CLOSED.

Gone parenting.



Häxjakt på kristna singelkillar?

En av konsekvenserna efter elfte september-attentatet, var att det blev betydligt mycket svårare att vara muslim, särskilt om man hade ett "arabiskt" utseende.

Terrorist kom att bli synonymt med taliban och människor med turban och skägg.

Läser på aftonbladet.se (källa: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13364853.ab) om vettvillingen Anders Behring Breivik som misstänks för attentaten i Norge. I artikeln framgår det att Breivik har studerat religion och ekonomi. Vidare står det att han gillar att jaga, läsa, lyssna på klassisk musik och spela dataspelet World of Warcraft.

Dessutom är Breivik väldigt förtjust i tv-serierna True Blood och Dexter.

Breivik är tydligen kristen och singel. 

Med tanke på hur livet förändrades för världens muslimer, i och med elfte september-attentatet, så finns det ju nu all fog för att befara att samma öde även kommer att drabba kristna singelkillar världen över.

Jag ser framför mig hur kristna singelkillar förs till sidan av säkerhetspersonal på tullstationer världen över, bara för att rutinmässigt förhöras om sina förehavanden i det land de har haft för avsikt att resa till.

Och det bara för att de är kristna singelkillar. 

Jazzmördaren

P.S. Läs Jan Guillous reflektion på aftonbladet.se: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13366071.ab D.S.

Hur långt har du till ditt vattenhål?

Eller det var en gång ett glas vatten.

Afrikanska kvinnor på den afrikanska landsbygden tillbringar sex timmar om dagen på att skaffa vatten. Lika lång tid som det tar att med bil åka från Nyköping till Ullared och tillbaka. Tänk om kroppens belöningssystem hade belönat oss (triggat dopaminet) på samma sätt när man skänker pengar till välgörenhet som den gör när man shoppar?

Visst, det hade ju inneburit att livet hade blivit tuffare för oss andra. Vi hade fått klara oss utan kinesisktillverkade plasttomtar och andra livsnödvändigheter. Detta på bekostnad av att afrikanska flickor hade kunnat gå kvar i skolan, trots att de fått sin menstruation. För just bristen på vattentoaletter, tvingar många afrikanska flickor att hoppa av skolan till följd av att det just saknas en sådan förgivettagen banalitet, som tillgång till rinnande vatten och toaletter utgör för oss västerlänningar. Om vi nu lagt pengarna på bistånd - som vi annars skulle spenderat på kinesiska plasttomtar och andra livsnödvändigheter – hade ju problemet, om inte varit ur världen, så åtminstone en god bit på väg att lösas.

Fattigdom och brist på vatten är – som du givetvis redan noterat – även en jämställdhetsfråga. Det är kvinnor som hämtar vatten; det är kvinnor, som pga sitt biologiskt determinerade öde – menstruationsdebuten – måste avstå utbildning. Att fattigdom är en ojämlikhet i avseendet att den drabbar olika mellan män och kvinnor, där kvinnor och barn drabbas hårdast, är ingen nyhet. Det är så långt - så långt som vi nu har kommit - en historiskt beständig realitet.

Jag vet att det är lätt att vifta med moraliska pekpinnar och att jag borde börja med att profetera i mitt eget hus: leva som jag lär och så vidare. Jag är ju trots allt inget undantag från biologin. Även jag har smakat belöningens sötma och shoppat loss. Och jag vet att det är svårt att åberopa humanitära känsloargument mot den biologiska realitetens logik. Dopamin och hjärnans belöningssystem är ju en uråldrig biologisk mekanism, en produkt av evolutionen, som inte låter sig åsidosättas av ett ynkligt blogginläggs tafatta argument.

Det vet jag.

