Den Punghakade Pelikanen

Bah.

Emedan den ägenthlighe Skriffuaren av denne blogh, bortklemadh och lösköttadh som han är, hawer beklaghen sigh öfvher gikt i akcelen (ett beswär han alldeles säkert skolat varit utanh, bare han inmundigath gröth, utfört gymnazistiske öfvningar bådh morgon och kuäller, samth gioort sin morgontoalett sittjandes), så får välan I ta bladhet ur mun oc förtäljen Edher om mine senaste strapathzer oc äfwentyhr.

Jag oc jyhcken min, Tudor, ärom nyss hemkombna från en ornitholoogizk ekspediton i Afrikaaniet, där jag beskådat det rika fåghellifvet runtom Wictoriaschiönn.

Jag har vedeerfarits den ynnesten att på min ålder höst beskåda det sällsammazte af mirakhel:

den Punghakade Pelikanen. Den äro ett säärdeles sälsynth eksemplar, ty det finnes blott ett par Punghakade Pelikaner i hela wijda wäärlden.

Vår expeditionsledare, afrikanden Fraanz Haanz Gyldenfjuuhn van der Flax, fortaalte oss en kuäll widh lägereldhen, att den Punghakade Pelikanen ägentlighen inte äro en pelikan, utan snarast en kolibri ur familjen katatoniska kolibrir, vars artfamiljj har gemensamt medh de öfruiga kolibirarterna, att de likziom hovrar vidh blommor genom att flaxa hastigth med vingarna för att i sinom sin tur komma åt blomsternas näcktariner. 

Ytterligare gemensamt för dessa, de katatoniske kolibrierna, äro att de är grafvt allergizke mot parfym, uilket i sinom tur framkallar katatoni - närhelst de befinner sigh i närheten av blommor som utsöndra starka odörer. Detta har i sinom sin tur medhfört artens relativlighe obestånd, då de oftast drabbas av allergiechocken, och den därephter föölinadhe katatonin, när de äro i högan skyn. Den arma fågheln dyker såledhes, stel som en pinne, mot marken där den brytier sin klena nacke. 

Hursombhawer, merom detta hawer I för avsikth att berättia om i min artikhel: "Den wiktorianska scjööns sädesomspunna Sädesskvättor och Punghakade Päälikaner - en betrakthelese ur ett fåghelperspektif" i Sveriges Conservativa Ornitologierz förbundztidning.

Vi fingo bare se Pelikanen en enaste gång, ty den behagade inte visa sig mer. Tur då att de öfruiga fåghellifuet var av högsta class. Tyvärr bleff Tudor siuuk och liggiandez i stih tälth resten av ueckan.

Väl hemma, fick den lille Gynnaren, sitta i caranthän i flera wekkor. Det war för väl att karantän-weterinären, Öfuerweterinär Ulfh Tore Ståålhane, äro min Tempelordensbroder, ty jag fick dagligen telefonera och höra den lille Gynnarens glada gläffs och muntra dreghel.

Till slut fick iag hemta min fyrbente wän. Öfwerveterinären överantwardade dessutom en paket till migh. Detta under en särdeles bekymmersam min och ett ögha som bligade på migh under ett uggletofvigt ögonbrynh. Han gioordhe det, för oss Tempelordensbröder, hemliga tecknet för silencio - tystnad och hemblighet.

- I paketet ligger din lille hunds fäses och det som orzaakat honom så mycken smärta.

Wäl hemma öppnade jag paketet och fann där ett fåghelkranium med testikelformad näbbunderkäke.

- Den Punghakade Pelikanen! tänkte iag.

Där varo förklaringenh till fåghelns plötslighe föruinnandhe!

Tudor hade ätit upp den.

Det nest sizta eksemplariet av denne art.

Iag lät monthera kraaniet på en tråfé-tavla och det finnez nu till beskåådan i minh te-salong, alldeles bredviidh isbiornsfällen och den vidunderlighe tandprotesen jag lät gööra efter vithajen jag harpuneradhe i fjol.

Vid pennan.

Edhers

Grefue Stigh A.J.L von Tratt