Oktobermelankoli.

Jag gillar hösten.

Kontrasternas årstid.

Ljuset här inne, mörkret där ute.

Värmen och lugnet; kylan och stormarna.

När molnbankarnas tinningar skiftar i oktobergrå charm.

Oktobermelankoli är min melodi.

Och apropå melodi.

Jag älskar när jag hittar det där bandet vars melodier är som en följeslagare för blicken på dess resor över höstlandskapets vindpinade nejder. 

Melodier som färdas med blicken tills båda förlorat sig själva bland virvlande pelare av döda löv för att sedan försvinna in i det dunkla höstmörkrets draperier.   

Men melodier som också kan lyfta ens sinnestillstånd, ta spjärn och skjuta fart mot den höga oktoberrymdens myriader av stjärnor, tills sinnestillståndet blir ett alldeles tyngdlöst tillstånd. 

Och för ett förlorat ögonblick blir man en del av tidlösheten. 

I fjol var det White Lies.

I år är det The Vaccines.

The Vaccines – All In White

Jazzmördaren