tvivlaren på kvällen:

"Pappa, jag tror på tomten.."

Tvivlet hade skingats.

Ordningen var återställd.

Och den lilla detaljen som övertygade honom var just det enkla faktum att toalettdörren var låst (något som han själv kontrollerade) och att han trodde att jag var där. Ja, det och att största storasystern uppmärksammade sin smått förvirrade far om de röda bomullsbollarna från tomteluvan som fastnat i håret.

Så, slutet gott, allting gott

(och även om vi alla vuxna försåsigpåare vet att det bara är en tidsfråga innan tvivlet återfinner sig, och tron på tomten så småningom ersätts med rationellare dogmer som t ex att marknadsekonomin är universallösningen på livets alla problem, att positivt tänkande är den optimala kompassen för vår världs vilsna själar etc - så var det ändå en seger). 

Tomten vs. Lilla Tvivlaren

1-0.

Pappan som gick ut för att köpa tidningen och kom hem som en tomte..

..men som redan vid dörren fick vända om som det skägglösa fejk han var.

Sjuåringen sa till mig idag: - Pappa, är det en fejktomte som kommer imorgon, så kastar jag ut'en. Resterande dagen, mitt uppe i brinnande julrusch, så har han tagit varje tillfälle i akt att berätta hur man bäst avslöjar en låtsastomte, vilka kännetecken man ska titta efter osv. Lugnt, sakligt och metodiskt - på ett sätt som skulle få CSI-teamet att anställa honom på direkten - har han betat av en hel lista, som t ex det klassiska skäggrycket, att fejktomtar har kuddar istället för riktigt bukfläsk, och hur man ser skillnad på det, att riktigt tomteskägg har grövre struktur än syntetskägg, osv.

Det hela började förra julen, då sjuåringen och hans kusin avslöjade tomten på toaletten. Det som tagit år för mig att bygga upp, med bl a utställda tallrikar med risgrynsgröt och tända lyktor, raserades som i ett trollslag. (Tack J för att du traumatiserade min son och gjorde honom till en fullblodscyniker). Nu är det jag som får plocka upp spillrorna efter en krossad tro på den riktiga tomten. Och något säger mig att det kommer krävas en insats värdig en Oscar att limma ihop skärvorna. Om det inte redan är försent.

Aldrig har väl jag känt en sån prestationsångest över en sån skitsak som att gå ut för att handla tidningen.

Finns det någon här som känner sig manad att ta jobbet istället för mig, så skulle jag vara jävulusiskt tacksam. 

Gran Grandiosa

- mannen som gick ut för att köpa en julgran, men kom hem med en granskog.

Idag begav jag mig ut för att köpa en julgran. Försäljaren, en valrossprydd pick up-förare i orange skoteroverall, nickade mot en sorglig samling magra och våldsamt spretiga granar, och sa på sörmländsk inavliska, att jag minsann var sent ute.

"Bättre sent ute, än sent utvecklad", tänkte jag trumpet. Tjugo minusgrader har den effekten på mig. Jag blir fördomsfull och orättvis. Hursom, jag valde en gran, inte för att jag tyckte den var fin, utan för att jag snabbt som ögat ville låta bilens kupévärmare tina mina frysta kotletter till kinder.

Granen kondomerades med vit nätstrumpa, Herr Valross önskade God Jul med ett tjockt l som fortfarande kluckade i öronen när jag åkte därifrån.

Väl hemma, sprättades nätstrumpan upp och granen, som tinat i bilen, fällde ut sitt grenverk i all sin prakt, fulla längd och överväldigande bredd - en tsunami av stickande barr och kådklibbiga grenar. Jag befann mig kanske i den djupaste och mörkaste granskog som någonsin vistats i en trerumsbarre. Men eftersom jag skogsmullat som barn - och gjorde det väldigt bra - så visste jag råd och hittade till slut ut.

Med ovärderligt bistånd av mina barn, så kunde vi till slut tygla vidundret med granglitter, boja det i julgranskulor och som kronan på verket, kröna vidundret med den obligatoriska julgransstjärnan. Och nu står granen där - som en missbildad Katla med knäckt cirkusplym i silver på huvudet.

Hursomhelst, och det här riktar sig till Dig, Tomten, som du säkert förstår, så måste jag revidera min önskelista. Vi stryker det där första med fred på jorden. Jag önskar mig istället en skogsmaskin. Det eller en djungelexpedition mangrannt utrustad med machetes. Och det här skulle jag helst vilja ha innan jul om det går för sig. Helst nyss, för jag måste gå på toaletten. Men som det ser ut nu så går inte det - för i hallen står en jävla granskog.

Tack på förhand.

Hörs & störs.  



Jag är inte bara frisör, jag är pappa också..