Faktum, apropå evolution, är att man skulle kunna tala om ytterligare en evolution - utöver den Darwinistiska - nämligen en symbiotisk evolution mellan människans belöningssystem och det ekonomiska strukturernas utveckling. En symbiotisk evolution, där människans belöningssystem har varit den konstanta biologiska faktorn, medan de ekonomiska strukturerna har förändrats i relation till denna biologiska koefficient. Resultatet ser vi idag. Vi lever i en BNP- och tillväxtorienterad värld, där ekonomiskt välstånd bygger på efterfrågan, och där efterfrågan i sin tur har sin starkaste advokat i människokroppens belöningssystem. (Ideologiernas funktion och hur människors föreställningar och kulturellt insocialiserade beteenden, med avseende på bl a vilken könstillhörighet man har, är ju andra faktorer som måste tas med i beräkningen. Dock finns det inget utrymme för det här. Här får vi nöja oss med att konstatera att mäns och kvinnors belöningssystem tycks reagera olika på olika ting. Som ett väldigt förenklat, nästan stereotypt, illustrativt exempel på detta, så förhåller det ju sig så att få män tycks bli dopamin-boostade över en Gucci-handväska, medan få kvinnor blir alldeles till sig av att få en Hilti-borrmaskin i julklapp). 

Hursomhelst, min tanke med ovan förda argumentation - vars röda tråd snarare är ett nystan än en tråd – var ju inte att skriva någon på näsan. Jag ville bara dela med mig av reflektionen som jag gjorde häromdagen, när jag gjorde något så banalt och trivialt som att hälla upp ett glas vatten. En sådan där reflektion, som vi alla gör då och då, när vi stannar upp för ett ögonblick och låter tidsandan och tidens tempo rusa förbi. En sådan där stund, när vi faktiskt reflekterar över oss själva och våra vardagliga göranden och låtanden, och dessutom sätter in allt detta i ett större sammanhang. Ett sammanhang, som i stora delar består av andra människors liv och livsvillkor. 

Så, över till dig:

- Hur långt har du till ditt vattenhål?    

                            (Källa: http://www.unicef.se/nyheter/2010/11/28/vatten-och-sanitet-avgorande-i-kampen-mot-fattigdom).



Drömprinsen.

Så har det hänt.
Det alla väntat på, utan att för den delen vetat om att det är just det här som de väntat på (och så är det ju med tekniska inovationer idag: den tekniska utvecklingen skapar behovet, istället för som det var förr, då behovet drillade den tekniska utvecklingen).

Hursomhelst, nu har det hänt.

Jazzmördaren har nu tagit upp kampen med Match.com och de övriga dejting- och matchmakingsidorna, som profiterar på några av vår samtids största folksjukdomar:

ENSAMHET & OLYCKLIG KÄRLEK.

Jazzmördaren gör det dock utan vinningslystnad, som ett utslag av Jazzmördarens bottenlösa brunn av generositet, ty tjänsten är gratis, och befriad från alla smutsiga baktankar och profithunger. Tjänsten, som kallas Drömprinsen, drivs istället av en ideologisk övertygelse, och vår ideologi är:

KÄRLEKEN.

Idén väcktes när Jazzmördaren fick sig till buds en historia om en sån där fullblodsnarcissist, som gökar runt, gärna med två, tre, eller flera donnor samtidigt. Herrn ifråga, vi kan kalla honom Ivan-Hoe*, är tydligen en skrävlare av rang, och för att bevisa sin manlighet, boosta sin självkänsla och därmed lyfta den från botten, och samtidigt etablera sig på toppen av den manliga näringskedjan (efter principen: en man som ligger runt, utan att visa vare sig hänsyn och respekt mot kvinnor, får respekt av sina manliga medkonkurrenter och vinner aktning), så luftas erövringarna offentligt bland de manliga kamraterna (efter frågeställningen/principen: - Om ett träd faller i en skog utan en levande varelse, hörs det då när det faller? Bäst då att ta det säkra före det osäkra, och väsnas så mycket man bara kan).

*Hoe: a man or a woman who fuck anything with two legs (källa: http://www.urbandictionary.com/define.php?term=hoe)

Företeelsen är inte ny - den att manliga erövringar, för att de ska tillerkännas något som helst värde, och därmed ge mannen status bland andra män, måste offentliggöras - synas och höras - i andra mäns ögon och öron. Denna företeelse tillämpades t ex redan under medeltiden, av riddare som tornerade och slogs sinsemellan - förvisso inför en kvinnlig publik - men ytterst för att vinna respekt i andra mäns, företrädesvis riddares, ögon. Det var männen som var de verkliga åskådarna. Att vinna den kvinnliga publikens gunst, genom att strida för henne, och i kväden och dikter ställa henne på en piedestal enligt den höviska kärlekens alla regler, var således inte det primära, utan av underordnad betydelse i sammanhanget. Det primära, det i allt överordnade, var istället att inför de andra männen, i den homosociala gemenskap, som riddarnas värld utgjorde, visa upp sin framgång. Kvinnorna var således bara statister, birollsinnehavare, medan männen var huvudrollsinnehavarna på arenan där den manliga statusehierarkin konstruerades.

