Rumpa med träsmak.

Ibland hamnar man i diskussionen huruvida man är en rump- eller bröstkille (ja, jag är något så tråkigt och mainstream som en heterosexuell man).

Jag har alltid hävdat att jag tillhör rumpfalangen.

(Här skulle man ju - om man är lagd åt det freudianska - kunna dra någon mambo-jambo-vals om att det handlar om något sorts oidipalkomplex; om min barndom och relationen till, och upplevelsen av, min Polska Morsa. Hon som, när hon svabbade golven, for ogenerat omkring i vår trerummare, endast iförd badtofflor (som klapprade som billiga plastkastanjetter mot linoleumet och parketten), ett par bomullstrosor uppdragna till nedre revbenen och papiljotter i håret. Detta medan hennes juver, min och min systers första livgivare - primalmejerierna - luftades i fullständigt öppen dager. Oftast var dessa mäktigt svajande hoppborgar förskanskade i en bh som bäst låter sig beskrivas som dubbla spinnakers i vit eller beige bomull. Men inte alltid. Att just åsynen - och den undertryckta associationen (stora bröst är lika med mamma) - skulle ha påverkat mig till att gå över to the rear end of the force, är ju en högst plausibel förklaring. Dock emotsägs ju det av påståendet att man i sin partner söker sin förälders like. Kanske är det lika bra att vi lämnar de psykologiska kvacksalvarnas förklaringsmodeller därhän och återgår till själva blogginlägget innan jag vecklar in mig alltför mycket). 

När jag och min juvenile vapendragare var på väg till ett vernisage i stan, så passerade vi en gammal alm vid den gamla folkhögskolan. Och sannskyldig mitt rumpideal, så fixerades min lojt scannade blick på målet - eller ändamålet med tanke på föremålet. Som om min blick var en målsökande missil (ändamålssökande missil) och de inprogrammerade koordinaterna var desamma som måtten för den perfekta rumpan.

Detta var vad jag skådade.

Rumpa med träsmak.

Ett ändträ som visar - stick i stäv mot vad hälsoindustrin, alla personliga tränare och ytliga utseendefixerade åldersrasister säger - att det inte alltid slutar med förfall bara för att man låter naturen ha sin gång.
För jag slår vad om att den här drygt hundraåriga almen aldrig har satt sin rot på ett gym och plågat sig med träliga övningar som knäböj och utfall.

Jazzmördaren.