Att vara enastående pappa har sina sidor. Som denna afton, då jag fick ta fram min allra Jean Pierre Bardigaste sida, när Frida - min dotter - ville färga sitt hår.

Nå, vad tycks? Passar inte handskarna som handen
 i handsken? Och är inte posén som klippt & skuren
- så säg?

Med ett hot om klåparförklaring (underförstådd) vid minsta felsteg samt avkrävda garanter om att jag minsann visste vad jag gjorde, så skred jag glatt till verket. Slutresultatet är i skrivande stund inte klart.

Allt ni kan göra för mig nu är att be en bön eller hålla tummarna.

Världens bästaste pappa

eller

världens största klåpare.

Succé

eller

fiasko.

Ibland är skillnaden

hårfin.

Adjökens.

  

Kärleken finns i de små detaljerna..

Imorse, vid frukosten, utbrast Elias: "Pappa, pappa, kolla, det är ett hjärta i smöret på min macka!"

Och döm om min förvåning, när jag tittade efter, så såg jag det också.

Jag ska inte skriva er på näsan, utan, vad ser ni?

Döm själva..



Nu hade jag inte tänkt att argumentera för att göra er övertygade om att det presumtiva järtecknet och kärleksymbolen ovan är just ett hjärta - en mer hjärtlös tolkning skulle ju kunna vara att det är just en smörklick föreställandes ingenting. Absolut nada. Och det är ju klart, det är ju som bekant i ögat hos betraktaren. Men det är just det som är min poäng, om man nu kan kalla det för poäng (jag är ju rätt poänglös i många andra sammanhang). Det är ju genom våra barns ögon - det perspektiv på tillvaron de så generöst lånar oss, om vi bara tar oss tiden till att ta emot lånet - som vi vardagsjäktade och känslofjärmade vuxna, får syn på de dolda, många gånger vackra skepnaderna av livet. Skepnader som oftast röjer sig i de små, små detaljerna. Detaljer som vi alltför ofta missar när vi vuxna skenar mot framtiden med våra fullspäckade kalendarium som skygglappar.

Så barn, älskade ungar, Pappa Väderballong är oändligt tacksam för alla stunder då ni gjorde er omaket att dra i snöret och ta ner mig till er lilla men ändå stora värld - till er tillvaros vackra mikrokosmos.

Tack.

Och ja, det var väl allt för den här gången.

Hörs & Störs

  

Ambition, verklighet och ljusåren däremellan..

..eller sagan om hur en Stjärnkryssare förvandlades till Jabba the Hutt under ett bakhåll någonstans i vår galax.

Jag har en förmåga att ta vatten över mitt huvud. Som idag, då det skulle bakas ett pepparkakshus. Och inte vilket slags pepparkakshus som helst, utan en Stjärnkryssare (De där stora kejserliga slagskeppen i Star Wars ni vet). Resultatet såg väl kanske inte ut som något katten släpat in, utan snarare som något den släppt ut. Eller vad tycks?

De bidde ingen stjärnkryssare. De bidde en Jabba the Hutt (som han kanske
skulle sett ut efter två veckors solsemester i Phuket).

Men alla sagor, inklusive rymdsagor som Star Wars, slutar ju som bekant med lycka och euforiskt fyrverkeri. Och som alla hjältar hade jag ju en plan B i BAKfickan. Och med hjälp från Bobba Plutt (join me together as father and son we can rule the galaxy as one) och några ljuvligt tjusiga co-pilots, så räddades eftermiddagen och aftonen med en laddning saffranssnäckor med vit chokladfyllning..



Och jag är hopplöst utlämnad till den saffransgula sidan av the force.

Adjökens

Brandsläckare och eldsjälar.



Barnet av igår:

"Jag vill bli brandman när jag blir stor"

(hjälpa andra människor i nöd)

Barnet av idag:

"Jag vill bli entreprenör när jag blir stor"

(satsa på sig själv och starta hundspa)

Julmys eller julfnys?

Är ju lite ambivalent inför det här med julen och julpyntandet. Mys eller fnys? En del, förvisso en väldigt mikroskopisk liten del av mig, vill bara rusa omkring som en kobent primadonna med brutna frökenhandleder, flaxandes med händerna som kolibrivingar och utbrista ”GALA!” över hela härligheten.

Men sen så, det är klart, sen så har vi ju den där bistre Ernst Hemingwaytypen, som upplevt julen i sin mest dysfunktionella prakt, som bara vill kavla upp flanellen,  halsa en Grants och spotta sin splattigaste tuggtobaksloska på hela spektaklet.

Hursom - mys eller fnys- nu är det pyntat. Och vet ni, jag gillar det för Skorpan gillar det.

