Frisbee?

Väcktes av att jag trodde att det snöade. Men det var bara takputsen som pudrade min näsa. Grannen kör bosnisk talkshow på en volym som får Motörhead att låta som ett gäng försynt pipiga dansmöss.

Ringa hyresvärden/trygghetsjouren? Nej, det är inte så jag jobbar. Men däremot..

..undrar jag om det är någon som är sugen på att kasta lite frisbee med parabol inatt?

(Men NEJ, jag jobbar inte så heller. Men visst är väl bara tanken på hämnd skön att tänka emellanåt?).

Hörs & Störs

Jazzmördaren

Min Polska Morsa

Kära läsare,

Det har ju gått ett tag sen vi träffades för första gången och vår relation har väl varit allt annat än en spikrak dans på rosor. Jag har varit frånvarande, både fysiskt, men också mentalt, när jag väl fått ändan ur vagnen och skrivit mina blogginlägg.

Men du har hängt i där.

Du har varit trogen.

Om du nu inte är debutant dvs och snubblade in här för första gången i och med det här inlägget. Kanske i din jakt efter ett bloggistiskt one-night-stand att stilla din aptit på flyktiga läsupplevelser; ditt behov av en blogg som inte ställer några som helst krav på dig vare sig före, under, eller efter själva läsakten. En blogg, som trots att du bara dimper in och läser den en gång, inte klagar sen när du inte dyker upp igen, men som är kåt, glad och tacksam om och när du väl gör det.

En kravlös blogg helt enkelt. 

Hursomhelst, vi andra har ju kommit så långt i vår relation, att det som jag så långt det varit möjligt har försökt att undvika, nu är oundvikligt. Vi har liksom kommit to a point of no return i vår relation. Tiden är nu inne då jag måste introducera min mamma - eller er svärmor - för er, mina kära läsare (här är ju fördelen - och tro mig, det är en fördel - i jämförelse med det verkliga livet, att ni inte behöver introduceras för henne). 

Jag ska inte djupdyka i något hundrasidigt biografiskt porträtt av henne, Min Polska Morsa alltså, utan jag tänkte att vi börjar med en liten dos, för att sedan trappa upp doseringen om det nu skulle behövas. Och tro mig, en för stor dos av min Polska Morsa, åtminstone i början, är värre än en överdos av heroin. Så jag nöjer mig således med att saxa ur en händelse som tilldrog sig häromdagen. På så sätt kan du, kära läsare, få en liten föraning om henne - en hint som du kan bygga din psykologiska profil på.

Den Polska Morsan på bilden har inget att göra med min Polska Morsa.

Vid köksbordet berättade min dotter att hon skaffat sig en sköldpadda (Den minnesgode läsaren, ådrar sig inlägget om sköldpaddan och hummar namnet "Sommar" för sig själv, samt nickar belåtet åt sin förmåga att komma ihåg oväsentligheter). Hursomhaver, min dotter, Felicia, berättar om att hon skaffat sig en sköldpadda.

Min Polska Morsa replikerar reptilsnabbt (hon viftar eftersom hon är Viftare, dvs döv och kommunicerar med teckenspråk), utan föregående tanke och en brist på hänsyn som skulle få en stenkross att framstå som mjuk och känslig:

- Mmm, sköldpaddssoppa som är så gott!

Och utan eftertanke, fortsätter min Polska Morsa rabbla upp en kulinarisk odyssé över olika - beprövade och obeprövade - sätt på att tillaga sköldpadda, som t ex stuvad sköldpadda, inlagd sköldpadda, friterad sköldpadda, sköldpaddssylta, frikadeller på sköldpadda osv. Hon spinner vidare om vikten att verkligen ta rätt på alla delarna. Inget får eller borde förspillas. 

Inte en gång, reflekterar hon över att sköldpaddan är ett husdjur, en levande varelse, som för min dotter har en emotionell betydelse och inte en instrumentellt nutristisk funktion.

Sköldpaddor är mat.

Punkt.

Sådan är hon, Min Polska Morsa. Och ja, jag vet, att jag i och med detta kanske bidrar till att reproducera den stereotypa föreställningen om öststatsmänniskor. För det är ju så etnicitet konstrueras, ett kulturellt fenomen specifikt för oss, i kontrast med ett kulturellt fenomen specifikt för dom. Vi mot dom. Men det kan likväl inte hjälpas, för i min Polska Morsas fall, så är det just på det viset: hon tänker i konkretioner som mat, kläder, pengar och annat praktiskt framför de emotionella - mer abstrakta - aspekterna i livet. Och kanske är det faktum, att hon växte upp i fattigdomens Polen, under andra världskriget och tyskarnas anfall mot Warzawa, där hon tillbringade sin barndom, en orsak till att hon gör det.

Förmodligen är det så. 

Till min Polska Morsas försvar, ska jag säga att jag och min syster aldrig saknat något i materiellt hänseende, även om det emotionella många gånger har fattats oss.

Och det kan ingen ta ifrån henne.

(Mamo, dziekuje bardzo)

Jazzmördaren 

Ja, då kommer han med mustaschen..

