Blå dunster.

Det är väl inte så konstigt att ett parti på den blå färgskalan försöker slå blå dunster i väljarkåren.

Tur då att inte hela väljarkåren är blåögd.

Det är en sak att stjäla begrepp som arbete, rättvisa och jämställdhet - som traditionellt och historiskt sett varit vänsterbegrepp - och göra dem till sina egna i och med lanseringen av de Nya Moderaterna och konceptet Arbetslinjen.
Men att ägna sig åt historierevisionism, mina damer och herrar, det är en helt annan femma.

Begreppsstöld, eller kampen om vem som ska makten att formulera betydelseinnehållet i ett begrepp, är ju resultatet av ett fenomen som lingvister och de som ägnar sig åt samhällskritisk analys brukar kalla diskursiv kamp. Ta begreppet arbete, som Moderaterna säger sig ska löna sig. Det är ju ett begrepp vars etymologiska betydelse och konnationer varit kopplade till arbete som i kroppsarbete. De flesta av oss tänker snarare skogshuggare som klyver ved i sitt anletes svett när vi säger arbete. Detta medan Moderaterna genom att omforulera dess innebörd, kopplar en för moderater specifik konnation till ordet arbete: att sitta framför laptopen och flytta pengar mellan bankkonton i Genéve och värdepapperscentraler ute i Europa.

Påståendet arbete ska löna sig får ju med denna konnation, eller koppling, en helt annan politisk dimension. Vad som avses är inte längre skogshuggaren, eller för den delen vårdbiträdet, utan finansvalpen som sitter och manikerar naglarna medan han arbetar. Sänkt skatt - den moderata innebörden av löna sig - innebär således att något som inte alldeles självklart är arbetare ska gynnas. Det fiffiga med att ta ett vedertaget begrepp med väletablerade konnationer är att man kan få med dem som delar begreppet arbetes tidigare innebörd på tåget. Det fungerar ungefär som om att sälja en produkt med ett väletablerat varumärke, låt oss säga Iphone, genom att använda namnet och konnationerna (användarvänligt gränssnitt, Itunes etc) knutna till denna produkt, men med viktiga ändringar som man inte deklarerar. Folk associerar och har förutfattade meningar om vad som avses med Iphone. Detta oavsett om leverantören skulle byta innehållet under skalet till en android.

   

Okej, så långt kampen om begreppet och dess innebörd i en specifik diskurs. Begrepps betydelser och konnationer skiftar över tid - vilket inte bara är av ondo. Ta homosexualitet till exempel - i upptakten av nittonhundratalet bar det bl a konnationen avart och sjukdom. De konnationerna håller tack och lov på att blekna, medan andra konnationer, som t ex Pridefestival, glamour och glädje har kommit till.

Men begrepp och deras innebördsliga utveckling är en sak, men det är en helt annan sak att revidera historien. Det är historieförfalskning av den sort som nynazistiska historierevisionister brukar ägna sig åt.

Ni vet dem som hävdar att Förintelsen aldrig har ägt rum.

Det är dock inget nytt fenomen att man som statsbärande institution försöker lägga historien till rätta för att ge sin egen maktutövning och anspråket på densamma legitimitetens prägel i samtidens ögon.

Innan vi ger ett exempel på detta fenomens historicitet, så är det kanske bäst att beröra begreppet historiskt narrativ. Narrativ är lite förenklat berättelser och historiska narrativ är lite förenklat berättelser om det förflutna. Historiska narrativ är inte något som är specifikt för institutioner, t ex partier och nationer. Alla individer går runt med en egen historia. En livshistoria, som av oss som bär på den, uppfattas som en objektiv berättelse av det som har varit och hur vi kom hit - men som i allra högsta grad är subjektiv. Utifrån teman och motiv, så gör vi urval och sållar i vår minnesbank. En funktion av dessa narrativ är att begripliggöra och göra vårt nu och varande meningsfullt för oss själva och vår omgivning. Men också att på ett eller annat sätt rättfärdiga och legitimera vårt handlande i förfluten tid, men främst i vår samtid. Institutioner och individer skiljer sig inte så mycket åt på den punkten.

Skillnaden är att institutionernas narrativ lever längre än en mansålder.

I upptakten till Gustav Vasas bräckliga styre, så vidtog den gamle landsfadern mått för att rättfärdiga sitt styre. Gustav Vasa hade i egenskap av lågadlig och ursurpator - dvs någon som tagit tronen i besittning stick i stäv med den för den tiden rådande synen för legitimt tronanspråk - mindre rätt till tronen än den avsatte danske unionskonungen Kristian II. Han som Gustav Vasa lanserade som Kristian Tyrann - ett epitet som Kristian fått dras med till nudagar. Tyrannen - den medeltida och tidigmoderna epokens antites och raka motsatta begrepp till Den Gode och Rättfärdiga Kungen. Den sistnämnda rollen var givetvis tillsatt och spelad av Gustav Vasa själv. Detta var av nöden eftersom Gustav Vasa regerade i ett land som fortfarande var ett valrike - dvs där man valde kungen. Och där man hade för sed att avsätta ilegitima och tyranniska kungar. Gustav Vasas inledande år som kung, var år där han satt osäkert på tronen. Han hade legitimitetsproblem.