Now we're beyond the point of no return, so let the christmascandles burn (at least until Twentieth day Knit)

 Hörs & störs

Trött.

Ibland blir jag så 

trött

av att jag blir så

trött

på att folk blir så

trötta

av att de är så

trötta

på att vara

 trötta

på

sig

s

j

ä

l

v

 a.

   

En blåsning i bara mässingen.

Mina damer och herrar, imorgon kväll, klockan 18.00, så kommer Bobby Jr & Co att brassa på med en sjudundrandes blåsning i Borgmästarhagsskolans matsal..

..it's going to be legendary - so be there or be

rektangulär.

Tänk om livet var lätt som en plätt?

Nu är det ju inte det - lätt som en plätt alltså. Men du, vännen, tänk alltid kärlek, tänk saffran..

..alltid.

Måndagssalut med sprut

Imorse fann en måndagsjäktad och nästintill sönderstressad undertecknad sina bildörrar ohjälpligt fastfrusna. Stod där en stund och tittade på låset, ni vet som man kan göra ibland, när man står inför det olösliga problemet, i tron om att man kan lösa allt med tankens kraft - bara man tittar på det (Sesamjävel öppna dig). Givetvis fungerade det inte den här gången heller, så efter en huvudskakning åt min egen enfald, så fick det bli apostlahästarna till Bobbys skola. Och väl där, en lam ursäkt till Bobbys fröken som i vanlig ordning log överseende (som fröknar gör när de ser fumliga fummelpappor).

På kvällen, beväpnad med låstinarolja och den naiva tron på de mirakelkurer som bilbranschens kvacksalvare prånglar på oss bilister, så skred undertecknad till verket. När undertecknad satte flaskan till låset så träffades jag i ögat av en snedstråle. Halvblind stod jag där ute i kylan och förbannade att Fru Fortuna pissat på mig som så många gånger förr, och det med en fullträff i Bullseye, rakt i ögat (undertecknad är inte fatalist, men i situationer som denna, då behovet av självförnekelse och beviljande av ansvarsfrihet för sina egna handlingar är som störst, så har tar man ju gärna till det grymma ödet som förklaringsmodell). Hursomhelst, dörrlåset tinade och undertecknad kom in i bilen. Således fick måndagen den 29:e november ett gott slut - om än med ett olyckligt sprut.

Eders tillgivne Jazzmördare

Och ja, ovantecknad höllt på att glömma. Ögat är inte på något sätt skadat och på förpackningens varningstext står det heller inget om att man ska undvika att spruta sig själv i ögonen med vätskan. Så tekniskt sett, gjorde ovantecknad ju inte något fel, men det finns säkert bättre ögonsköjmedel/linsvätskor än CRC:s Låsfixaren (sisådärja, där fick man till en produktplacering också - pro bono).

Avslutningsvis, så hänvisar jag till varningstextens inledande mening, om du, käre läsare, tycker att det här blogginlägget var helt bananas.

Nu så,

Adjökens

Hasta la vista baby..

Detta är historien rörande Detets uppkomst. I slutet av augusti, efter en halvblöt kväll i Stockholm, så blev jag Bortförd. Inget konstigt med det, sånt händer hela tiden om man får tro David Icke, hans prolesyter och tusentals andra offer/vittnen världen över, som upplevt fenomenet med att föras bort av utomjordingar.

Under natten hämtades jag, fördes till ett moderskepp, där en Hona av för mig okänd galaktisk härkomst stack mig i halsen med sin fortplantningsgadd och planterade Detet. Jag fördes tillbaka till soffan jag fått låna för natten - tungt sederad med glömskeserum.

Tiden gick. Detet växte och frodades. Jag led, men uthärdade. Samtidigt, mig ovetandes och bakom min rygg, pågick en rasande vårdnadstvist om Detet mellan å ena sidan representanter för jorden, Nasa och president Obama, och å andra sidan den Intergalaktiska adoptionsbyrån och Barntillsynsmyndigheten på planeten Q:T. Jorden förlorade tvisten, mycket tack vare stjärnadvokaten Tentakla Fraanzibaals slutplädering, där denne anförde två motiv till varför jorden inte skulle ha vårdnaden.

Det första motivet, var att jordlingarna själva nästintill alltid, enligt den internationellt gängse rättspraxisen, dömer vårdnaden till mammorna. Detta argument gjorde jordens advokater stumma - det gick ju inte att bestrida. Det andra argumentet, att jorden inte erbjöd en sund uppväxtmiljö för ett barn, underbygdes med teknisk bevisning på jordens rådande krig, miljöförstöringar och fattigdom. Stärnadvokaten hade vunnit argumenteringen på jordens egen planhalva och jordens advokater kapitulerade.