..dom andra, dom har ingen chans?

Socialdemokraterna har lanserat Håkan Junholt som partiledare. På SVT:s Debatt påstods det att han har en Saddam-mustasch.

EN?

Ursäkta mig, men man behöver ju knappaste någon avancerad sifferexcercis med kulram eller dylikt för att se att det inte stämmer. Det räcker ju med att ta en titt på bilden nedan.

Jag får det till, vänta nu, en, två, tre - TRE mustascher!

Och samtliga är ju bannemej så matiga och frodiga så att jämföra dem med Tom Sellecks Magnum-mustasch skulle vara som jämföra biltvättautomatens borstar med ett  knippe persikofjun.

Hursomhelst, socialdemokraternas valberedning lanserar alltså en partiledare, som inte har en, utan tre Saddam Hussein-mustascher. Detta i en tid då en majoritet av svenska folket - åtminstone när det gäller de yttre attributen - föredrar att statsministrar ser ut som vår folkäre barnbokstecknade Alfons Åbergs "Men in-in-te-e så-å-gen"-pappa.

(Ja, minus filttofflorna, ylletröjan och pipan då).

 Således - en diktator mot Alfons Åbergs pappa.

I mina ögon är det ett förbannat djärvt drag av den socialdemokratiska valberedningen: att ställa någon som utseendemässigt associeras till diktatorn Saddam emot någon som i sin framtoning snarast associeras till en folkkär barnboksfigurs alter ego. Här tro jag verkligen att Junholt kommer att behöva all hjälp han kan få. Och ja, jag vet, det är det politiska sakinnehållet, och hur det förmedlas, vilket i sin tur ankommer på den presumtiva partiledarens förmåga att uttrycka det, främst genom dennes charm och retorisk förmåga, som ska, eller bör, ha mest relevans för kandideringen. Men det går inte sticka under stol med att utseendet har en stor betydelse i sammanhanget. Särskilt stor betydelse har det ju för det första intrycket som människor får av någon, vilket i sin tur har en stor roll för fortsättningen. För att inte nämna medias och bloggosfärens utseendefixering och fallenhet för att karikera maktens folk både språkligt (satir, raljans osv) och i bild (skämtteckningar osv). Det behöver ju i sig inte vara Junholt till last, se bara på Helt Appropås karikatyrer av Birgitta Dahl och Ingvar Carlsson (en talande skosula). All publicitet, är ju som bekant bra publicitet.

Men jag tror ändå Junholt behöver sig en knuff, så jag förslår - i egenskap av självutnämnd partistrateg och i min egenskap av att vara en hjälpsam jäkel - Thore Callmars Orkesters "Mustaschen", som ett utomordentligt passande stycke pampig marschmusik att ackomapnjera den gode Junholt varhelst han nu än går. 

"Mustaschen" handlar om en mustaschprydd dansant herres segertåg inför sina manliga konkurrenter på dansbanegolvet. "De andra har ingen chans" och det tack vare mustaschen. Min tanke är att den ska kunna spelas närsomhelst Junholt gör entré; exempelvis hos Skavlan (vilket jag tror kommer att ske vilken dag som helst), men även i andra sammanhang (t ex bilkorteger där Partiledare/Statsminister Junholt vinkar till de svenskflaggeviftande blondinerna som niger käckt i sina flätor och folkdräkter - nej, vänta nu, det här är inte USA, och inte kungafamiljen vi pratar om, utan en potentiell socialdemokratisk statsminister. Glöm det. Tror ju i och för sig inte att en borgerlig statsminister hade haft något emot det, men ändå, Junholt är ju sosse, så glöm det). 

  

Hursomhelst, så tror jag det skulle bli succé. Tänk, kanske kommer vi att få höra "Mustaschen" bröla ur Folkparkens småspruckna PA-anläggning på Första Maj tillsammans med klassiker som Internationalen?

(Till medlemmarna i Thore Callmars Orkester. Går det här vägen, så ska jag fanimej ha tio procent av STIM-intäkterna. Okej? Bra. Tack). 

Hörs & Störs

Jazzmördaren

River av en polisong

Vad passar bättre en dag som denna, den Internationella Kvinnodagen, än att riva av en polissång?!

Låten skrevs ju bekant av en man - Sting - och är i sig ett passande uttryck för det patriarkala förtrycket som kvinnor - i vår och andra kulturer - genom historien och alltjämt utsätts för. Mannen, i Stings fall, en svartsjuk man, är en man som säger sig ha kontroll på varenda steg som hans kvinna tar. Passagen "Every bond you break [..] I'll be watching you" är ju särskilt passande, eftersom den - i avseendet "bond" - kan associeras till de band som den kvinnliga frigörelsen frigjort, och alltjämt kämpar för att frigöra sig ifrån. Passande eftersom det i min mening - i avseendet "I'll be watching you" - till stora delar varit och fortfarande är en frigörelseprocess som "watchas", eller bevakas, av en manligt dominerad maktelit. En elit som alltjämt dikterar villkoren för hur långt och hur snabbt denna process får fortskrida.