Två av de knep som Gustav Vasa förstod att plocka upp ur sin politiska knep- och knåplåda var propaganda och historieskrivning.

Propagandan förde han personligen ut bland allmogens marknader och möten - ständigt bedyrande sin insats som legitim kung i retorisk kontrast med den ständigt svartmålade kung Kristian II - tyrannen.

Historieskrivningen däremot, lät han andra skriva, som t ex Peder Swart. Peder Swarts krönika är en subjektiv partsinlaga, skriven av Peder Swart, men sannolikt dikterad av Gustav Vasa själv. Krönikan berättar om Gustav Vasas liv från födelsen fram till sonen Eriks födelse. I Swarts krönika framställs Vasa som hjälten och Kristian II som den tyranniske antagonisten som ständigt lurar vid gränsen för att ta över och störta Sverige i fördärv och slaveri. Gustav Vasa var garanten mot att detta dystopiska scenario skulle bli verklighet, enligt krönikan. Ingenstans nämndes Gustav Vasas machiavelliska metoder - ett uttryck för den tidens renässansfursteideal - att bryta löften och vapenvilor med de upproriska bönderna, för att i nästa skede avrätta dem när de väl lagt ned sina vapen i utbyte mot amnesti.

Inte ett ord om avtalsbrytaren och bondeavrättaren Gustav Vasa.

Det fanns dock en man, en kungens man innan han föll i onåd, som stod upp för historikernas ideal om bl a källkritik: Olaus Petri. Petri var historiker och humanist och skrev En svensk krönika, vilken var kritisk mot förhärligandet av den svenska forntiden som 1500-talets historiker ägnade sig åt. Dessutom var krönikan och Petri kritisk mot både överheten och Gustav Vasa. Men Petris sannskyldigare historiebeskrivning skulle inte få se dagens ljus, än mindre läsas. Inte om kungen själv fick ha något att säga om saken, vilket Gustav Vasa hade. Han var ju trots allt kung. Efter att Olaus Petri hade lämnat jordelivet, så beordrade Vasa att alla manuskript till En svensk krönika skulle förstöras. I Gustav Vasas Sverige skulle det bara finnas en historia om Gustav Vasa - kungens egen.
Punkt slut.

Fram till våra dagar, delvis genom artonhundratalets nationalromantiserande historieskrivning, så överlevde bilden av Gustav Vasa som den gode regenten och riksbyggaren - Sveriges Landsfader.
Det tydligaste symboluttrycket för detta historiska falsarium överlevnadsförmåga är ju kanske Vasaloppet - med sin paroll "I fäders spår för framtida segrar". Ett nationellt jippo vars bakgrundshistoria baserar sig på en skrävlande Gustav Vasas dikterade hjälteberättelser, hämtade ur ett avsnitt ur Peder Swarts krönika om kungens påstådda äventyrligheter när han flydde till Norge. En berättelse som senare glorifierats och falsifierats ännu mer av göticistiskt och nationalromantiskt fjäskande historiker, författare och konstärer på 1600-, 1700- och 1800-talen.

Just Vasaloppets seglivade mytbildning, och bakgrunden till den, är ett argument för att stämma i bäcken när institutioner som Moderaterna och deras företrädare försöker att revidera historien. Vi bör smida medan järnet fortfarande är varmt; medan historien fortfarande har en aktualitet. För trots att vi idag har skaffat oss kunskap, kunskap som är källkritiskt baserad, om att Gustav Vasa aldrig åkte skidor alla de där milen, så kan man ju inte låta bli att - med benäget bistånd av dess namn, Vasaloppet - associera jippot med en envis gubbe med frostbitet rött skägg som skidar skiten ur de danska knektarna. Så stämmer vi inte i bäcken, så riskerar vi i framtiden att leva i en samtid som baserar sig på en förljugen dåtid.

En framtid då Pridefestivalen bytt namn till Reinfeldtfestivalen. Detta för att hedra minnet av den forne statsministern som både var bög och kämpade för homosexuellas rättigheter.

En framtid då torget i Rosengård heter Jimmie Åkessons torg. Allt för att hedra de forne människorättsaktivisten och partiledaren för det invandrarvänliga Sverigedemokraterna, förlåt, Nya Sverigedemokraterna och hans koncept Invandrarlinjen.

En framtid då världsmästerskapen för bagare och konditorer hålls i Auschwitz. Detta eftersom Auschwitz och dess ugnar enligt framtidens historieuppfattning var Europas största och förnämsta bageri under mitten av nittonhundratalet. Ett bageri och inget annat. Och priset - det förnämsta man kan få i framtidens bageri- och konditoribransch, Guldägget, - är ett pris instiftat för att hedra den framgångsrike hönsfarmaren Heinrich Himmlers passion för ägg.

En sådan framtid vill vi väl inte ha?
Eller?

Jazzmördaren.