Häromdagen ringde jag kundtjänst på den stora mobiloperatörsjätten för att beställa ett nytt sim-kort:
- Vävävääää-l-k-k-ko-ko-ko-kommmemememm väälkommen ti-ti-ti-till till Te-te-te le-le-lelle Telle tvåå!
- Ursäkta, sa jag. Jag har dålig täckning.
Kundtjänstemannen upprepade harangen och jag skämdes när jag insåg att det inte var frågan om dålig täckning, utan att han stammade.
Efter att ha lagt på, så tänkte jag att det där samtalet var ju lite märkligt.
Fast samtidigt inte.
Jag är ju trots allt stamkund.
Kanske stammade han av rädsla och inte till följd av någon dysfunktion i talapparaten. Tanken är ju inte helt oäven, åtminstone inte om man tar hänsyn till mitt förra arg-kund-blogginlägg - Comviq-Åke. Kanske att det har cirkulerat som skärmdumps-overhead på mobiloperatörsjättarnas personalmöten och internutbildningar - som ett exempel på hur man inte behandlar en kund.
Jag såg framför mig, hur Arg-Kund-Telefonen - en östatsgrå bakelitkoloss i mitten av det myllrande kontorslandskapet på mobiloperatörens kundtjänst - ringde med samma paralyserande effekt som ringande telefoner har i skräckfilmer (t ex Excorsisten); en ihålig signal som skar som en sylvass skalpell genom det lågmälda sorlet av kundtjänsttelefonisters röster. Kanske, som för att understryka allvaret, så började en stor röd siren att lysa i och med det att Arg-Kund-Telefonen ringde - en saftblandare, som likt en fyr svepte sin blodröda olycksbådande ljuskägla över havet med de rädhågset hukande kundtjänsttelefonisternas huvuden.
Hundratals kundtjänststelefonister och ingen som ville kännas vid signalen. Alla gömde sig bakom väggskärmarna. Alla utom den där provanställde killen, som var inne på sin andra vecka, och i och med det, hade en hel del framfötter kvar att visa upp för ledningen. Kanske blev han framputtad till den hotfullt ringande bakelit-tingesten. Framputtad på hälarna på sina Birkenstocks, framputtad av avdelningens mest skrävlande, manschauvunistiske och malliga kopiatorbetäckare - en solariebrun backslick-bratt - som nu skakade som en hare och gömde sig bakom praktikantens rygg:
- Vävävääää-l-k-k-ko-ko-ko-kommmemememm väälkommen ti-ti-ti-till till Te-te-te le-le-lelle Telle tvåå!
Jag vet inte.
Kanske var det så det gick till.
Förmodligen inte.
(Ja, jag kunde inte låta bli den lilla språkliga underfundigheten - den om att jag "trots allt är stamkund" - trots att det är att göra sig rolig på andra människors bekostnad. Detta - vilket nu blir en liten avstickare från ämnet - sätter ju fingret på ett annat ämne: om vad får man skämta om? Och om man nu får skämta, hur bör det skämtas om? Och slutligen vem får skämta om det?
Åsikterna om det går från den ena ytterligheten; de som hävdar att man kan humorisera allt, till den andra - de totalt humorbefriade. De sistnämnda, består i sin tur, dels av de verkligt humorbefriade, dels de pretentiösa hycklarna. Ty medan de pretentiösa hycklarna viftar med sina etik-censoriska pekpinnar när något humoristiskt men enligt dem högst opassande tilldrar sig, så skrattar de i själva verket i mjugg.
Jag själv har en sorts naturmedicinsk synvinkel på det hela, när jag menar att skrattets välgörande effekter för människans kropp och själ är överordnad alla eventuella moraliska/etiska/normativt stipulerade invändningar man kan tänkas ha. Men principen är inte överordnad andra människors väl och ve. Tar någon personlig anstöt och blir uppriktigt ledsen eller om det leder till att reproducera fördomar, så är det ju oftast inte okej. Då finns det andra ämnen (vad), andra sätt (hur) eller andra mer väl valda tidpunkter (när) att välja för att locka fram ett, för kropp och själ, välgörande skratt.
Men här har jag en klausul: en person som har så dålig självdistans att han inte förmår att bjuda på sig själv, får faktiskt skylla sig själv. Detta kan kopplas ihop med att skratt och humor, åtminstone för mig, ofta har den effekten att det distanserar en från den eländesbeskrivning som vi lite till mans har så lätt köra ner oss själva i.
Man ska inte ta sig själv på för stort allvar.
Men vem har då rätten att humorisera?
