Rörande läskunnigheten på den sörmländska landsbygden, min skylt "Ingen reklam tack" och historien om hur det på fotot förekommande reklambladet, nöjesguiden till Björkviks Park, ändå damp ner i min brevlåda.
Kl. 04.32, steg Björnta upp med solen som han alltid gjort sen han blev stor nog att krama ur livssaften ur ljuvret på familjens enda get. Avlad på en höskulle som han var, under en natt då släkten var samlad för logdans, så var han synnerl...igen lämpad till det, då han hade två tummar och två pekfingrar på vardera hand. Hursomhelst, Björnta, eller Björn-Jon, hade denna morgon ett uppdrag att utföra som han fått av självaste byalaget. Byäldste Tord-Rune Gunnars ord: "Packa flaket på din moped och ge dig med all hast in till byn. Väl där ska du lägga en sån här i varje dörrhål och låda med lock". Byäldsten pekade på en trave reklamblad för Björkviks Folkets Park och därefter på en bild av ett brevinkast och en brevlåda.
Våldsamt hedrad av uppdraget, snorigt snörvlande av exalthering och stötvis flåsande av upphetsning, så snörde Björnta remmen till flygarmössan under hakan - så där hårt så att kinderna stasades, svällde hamsterrunda och tomatlikt röda - och fällde ner de gultonade skyddsglasögonen. Strax därefter for han iväg på flakmoppen. Blåröken hängde kvar som en svans och ideliga roadkills i form av igelkottar, lantbrevbärare, bävrar, en bur med värphöns med tillhörande ägarinna - en tant från granngården - grävlingar samt ett och annat mjölkbud kantade den motorburne vettvillingens framfart. Han skrattade hela vägen. Han skulle inte slösa någon tid. Att stanna för att äta mat var inte att tänka på. Istället gapade han och fångade insekter, vilka han snärjde med sin tjocka, reptilsnabba tunga. Mestadels trögflygande humlor och feta spyflugor som han sedan slukade raskt utan att tugga. Skrovmålen saluterades med ljudliga rapar och en och annan fis som undslapp honom när han lyfte högerskinkan från sadeln.
Inget skulle stoppa honom. Inte ens en skylt med texten "Ingen reklam tack" kunde stoppa honom. Och hur skulle den kunna göra det? Uppvuxen på ett värperi, med hönor som sina enda vänner, och en tovig, fläckvis fjäderlös sprätt och tillika rabiat gårdstupp, med stukad tuppkam, som mentor, så kunde ju inte Björn-Jon, eller Björnta, läsa. Kackla kunde han. I det avseendet var han definitivt ingen dununge. Han var ju väl förfaren i de maktstrategier och intriger som praktiserades i hönshuset (bl a konsten att gola ner en goltupp och få den inburad utan att få sig en vinge). Därtill kände han till en hel del bevingade ord (eller snarare gutturala läten). Han hade dessutom tränat en del självförsvar, bl a tuppfäktning. Vidare hade han tillsammans med sin mentor - den nyss nämnda tuppen - dagligen spankulerat/sprättat runt i hönshusets burgång, under ljuset av äggkläckningslampornas varma sken, och filosoferat en del över spörsmålet: "Vilket kom först - hönan eller ägget?". Tuppen hade även lärt honom att sätta stopp för negativa tankegångar – den moderna människans och det civiliserade samhällets gissel – genom att sätta punkt för ältande genom att högt säga till sig själv: ”Lägg ägg!”. Men läsa, det kunde han inte. Den enda bokstaven som han kände till var ju A - A som i A-traktor, A som i hönan Agda. Och det där andra A:t, förstås, det med ”två flugskitar på taknocken”, som farsan hans brukade säga. Ä som i ägg, vilket inte var så konstigt med tanke på att ägg trots allt är Björkviks viktigaste handelsvara.
Jazzmördaren
