Jazzmördaren fyller ett år! (En toalettbesökares bekännelser).

Det är nu exakt ett år och 7292 besökare sedan Jazzmördaren slog upp webbportalen och jag på darriga och ostadiga ben, som om jag var en nyfödd älgkalv, klumpigt klampade ut i bloggosfärens vildmarker. Besöksantalet, dryga 20 besök om dagen, är väldigt blygsamt, blygsammare än vad denna blogg förtjänar - åtminstone om ni frågar mig.

Men det är ju å andra sidan något visst med undergroundrörelser och små kulturella företeelser; finkultur har ju aldrig varit de breda folkmassornas opium.

Jag är helt övertygad om att ni någon dag kan slå er för bröstet och säga:

- Jag var med när det hela började.

Det sagt med samma stolthet som någon som haft ynnesten att vara på Metallicas första konsert i Anaheim, Kalifornien, den 14 mars 1982. Och sedan, precis som i fallet med Metallicas old school-fans, så kan ni ju - när Jazzmördaren blivit mainstream - säga att bloggen var bättre förr i det att ni fnyser åt alla nytillkomna rookieläsares historielöshet:

- Ni var inte där när det hela började, det var jag minsann.

- Pilutta dig!

Det eller så kanske blir det något som ni stolt berättar för barnbarnen när ni sitter med dem i knät medan gungstolen knarrar på Astrid Lindgrenskt sagoberättarvis:

- Nu lille pöjken/tösen min, så ska farfar/farmor/morfar/mormor berätta om Jazzmördaren (här följer den för sagoberättandet och de episka berättelserna obligatoriska konstpausen), jo förstår du, Jazzmördaren, det var mig minsann en rekorderlig bloggare.

- Full av galna upptåg och äventyrligheter var han minsann, jodå, sanna mina ord.

Detta medan barnbarnens ögon är stora som tekoppar och hakorna är som klistrade på bröstbenet i ren hänförelse.

Så ta åt er, sug på den sektiska känslan av underground och bootlegblogg - i framtiden kommer ni få skörda creden av det tålamod som ni lagt ner genom att läsa Jazzmördaren.

Hursomhelst, jag är väldigt tacksam att ni tagit er tiden att läsa mitt dravel, det är jag.

Väldigt tacksam.

Samtidigt vet jag ju inte om bloggandet har svarat upp till manifestet som jag skrev i mitt första inlägg, "lagom högtravande och pretentiöst", men ibland blir det ju inte det som man tänkt sig. Och det är ju inte heller alltid som avsändare och mottagare delar samma uppfattning om det kommunicerade. Ett anekdotiskt exempel från morgonens frukostbestyr får, likt en nödraket från en nödutsatt, lysa upp detta fenomen.

Sömndrucken - med allt vad det innebär i form av dysfunktionella synpaser och brist på fungerande tankeverksamhet - så reser jag mig upp från mitt frukostsällskap på hotellet. Ursäktar mig som sig bör när man, som damerna brukar säga, ska gå och pudra näsan. När jag väl återvänder efter uträttat värv på toaletten, så sätter jag mig bland mitt frukostsällskap och utbrister:

- Jag körde upp handen och det kändes konstigt. Jag drog och drog tills att jag till slut fick ut det. Jag blev väldigt förvånad, för det kom ut något som jag inte trodde skulle komma ut.

Mitt frukostsällskap tittade på mig med avsmak och äckel. Det slog mig att vi tänkte på helt olika saker. Jag menade pappershandukshållaren ovanför handfatet som innehöll plastpåsar istället för papper, medan de tänkte på något helt annat.

Så om du någon gång upplevt att du har haft svårt att hänga med i svängarna, så är du inte ensam.

Felet är helt och hållet mitt.

Jag är glad för att du stått ut med det; med mig, mina fel och brister.

Så, igen:

- Tack för det här året, Kära Läsare, och ett särskilt tack till dig, Korvgrisen, vars tjat till slut fick mig att ta bladet från brödluckan. Och ett synnerligen stort tack till finfina fröken Michelle, som utöver sina glada och entusiasmerande tillrop, har den goda smaken att fylla år idag på Jazzmördarens årsdag:

- Grattis!

Jazzmördaren.