Domstolen dömde i det följande, att Detet - mitt eget kött och blod - skulle avlägsnas och å det snaraste återförenas med sin Mor.

Operationen ägde rum idag och förlöpte utan komplikationer. Efter att jag fått mig en sista titt och tagit farväl, så stod jag utanför sjukhusets entré och såg jag moderskeppet försvinna bland molnen bortom höghusens skyline. Detet var inte kvar och medan tårarna ner för mina kinder, så hörde jag mig citera en känd utomjording:

- Hasta la vista baby.. 

Mitt lilla freak of nature, Ateromis, innan färden hem.

                            

Är visst ute och cyklar.

Har fått höra att Jazzmördarbloggen är en tungtrampad historia - att jag är ute och cyklar. Och jag är beredd att hålla med. Visst är jag ute och cyklar, men det är också mina första vinglande tramptag. Så snälla, ha överseende, släpp inte taget, var mina stödhjul, tills den dagen jag hittat formen och cyklar i mål.

Fast sen så, det är klart, just nu har jag kört i diket och sitter trumpet och glor på alla andra förbipasserande vackra vinnarbloggar. Men det är ju en fråga om motivation. Det och en paralyserande hänfördhet.

Tack för den konstruktiva kritiken

Adjökens

Muden

Mud s. -en -ar * huden på musen.

Häromdagen hade jag ett sånt där hallelujamoment som man kan få när språkinnovationer genereras ur en sån där situation när ens perception och kognitiva reläer löper amok och ställer till med ett vettlöst trumsolo.

"Mud" är mitt, om än blygdsamma, förlåt, blygsamma bidrag till vår svenska språkskatt. Och därmed numer också ditt ord - att använda när och om du vill.

Kom bara ihåg var du läste det först (äras den som äras bör).

(Har du något liknande stoff, så tveka inte, lämna ditt bidrag som kommentar. Språket är ju vår palett att måla världen och känslorna i färg. Och ju mer ord som står till vårt förfogande, desto nyansrikare kan världen och våra känslorymder göras. Mao desto lättare blir det ju att meningsgöra en många gånger abstrakt och meningslös värld. Du vet, som de brukar säga - många bäckar små och så vidare).

Adjökens

Antropologi eller botanik?

Idag står jag inför följande val 1) Glädjeskutta ut och omfamna världen och krama första bästa besjälade varelse (människa, kanin eller mördarsnigel). Göra snöänglar i snön och sjunga ”Hej mitt vinterland” på klämkäckt Carolamanér. Det eller så 2) Bannlysa mig själv från mänsklighetens gemenskap och värme, och istället umgås med Vindens skugga.

Bligar ut genom mitt öststatsskitiga fönster - som hämtad ur en Roy Andersson-film; färgmättnaden är på botten, axlarna slokar och ansiktet är grått, livlöst och glåmigt - och utanför det anorektiska vinterlandskapet, som mer än en Jenny Nilssonidyll, liknar en antikvaries mjällfjällade mossgröna cardigan.

"Snöänglar?"

Vem är det jag försöker lura egentligen?

Fuck it. Jag tror jag röker mina polska cigg, perforerar trumhinnorna med Niotumsspikar och botaniserar bland bokbladen istället för att mingla bland köttstyckena.

Adjökens.

Fars dag eller farsdag?

Är det fars dag eller farsdag idag?
Och har Emil/Emilia namns dag eller namnsdag idag?
Dessa smått triviala tankar har jag funderat supermycket på igår (eller skriver man super mycket?).

Jag försöker att värja mig, men ibland vinner min aversion mot särskrivningar över pedagogiken och mitt annars så behärskade och överseende temprament. Och min aversion riktar sig i förstone inte mot den individuelle särskrivaren, utan snarare mot fenomenet överlag. Funderar på att hämnas och börja särskriva morfemen (språkets näst minsta beståndsdelar). För särskrivningsepidemins härjningar börjar bli smått o um bär lig a.

Tanke & känsla

Törs inte klä känslan i ord, låna den tankens uniform,
för hur värjer man sig avklädd och naken mot en storm?

En ljusglimt..

Under Allhelgonahelgen tände jag ett ljus för alla som dog och hamnade i parmiddagshelvetet.                          

Mina damer och herrar, the one and only - Jazzmördaren!

Inatt slog den gudomliga insikten ner som en kulblixt.

Med ett brak for den genom kraniets kupoltak,

for fram och lämnade en pyrande efterbörd av stympade synapser.

Och där i kolresterna, ur ett tankefrö som begravits djupt i attgörainnajagdörmyllans sediment

spirade tanken upp som alla bloggars muser sänt.

Blogga för i helvete, blogga!

(Så nu är jag igång. Högtravande, lagom självgod och pretto - Jazzmördarens signum. Håll till godo).