Och det är ju i ljuset av detta fenomen, ett fenomen som hör tolv- trettonhundratalet till, som det är lite smått anmärkningsvärt att se och höra om att få saker faktiskt har förändrats och att denna praktik fortfarande praktiseras i vissa homosociala gemenskaper och av vissa - inte alla - individer, eller om man så vill, primater tillhörandes hankönet.

Med homosocial menar jag att det i dessa miljöer och sociala sammanhang endast förekommer män. Män som pratar med andra män och män som i sin tur lyssnar på män. Även om föremålet och ämnet för samtalet är kvinnor, så deltar kvinnorna inte. Att i fysisk bemärkelse släppa in en kvinna i detta sociala sammanhang, skulle vara som att släppa in en katt bland hermelinerna. För så fort en kvinna skulle ta sig in i samtalssituationen, som en "fullvärdig" samtalspartner, så skulle reglerna för vad man ska/bör prata om - i detta sammanhang, ämnet kvinnor, och framförallt hur man gör det, t ex att kvinnor är objekt, föremål för mannens jaktinstinkt - åtsidosättas med omedlbar verkan. För i det heterosociala sammanhanget, där både män och kvinnor ingår, är kvinnan en jämlik individ, värd respekt och tillerkänns ett värde som subjekt av männen. Ja, vissa män växlar, när de går från den homosociala till den heterosociala gemenskapen, från en stereotyp, det manschauvunistiska svinet, till en annan: svärmorsdrömmen. Och i det sistnämnda, så lägger de gärna på ett så skinande och gnistrande vitt vägvinnande denevitleende, att det med lätthet skulle få 1000 svärmödrar att svimma av solsting.

Visst, de kontextuella sammanhangen, som t ex matriella betingelserna har ju givetvis förändrats, som t ex att vi idag kör runt i Porschar och andra kukförlängare istället för att med lans och rustning rida runt på hingstar med färgglada schabrak. Men principerna och spelreglerna för hur män vinner mäns respekt och aktning, har på sina håll inte förändrats alls. Detta drygt 700 år efter medeltiden, riddarna och tornerspelens storhetstid. Detta i en tid då vi i västvärlden lever med självbilden av oss själva som moderna, civiliserade och sofistikerat raffinerade människor. Detta i en tid där begreppet medeltid används om företeelser som anses förlegade eller föråldrade.

Hursomhelst, åter till saken.
Jazzmördarens Kärleksteam har nu arbetat en tid med konceptet som vi kallar Drömprinsen. Tekniskt sett så fungerar det lite som de där elektroniska krya-på-dig-hälsningarna som är i svang och bruk ute i sms-trafiken och på de sociala medierna, företrädesvis facebook. Jag tänker på ihåliga plattityder som "styrkekramen" och andra liknande fraser hämtade ur den oändliga uppsjö fraser från den gravt lobotomerade enfaldens handböcker i efterbliven kommunikation.

Styrkekramen skiljer sig från den vanliga kramen genom förledet "styrke". Styrkekramen sänds på elektronisk väg, i avsändarens akt och mening, för att ge mottagaren av styrkekramen, styrka. Vi har således att göra med ett synnerligen potent verknings- och botemedel för att få någon stackars krake på bättringsvägen (i skrivande stund har vi inte klart för oss om detta ska kategoriseras som alternativmedicin). Hursomhelst, ni må ju tro att de tekniskt ansvariga i Jazzmördarens Kärleksteam har grubblat sig gråa i håret över hur detta egentligen går till. Gåtan har sysselsatt oss dag som natt. Detta tills imorse, då en av våra tekniker, med badskumsvit mikrofonfrilla runt den flaxande genitalien, sprang upp ur badkaret, vrålandes:
- Eureeeeeeeka! 

