Nackkrage.

Jag har sagt det förr: det är under natten som jag får mina bästa idéer.

Som härom natten, när jag låg och grubblade på ett problem. Som en REM-sömnsvariant av professor Baltazars catwalk for jag av och an mellan babords- och styrbordsidan i min säng. Detta tills jag vaknade - mumifierad av lakanen - så hårt invirad att blodtillförseln till hjärnan stasats av helt och hållet.

En gigantisk vårrulle av lakan och fyllning av cigarettrökt medelålders man.

Med döda fiskögon som bligade mot ett tak höljt i dunkel.

Inte ett spår av intellekt i de där själaspeglarna, inte. 

Min flickvän - Veronica - hade tidigare under kvällen beklagat sig över nackbesvär. Hon påstod att orsaken måste vara att hennes huvud är för stort för hennes kropp.

Och som ni vet - åtminstone ni som läst John Grays sanningsägare Män är från Mars, Kvinnor är från Venus - när ett problem uppstår i en relation mellan man och kvinna, så angriper mannen problemet genom att försöka hitta ett konkret problem och därefter en konkret lösning. Känslor är abstrakta, inte konkreta. Man kan inte se eller ta på känslor.

När det kommer till känslor, så har män tummen mitt i handen.

Vi män saknar helt enkelt verktygslådan för detta ändamål, därför letar vi efter något annat - något konkret - något som vi kan laga.

- Älskling, alltså, vi behöver verkligen Prata (säger hon apropå hans känslomässiga distans på sistone).

- Ja, jag vet, vi fixar det (säger han i det att han med "fixar" menar att han ska laga tvättmaskinen. Bara centrifugeringsprogrammet fungerar igen, så löser sig allt).

Män gillar att laga saker som är trasiga. Det är så vi flyttar fokus från det vi inte bemästrar, från det abstrakta, känslorna, till det konkreta, tvättmaskinen, där vi är herrar i vårt eget hus.

Men det är också så vi förhäver oss, i och med att det är så vi klättrar i de manliga primaternas prestigestege.

En kvinna står med vid väggrenen med punkterat däck. En man i egenskap av att vara först på plats eller rent utav därför att han är professionell - en bilbärgare - har äran att byta själva däcket. Men flera andra män står som åskådare vid sidan om. Detta trots att det är helt onödigt. Det räcker ju med att en byter däcket. Hur kommer det då sig att män, gång på gång, bryter mot den generellt gångbara pricipen: ju fler kockar, desto sämre soppa? Det hela har att göra med att man som man claimar en stegpinne på den manliga prestigstegen, inte bara genom att praktiskt göra något, utan för att man visar upp sin förfarenhet som praktisk problemlösare inför andra i allmännhet och män i synnerhet. När vi män involveras i diskussionen om något som är trasigt och om den praktiska lösningen på det trasiga - hur det ska lagas osv - så lyssnar - eller åtminstone så inbillar vi män oss att andra, i synnerhet män, lyssnar på oss. Genom lyssnandet - eller illusionen av att män lyssnar på oss - så får vi erkännandet och bekräftelsen som vår manliga självkänsla behöver. En självkänsla som hjälper oss att positionera oss på den manliga primatens prestigestege. 

Åter till de döda fiskögonen som stirrade i takets dunkel.

Åter till avsaknaden till av intellekt.

Lösningen på Veronicas problem som tog form i min syrefattiga hjärna var detta:



Nackkrage av falukorv.

En falukorvsring som nackkrage - att använda tills det att nackbesvären är borta eller Bäst före datumet närmar sig. Då skivar man korven, äter den och bidrar därmed till den långsiktiga lösningen: att balansera stroleksrelationen mellan stort huvud och liten kropp. Kroppen kommer otvetydligen växa på falukorvsdiet och till slut kommer det att råda en perfekt balans och harmoni mellan huvud och kropp.

Till er kvinnor som läser detta och som inte förstår. Jag ska förklara det abstrakta - obegripliga - genom en omvänd metafor (metaforer används ju som bekant för att konkretisera abstraktioner som känslor).

Det sägs ju att vägen till mannens hjärta går via magen. Om man nu utgår från att det inte är en enkelriktad gata, så borde man i det här fallet kunna vända på steken - genom att gå åt andra hållet - och säga att vägen från mannens hjärta går via magen.

Så med det sagt, kanske det inte är så konstigt att det mitt hjärta känner för min flickvän, och den omsorg för hennes väl och ve som det vill ge uttryck för, också tar sig uttryck genom min mage? Detta utöver att tankeverksamheten var syremässigt retarderad när jag låg där med en torkad salivsträng i mungipan och bligade med mina döda fiskögon.

Hursomhelst, min mages kärlek till falukorv vet inga gränser. Givet det och det faktum att jag är redo att offra en hel falukorvsring på min flickväns tillfrisknande, säger kanske en del om hur mycket jag faktiskt älskar henne.  

Jazzmördaren.