Att humorisera om ett specifikt ämne tycks i mina ögon vara avhängit vem som gör det och vilken grad av legitimitet denne har i sin humorutövning. Så t ex anses det ju mer socialt acceptabelt, eller legitimt, att etniska icke-svenskar gör sig roliga på icke-svenskars bekostnad (Özz Nuyen), än att etniska svenskar gör det. Detsamma kan sägas gälla handikappade, som t ex den CP-skadade och rullstolsbundne Jesper Odelberg, vars slogan är "Skämt är som bäst när de sitter"; homosexuella, där Jonas Gardell är det mest kända exemplet.
Det finns dock de som gör sig roliga på andras bekostnad, utan att för den delen, på ett eller annat sätt, dela det öde eller fenomen som de skämtar om. Komiker som skämtar och gör sig roliga på andra människors bekostnad. Så har ju den humoristiska trevaren/språkliga underfundigheten ovan - ämnet stamning - sina motsvarigheter, vilka var och en utklassar nyss nämnda trevare. Jag gör således inga anspråk på att vara ens ljusår ifrån så rolig som följande komiker och sketcher:
Robert Gustavsson, en av Sveriges mest kända komiker, har parodierat stamning i karaktärer som Ingemar Bergman (som var en känd stammare) och i serien Hjälp!, där han spelar den stammande karaktären Papa Papadopolous:
Michael Palin, spelade den stammande Ken Pile i A fish called Wanda. Samme Palin som startade Michael Palin centre for stammering children. En kanske inte helt oviktig kuriosa i sammanhanget är att Michael Palins far stammade:
Andra som gjort sig lustiga på stammare är Rowan Atkinson, som själv är stammare, och kanske därmed har rätt att göra humorisera ämnet, enligt samma princip som angavs ovan: att det råder större social acceptans om personen skämtar om ett fenomen som denne själv är en del av.
De ovan angivna komikerna har större legitimitet i och med den auktoritet de åtnjuter som etablerade och erkända komiker. Även om det inte råder opinionsmässig konsesus om saken, så har de åtminstone större legitimitet att humorisera än mannen på gatan (jag avser då inte de mindre formella sammanhangen som t ex fikarummer på verkstaden - där andra regler tycks råda). Dessa komiker åtnjuter ju även den institutionella auktoriteten som de mediala sammanhangen ger dom. Dessutom har de även ett visst formuleringsiniativ och makt över att påverka normen som reglerar om vad och hur det får skämtas om).
Låt oss lämna den oerhört långa parentetiska avstickaren - som inte på något sätt gav en heltäckande förklaring på ämnet, utan snarare en försiktig ansats till hypotes - och återgå till ämnet som inledde detta inlägg.
Det var ju helt oväntat, att möta på någon med ett kommunikativt problem i ett sådant sammanhang där kommunikativa och språkliga förmågor är oavhängiga för huruvida man ska lyckas i just detta sammanhang. Det kändes lite som att möta på en rullstolsbunden brevbärare. Fast detta säger snarare mer om mig - om mina fördomar - än något annat. Så är det något jag borde raljera över just nu, så är det just det - mina egna fördomar. Tänker på filmen King's Speech, där kung George VI, under ledning av en fd skådespelare, övervinner sina stamningsproblem och i filmens slutskede håller sitt, så viktiga, tal till den brittiska nationen inför det stundande världskriget. Jag tänker nu inte på själva innehållet, så mycket som vad den faktiskt kan ha fått för effekt på synen på människor som stammar - förhoppningsvis till det bättre.
Kundtjänsttelefonisten som besvarade mitt samtal har all min vördnadsfulla respekt för att han har modet att göra det som de flesta nog anser ogörligt eller otänkbart. En sådan tro på sig själv - som sätter sig över den egna, inre, gränssättningen och andra människors gränssättning - är en sådan tro som jag önskar att mina barn kommer att få och ha i deras fortsatta färd i livet.
Mobiltelefonoperatören ska också ha en eloge, som möjliggjort detta (om det nu inte är ett utslag av någon slags cynisk personalpolitik, där man omplacerat personen på en position som är "omöjlig", med syftet att få medarbetaren att säga upp sig).
Hur gick det då?
Jo, jag fick igenom min beställning och ett nytt sim-kort är på väg. Därmed kan man säga att syftet med samtalet uppfylldes.
Och det - mina damer och herrar - är ju det som till syvende och sist är huvudsaken; det som faktiskt är syftet med all språklig kommunikation: att budskapet går fram.
Hur man gjorde det, dvs hur man kommunicerade, är i ljuset av syftet - vilket är överordnat - således av underordnad betydelse och endast en fråga om föreställningar om hur ett samtal bör gå till. Och det ställt mot vinsten att låta alla komma till tals, oavsett språkligt sammanhang, är - om ni ursäktar uttrycket - en skitsak.
/En stolt stamkund