Senare på morgonmötet, skisserade, nyss badande, genitalieflaxande och vrålande tekniker, lösningen på denna Gordiska knut. Detta i form av hieroglyfiska ekvationer på whiteboardtavlan. Mangrannt föll mötesdeltagarnas hakor ner på konferensbordet (En mötesdeltagare slog hakan så hårt att käken gick ur led och två hörntänder ploppade ut, en annan, med en i sammanhanget mindre gynnsamt utformad spetshaka, fastnade med hakan i kaffekoppen och såg ut därför ut som en faraostaty - vilket, en tredje, mindre medömkande mötesdeltagare, menade just var en passande inramning till nyss nämnda hieroglyf-ekvation).   

Tanken är att grodan - ett synnerligen spänstigt och välartat exemplar av arten Grodor-som-förvandlas-till-prinsar-om-man-kysser-dom - som Jazzmördarteamets främsta herpetologer fann ute i sankmarkena i krokarna av Ängstugan, och som syns i bild nedan, ska råda bot på våra kvinnliga, och för den delen även manliga, läsares ensamhet och försmåddhet. Särskilt ni som råkat ut för fenomenet som beskrevs ovan - ni som någon gång fått kärlekens och hoppets råg gjuten i ryggraden, så där så ni sträckt på er på ett sätt så ni nästan svävat fram. Detta för att i nästa stund brutalt knockas till marken av insikten om att ni rusat in i världens största ärkenöt och svin.

Tjänsten Drömprinsen är särskilt för er.

Gör så här: pussa på grodan på bilden nedan.

Våra tekniker har tagit fram en trojan som installerades i drivrutinerna för ditt bildskärmskort i och med att du klickade in på Jazzmördarens blogg. Hur det fortsättningsvis går till, är en superhemlig företagshemlighet, hemligare än julmustreceptet. 

Nu förmedlas din puss, inklusive IP-adress etc, på elektronisk väg till en av de grodor som vi har kopplat till elektrodplattor i vårt laboratorium. Avvakta, och snart nog, efter en sisådär två till tre dagar, så bör du ha träffat på din hett eftertraktade
Drömprins.

Och jo, tjänsten var ju gratis, men den altruistiskt lagde, kan för all del skänka ett bidrag till valfri frivilligorganisation (förslagsvis BRIS, Rädda Barnen, SOS Barnbyar eller någon kvinnojour ute i landet).

Jazzmördaren & Kärleksteamet

Detta är den finstilta texten. Tänk på att bildskärmar är känsliga. Jazzmördaren avsäger sig alla former av skadeståndsanspråk som kan uppkomma som en följd av att en läsare tagit instruktionen att pussa grodan på fullaste allvar. Avlägsnandet av eventuell läppglans och läppstift på bilskärmen ansvarar således INTE Jazzmördaren för. Detta ankommer läsaren själv att ansvara för. Jazzmördaren är och förblir en i stora delar ironisk blogg. Den som inte har begripit det vid det här laget, kan dra åt helvete. Eller ännu värre - läsa BlondinBellas och andras idiotbloggar istället.

Jazzmördaren.

Mustaschgage.

Förra inlägget avslutades ju med knorren att cykeln var en dålig idé. Och lite på samma tema - dåliga idéer - är detta inlägg. Det är också en rekommendation till dem av er som bär mustasch och dessutom går i raka-bort-mustaschen-tankar.

Gör inte det.

Jag gjorde det. Det blev inget bra.

Åtminstone inte om ni liksom jag har skaffat er en ordentlig solbränna.

Mot bättre vetande, och utan konsekvensanalys, så rakade jag av mig min Günther-strip idag.

När jag så lyfte blicken från handfatet mot badrumsspegeln för att beskåda resultatet, så såg jag till min förvåning att jag gått från en mustasch till en annan.

För i badrumsspegeln såg jag något som i bästa fall kan beskrivas som en ny-ammad trettionioåring som diat överläppen alldeles skumvit.

Praktfiasko efter tio snabba rakbladsdrag.

Från hårmustasch till mjölkmustasch.

En högst ofrivillig levande skyltdocka för Mjölk är Livet-kampanjen.

Och det hade väl varit okej om man fått gage för sin nya mustasch.

Typ mjölkmustaschgage.

Men något sånt finns väl inte att få?

J.