Shaken baby syndrome by laundry.

Min flickvän är fantastisk.

Men ibland säger hon saker som är som en het potatis för mig.

T ex när hon ser en bebis.

Kvinnors nativitetsargumentation är en retorisk trestegsraket. Talet tre är ju precis vad Antikens retoriker stipulerade för en lyckad argumentation: det näst svagaste argumentet först, sedan det svagaste och sist det starkaste. Det sista argumentets styrka - mindblowern - var det som slutligen skulle slå knock out på åhöraren/åhörarna.

Men Antikens gubbar - framförallt de toga-draperade grekerna - brydde ju sig föga om hur kvinnor argumenterar. Åtminstone inte när det kommer till bebis-cravings. Medan de spankulerade omkring och filosoferade med sina yngre manliga proselyter på Atens gator och torg - slipandes på det som skulle bli de klassiska retoriska verktygen - så var ju deras kvinnor inlåsta på sina kvarter. Och det är möjligt, att det här - i dunklet och skuggan av offentlighetens ljus - vässades och ruvades på en annan sorts argumentationsarsenal. En sorts blandning av det demokratiska Atens diplomati, de ständigt omgivande barnkullarnas eviga jävla tjat och det blodtörstigt Spartanskt krigiska.  

Låt mig beskriva denna trestegsraket, som du som man - eller kvinna i en samkönad relation - säkert känner igen: 

Kvinnan ser en bebis. 

- Viiiiill åsså haaa.

Detta sagt med sådan söt honungslen röst att man får sockervadd i hörselgångarna.

Och medan kvinnan säger detta, så naglas man fast av en rådjursblick som vid en jämförelse skulle få de förföriska sirenerna* i Homeros Odyssén att framstå som skelögda cykloper. 

Om nu åhöraren, till följd av en genom åren utvecklad resistens mot kvinnlig list, ändå inte fattar galoppen, så går kvinnan nu över till steg två. Steg två bygger på upprepningens retoriska princip. Den som barn använder i leksaksaffären. Den princip som den gamle romerske senatorn Cato den äldre tillämpade i och med att han brukade avslutade sina tal i senaten med: "För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras".

Utgången av Catos retoriska upprepningsprincip känner ju vi till.

146-149 f.Kr lade romarna Karthago i ruiner och plöjde ner salt i de omrkingliggande åkrarna.

Karthago steriliserades.

Men män och kvinnor är ju olika - så även här.

För medan män använder upprepningens retoriska princip till att starta krig och sterilisera, så använder kvinnorna den för att starta älskog och fertilisera.

Kvinnan har fortfarande sett en bebis.
Första argumentet fungerade inte.
Steg två inleds: upprepningens retoriska princip. 

- Vill ha, vill ha, vill ha osv.

Fungerar inte detta, ja, då vaknar amazonen och det spartanskt krigiska. Den mjuka rösten är borta, ersatt med stämband som knastrar som en kall stenkross (och män, ni vet vilka stenar jag syftar på); i ögonen falnar den rådjurslika värmen och ersätts med rovdjurets hungriga och omättliga låga.

- VILL HA!

Styrkerelationen mellan en hona och en hane - här spindelarten Svarta Änkan. Honan nederst, hanen ovanför. Honan äter oftast upp hanen efter parningen. Därför har hanarna utvecklat ett luktsinne för att på lukten identifiera om honan är proppmätt eller hungrig.

Det tredje argumentet är inte starkt såtillvida att det är särskilt rationellt övertygande eller appellerar till pathos (känslopjosket har i det tredje stadiet flygit all världens väg) - som det förstnämnda argumentet gjorde. Nej, det är inte övertygande, men det går ändå på knock out. En nästintill fysisk knock out. Här gäller det bara för hanen att lägga sig på rygg och gnyla ut sin underkastelse eller fly skamset med svansen mellan benen. 

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till sådana cravings, där det enda svaret, om man vill undvika en nära på dödlig utgång, är att skyndsamt - helst nyss och på platsen - para sig:

- Visst älskling, självklart.

- Jag gör allt för dig.

*gnyl*

Istället hamnar jag i en inre konflikt om jag ska

fly

eller

illa fäkta.

Det blir oftast en kombination av båda.

Som häromdagen, när jag och Veronica, som det moderna par vi är, konverserade på facebook.

Hon ville ha en bebis.

Jag svarade:

- Jag kan inte. Jag har tvättstugan.

Så fort jag postat kommentaren, slog det mig att det där var ju en jävligt dålig ursäkt.

Jag menar, hur många är inte tillverkade på en tvättmaskin?

Samhället är ju fullt av människor som verkar tillverkade på en tvättmaskin (och vissa människor under själva centrifugeringsprogrammet).



Shaken baby syndrome by laundry?

Hursomhelst, nu ska jag ta lite näsgångsvidgande kortisonspray i näsborrarna och träna på att flexa med näsvingarna. För det verkar ju som vi hanar av homo sapiens-släktet kan lära oss ett och annat av våra spindelbröder: det är på lukten du känner om din kvinna är hungrig eller inte.

För om man stöter på en hungrig hona med bebis-cravings, så gör man nog bäst i att lägga benen på ryggen.

Detta oavsett om man har två eller åtta ben.

Jazzmördaren.

* Sirenen var i den grekiska mytologin en förförisk maritimt levande kvinna - en nymf - som med sin sång och skönhet fick sjömän att gå bananas, hoppa över bord och gå all in i det adriatiska havet, bara för att sedan dö drunkningsdöden.