Hursomhelst, det är ju också fettisdagen idag. Kanske att man skulle uppmärksamma både den och Internationella Kvinnodagen med att läsa lite Semla Lagerlöf?!

Hörs & Störs

Jazzmördaren

PRESSTOPP PRESSTOPP PRESSTOPP

NATO-bombningar över landstingshuset inatt.

Dagens blogginlägg tar sikte på ett tema som titt som tätt är i svang i samhällsdebatten. Ni vet det där temat som formuleras ungefär så här: borde vi inte se till att hjälpa oss själva innan vi hjälper andra? (t ex de ständigt återkommande resonemangen att våra pensionärer svälter på åldersdomshemmen, medan vi i Sverige skickar bistånd till andra länder).

Det absurda i sådana resonemang är ju premissen att vi är ställda inför en valmöjlighet med endast två alternativ. Så är det ju givetvis inte. Att påstå det, är ju både naivt och korkat. Men visst borde vi bl a hjälpa våra gamla. Men vi behöver inte välja, vi kan göra och uträtta fler saker. Dessutom är det ju - om man bland annat tar fasta på den gamle Mashlows behovstrappa - en fråga om vitt skilda behov, där människor i länder vi i Sverige ger bistånd till står långt ner på trappen, kanske rent utav står långt nedanför första trappsteget, medan det inte förhåller sig så med någon som bor i Sverige. 

Häromdagen, samtidigt som striderna rasar i flertalet nordafrikanska länder i människors kamp för ökad poltisk frihet och mänskliga rättigheter, en kamp som kräver människors liv och lidande i tribut, så rapporterar SN - Södermanlands Nyheter - om hur ett hundra till två hundra, i huvudsak pensionärer mötte våra landstingspolitiker med, som artikelrubriken löd, KRAFTIG ILSKA. Saken gällde, och gäller, bl a landstingspolitikernas höga löner och arvodesaffärer. Alltså, ett till två hundra kratfigt ilskna pensionärer. Fruktansvärt. Och här skickar vi ner svenska soldater till Afghanistan, när vi har kriget vid vår egen dörr. Är ni med mig, så långt?

Hursomhelst, om vi applicerar det ovan angivna temat och resonemanget - att vi borde hjälpa oss själva, t ex våra gamla, innan vi bistår människor i andra länder - på den av SN förmedlade "krigssituationen", så vore det alltså på sin plats, att vi från regeringshåll anhöll om Natobombningar av landstingshuset och därefter fredsbevarande trupp från FN.

Ser ni det absurda i ett sådant påstående? Ser ni hur premisserna, hjälpa oss själva innan vi hjälper andra, faktiskt faller på sin egen orimliga löjlighet? Det handlar ju om olika behov och därtill olika grader av behov. Här är folk på sin höjd arga - förlåt, KRAFTIGT ILSKNA - över politikerlöner, där borta dör folk sin rätt att uttrycka just sådant som våra arga pensionärer gör här hemma (här skulle man ju kunna invända, att en eller annan pensionär säkerligen hade kunnat få problem med exempelvis blodtrycket och därmed riskera livet. Men mig veterligen, har inga sådana rapporter inkommit till SN:s redaktion). Vidare, här får folk på sin höjd överkokt potatis, där får folk ingen jävla potatis alls, och så vidare. Olika behov, som sagt. Men, det är klart, det finns säkert en och annan som vid det här laget inte fattat galoppen - eller inte vill se den. En som skulle ropa på flygunderstöd och rabbla upp koordinaterna för det sörmländska landstingshusets position utan att tveka. Förmodligen samma sorts personer, som faktiskt inte skulle ha något emot att vi i Sverige hade en konstitution i linje med Libyens totalitära regim. Och sådana personer, drar ju sig inte för att använda vapen för att nå sina mål: ett Sverige som hjälper svenskarna och inga andra.

Jazzmördaren

Godnattsaga

Elias rum.

Utanför fönstret ligger Vinternattens beckmörka mantel tung över landskapet. Ett landskap där Vinterkylans gnistrande flor fortfarande ruvar. Ett varmt sken från sänglampan. Värmen och kärleken i rummet - en enslig fyr som trotsigt reser sig mot de mörka rymdarna, som om den varken visste av mörker eller kyla. 

Jag läser fjärde kapitlet i första boken om Harry Potter. Jag ser Elias ansikte i periferin. Hans mimik följer mina ansiktsrörelser, höger ögonbryn som höjer sig i takt med mitt högra ögonbryn. Hans mun formar ohörbart samma ord som jag läser högt. Som om vi ur boken frammanar en besvärjelse, en formel som vi övar på. Jag, mästaren och han, lärjungen. Ömsom brödtext, ömsom repliker - jätten Hagrids bullrande stämma, eller Moster Petunias gälla röst.

Och det är just i sådana stunder - en lässtund, där en förälder läser för sitt barn i all sin enkla enkelhet - som evigheten förlorar sig till ögonblicket och ögonblicket sträcker ut sig i evighetens evinnerliga längd.

Det är just i sådana stunder som odödliga minnen föds.