En hissnande upplevelse eller ett ombyte som förnöjer?

Jag arbetar för Staten. För snart en vecka sedan, närmare bestämt i måndags, så åkte jag till en mellansvensk stad för att bo på hotell och utbilda mig.

Väl på plats fick vi av Utbildningsledaren höra den sedvanliga harangen om att inte ha flickor på rummet och hänfalla oss åt dryckenskap.

Utbildningsledaren:

- Tänk på att ni är den Statliga myndighetens representanter och att ni är myndighetens ansikte utåt.

- Fine, tänkte jag, det är väl inga som helst konstigheter.

Självklart skriver man under på det.

Fyra dagar efter Utbildningsledarens välkomsttal, närmare bestämt en okristligt tidig torsdagsmorgon, så väcktes jag av vad jag, i mitt sömndruckna tillstånd och att döma av frekvensen på knackningarna, trodde var en hackspett med ADHD. Det eller en blackmetaltrummis som, när han eller hon passerade min hotelldörr, fick för sig att slå en virvel eller blastbeat* på min hotelldörr. 

Det var givetvis ingen hackspett.

Hackspettar bor i skogen, inte på hotell.
Blackmetaltrummisar kan ju för all del bo på hotell eller i skogen (företrädesvis de norska mörka urskogarna).
Men det var inte heller någon blackmetaltrummis. 

Det var min hetsiga kollega som knackade på dörren.

Klockan var 07.01 och det var tydligen väldigt bråttom till frukosten.

Efter en brandkårsuttryckningspåklädning, så befann jag mig i hissen. Färden från mitt våningsplan, våning 6, till källar- och frukostvåningen, hade börjat. Allt frid och fröjd. Visst jag hade kudden i ansiktet, men jag var på väg åt rätt håll (mot en dignande hotellfrukostbuffé, mot en vaknare version av döingen som nyss rest sig ur dunbolstrens dödskäftar). Det var åtminstone vad jag trodde tills min kollega påpekade att jag hade min farfarströja ut och in. 

- Tänk på att ni är den Statliga myndighetens representanter och att ni är myndighetens ansikte utåt.

Hissdörrarna på källar- och frukostvåningen vetter direkt ut i matsalen, en matsal som tidigare morgnar varit knökfull av hotellets frukosterande gäster.

Det fanns ingen anledning att tro att det skulle vara annorlunda denna morgon.

Så där står jag med en farfarströja ut och in. Knapparna inåt, och sömmar och knappsömmar utåt.
- Just en snygg representant för myndigheten; just ett snyggt ansikte utåt, tänkte jag sardoniskt.

I höjd med våning 4, så tar jag beslutet att ta av mig tröjan. Så där står jag med en bar och blekfet överkropp stadd i dekadens och förfall. Inget man flexar med i dagsljus på första dejten. Inte andra, eller tredje dejten heller för den delen. Och det är definitivt inget man visar upp för femtio till hundra hotellgäster, varav många är ens kollegor. Kollegor som man ännu inte har presenterat sig för. Kollegor med vilka man ännu inte har haft de där första femton så viktiga sekunderna, de där femton första sekunderna som är så avgörande för det första intrycket, som i sin tur är grunden för den fortsatta relationen. Just en snygg grund jag var på väg att lägga: mannen och kollegan som kom till frukostbuffén i bar överkropp i början av november.  

Hissen passerar våning 3.

Paniken börjar ta fart.
Men trots det, så får jag fason på tröjan.
Tror jag.

Men jag tror givetvis fel.

Ärmen har slagit knut.

Hissen passerar våning 2.

P A N I K

Men trots det, så trasslar jag upp ärmknuten.

Hissen passerar våning 1.

I min av panik fragmenterade hjärna, så börjar en beredskapsplan ta form - en beredskapsplan utifall att katastrofen skulle visa sig vara ett faktum. Jag försöker hitta lugnet för att uppbåda det som skulle behövas för att få min barkroppade entré i matsalen att framstå som det mest naturliga och självklara i världen. Det är lättare att övertyga publiken, om artisten är övertygad. Men beredskapsplaneringens cirklar rubbas av tanken på det mer sannolika scenariot: att min catwalk fram till frukostbuffébordet inte skulle kantas av beundrande utrop, fotoblixtrar och stående ovationer, utan snarare emotas med kaskadkräkningar och en skur av tomater, ägg och smörgåspålägg.

Hissen saktar in för att landa på slutdestinationen: källar- och frukostplanet.

Jag trär på tröjan över huvudet och ska trä den över huvudet när jag stöter patrull. Igen. 

Givetvis har jag kört in huvudet i fel hål - hålet till högerärmen.

Så där står jag, med bar blekfet överkropp och med en tröja över huvudet i vad som i bästa fall skulle kunna ses som en bad turban day (dvs en slappt lindad turban som rasat ner som en bandage-ridå över sin bärares huvud) och något som i värsta fall skulle kunna ses som ett misslyckat försök att klä på sig själv av någon som inte besitter de intellektuella och motoriska förutsättningarna för att klä på sig själv.

- Tänk på att ni är den Statliga myndighetens representanter och att ni är myndighetens ansikte utåt.

- Nåväl, tänker jag, det är ju svårt att vara myndighetens ansikte utåt med en tröja över huvudet.

- Alltid något. Kanske att det inte blir sådant rabalder om jag kan dölja min identitet genom att täcka ansiktet med tröjan genom hela intermezzot och dessutom förbli anonym även efteråt?

Trots att jag nästan gett upp, med tröjan över och runt huvudet, så gör jag ändå ett nytt försök.
Jag krånglar och tråcklar.

Hissdörrarna öppnas.

Och jag gick ut på frukostvåningen med en tröja som satt som om jag aldrig gjort något annat än ta på mig kläder.

Jazzmördaren. 

*=Blastbeat, se http://www.youtube.com/watch?v=mg2EyWA0Jxc