Mammor & delgivningsmän.

Säga vad man vill, men mina grannar är både artiga och trevliga.
Mötte min nya granne i porten bredvid. Han sträckte fram handen och hälsade:
- Hej, jag heter Mårten, jag har precis flyttat in.
Tydligen hade Mårten föresatt sig att presentera sig för hela grannskapet.

Hursomhelst, jag tog upp den sociala stafettpinnen och sträckte fram handen i det att jag presenterade mig:

- Hej, Robert, välkommen till området. 

Mårten berättade stolt att det var hans fjärde natt i den nya lägenheten. Han tyckte nog att det var det lite ovant och så, men att det samtidigt var jättespännande. Det och att det var väldigt skönt att äntligen ha flyttat hemifrån och slippa mamma.

- Slippa mamma? tänkte jag luttrat och med den cynism som man får efter att ha levt i tjugofem år med den bittra insikten om hur fel man hade i att tro att flytta hemifrån var detsamma som starten på ett liv i fullständig självständighet.

(Vanföreställningen om att flytta hemifrån på något sätt skulle ha att göra med självständighet, kan vara ett av vår kulturs största självbedrägerier).

Hursomhelst, överraskad av min grannes oskuldsfulla naivitet, så kunde jag inte låta bli att förhöra mig om hans ålder. 

Mårten var 28 år.

Jag ville ju inte förstöra Mårtens illusion genom att berätta sanningen: att det enda sättet för honom att överhuvudtaget ha en chans att slippa mamma, är att flytta till hemlig adress och skaffa sig skyddad identitet.

För det vet ju vi som varit i flytta-hemifrån-branschen ett tag, att det är med mammor som med delgivningsmän:

- Förr eller senare får de tag på dig.

Jazzmördaren.

*Namnet Mårten är fingerat. Han heter egentligen något annat, men jag har glömt bort vad.