Var sak på sin plats

Packade ner de sista sakerna i köket inför flytten. Kartongerna märks med "kök" som om det vore det mest naturliga i världen. Alla kartonger märks med sin rumsliga destination. Men så har det inte alltid varit - att vi rumsligt delat upp saker och ting i funktionsbetingade rum.

Under medeltiden och tiden fram till 1800-talet, så fanns inget sådant som kök, matsal. vardagsrum och sovrum. Förvisso på adelns storgods, men hos gemene man - oftast bönder - så var detta ett relativt okänt fenomen. Alla dessa funktioner, som kök, sovrum och till och med toalett, samlades under ett och samma tak.

Det var under 1800-talets framväxande borgerlighetskultur som detta fenomen, med att funktionsdifferentiera rum i våra bostäder, växte fram. Rumsliga markeringar som ett medel att skapa ordning och reda i vardagsrutinerna blev ett sätt för borgerligheten "att bekämpa och bemästra det 'vilda, råa och otyglade' hos arbetarklassen". Det blev ett sätt för borgerligheten att med rummets hjälp avskilja sin egen klass gentemot de lägre stående samhällsklasserna. Man kunde med avsmak se på människor i dessa klasser, som åt, sov och utträttade sina behov i samma rum, till skillnad från den egna klassen - borgarklassen - som hade klart anvisade rum för respektive aktivitet. Detta samtidigt som man i kontrast mot detta uppfattade sig själva som renliga, ordningsamma och sofistikerat belevade. På så sätt blev rummet en klassmarkör.

Denna borgerlighetskultur, "den räta vinkelns och funktionsdifferentierningens kultur" lever kvar än idag - med sina standardiserade lägenheter på 3-4 rum och kök, och särskilt anvisade klädkrokar i särskilt anvisade kapprum på dagis. Att idag finna en säng i köket, en tvättställning i vardagsrummet eller för den delen en spis i sovrummet, väcker hos de flesta av oss känslor av alltifrån oordning till fullständigt kaos.

De senaste åren kan man ju dock skönja en tendens att gå från det rumsligt strikt funktionsskilda, till att gå mot det öppna, mer uppluckrade. Jag tänker på det arkitektoniska fenomenet som benämns med den slitna mäklarannonsklyschan "öppen planlösning". Ändå har vi inte kommit så långt att vi kommit ur 1800-talets borgerlighetskultur i avseendet klart avgränsade rum. Vi uträttar ju alltjämt våra behov på toaletten. Och öppen planlösning är ju främst reserverad för dem som har råd, oftast den bättre bemedlade medelklassen. En paradox kan ju tyckas, eftersom det var just denna klass som för drygt hundra år sedan sjösatte projektet med att dela av sina bostäder med hjälp av väggar och dörrar för att åstadkomma olika rum med särskilda funktioner. En paradox, eftersom de lägre klasserna alltjämt är hänvisade till denna borgerlighetskulturella kvarleva, i och med att de - i frånvaron av ekonomiska förutsättningar - är hänvisade att rumstera runt i miljonprogrammens betongkomplex och standardiserade lägenheter med tre till fyra rum och kök.

Den rumsliga avgränsningen var inte bara en klassmarkör, utan även en könsmarkör - då den möjliggjorde hänvisandet av kvinnor till rum särskilt avsedda för dem. Under nittonhudratalet och realiserandet av det sk husmorskontraktet - ett kontrakt som stipulerade att kvinnor skulle vara hemmafruar, med ansvar för matlagning, omsorg om barn och hem, medan männen arbetade ute i det offentliga - så blev köket ett sådant rum dit kvinnan blev hänvisade i kraft av sin könstillhörighet.

För att symbolisera resonemanget jag fört ovan och som en liten konkretiserande bildmetafor av devisen "var sak har sin plats", så packade jag de sista kökspinalerna häromdagen. "Frugan", Veronica, och stekpannan - det kära gamla pannkaksjärnet - åkte ner i samma kartong, vilken jag märkte: "Veronica" och "Till köket".

"Frugan" och stekpannan - det gamla pannkaksjärnet - packas ner.

Kartongen märkt med innehåll och rumslig destination.

Jazzmördaren

World of warcraft

Med risk för att jag i min okunnighet och enfald ådrar mig en spell av femtioelfte leveln, typ en Major Rectumus Lavemangus*, så dristar jag mig att ställa en fråga till alla er som spelar, eller har spelat, World of warcraft. Trots det och trots risken att bli utskälld (wowwow) av någon inbiten Wowwe i min omedelbara närhet, så tar jag ändå risken att sticka ut hakan.

Frågan har plågat mig, inte så där som livets stora fråga -  vad är meningen med livet - utan mer som ett lätt skoskav (mao inget som en nybörjarmagiker med healingspells på sitt interaktiva CV inte skulle klara av). Men ändå.

Jo, det jag undrar är: finns tidningarna DN, Dagens Industri, Illustrerad Vetenskap** och uppslagsverket Nationalencykopedin i World of Warcrafts värld?

Och om de nu gör det - vilken genre räknas de då till i World of Warcrafts värld?

Fantasy?


Tacksam för svar

Fongahfnolldullbakkara Nussulldull Krambakkagah***








* Här kanske du hade räknat med en förklaring på denna mäktiga formel, men si, det går inte. Det här är mitt sätt att ge igen för alla gånger då inbitna wowwar suttit och pratat fikonspråk över mitt huvud och använt hokuspokustermer på ett sätt som fått mig - trots min högaktningsvärda ålder - att känna mig som om jag var ett år igen och överhörde pappa och mamma diskutera sjuttiotalets oljekris, medan jag själv försökte reda ut vad de pratade om genom att göra cirklar i min tallrik med banangröt och mjölk.

** Anledningen till att jag inte tar upp "tidningar" som Aftonbladet och Expressen, är för att jag - i likhet med andra vuxna med någorlunda förstånd och smak - betraktar dem som fantasy i vår värld, den verkliga världen, vilket följdaktligen måste innebära att de räknas som ngn sorts realitygenre i World of Warcrafts värld.

*** Jazzmördaren på orchiska. Eller ja, det är snarare initialerna. Det fullständiga namnet hade upptagit lika mycket plats som två blogginlägg.

Konsten att ljuga om en Ga-a-ack.

Alltså, det här med att ljuga. Det är så stigmatiserat i sociala sammanhang. Ända sedan barnsben får vi veta att det är fult att ljuga. Skamset så får vi våra första trevare till lögner nedkörda i halsen med imperativ som: - Det är fult att ljuga! Detta samtidigt som världshistoriens mest framgångsrika personligheter och institutioner (sett till vilken grad de lyckades realisera sina ambitioner) bygger sina framgångar på skickligt komponerade och iscensatta lögner.

Ta George Bush och Bushadministrationens marionett Collin Powell och det faktum att han inför FN:s säkerhetsråd och en hel omvärld lyckades ro iland lögnen om att Irak tillverkade kärnvapen. Ingen vidare lögn, sett ur ett pacifistiskt perspektiv, men vapenlobbyn applåderade och skrattade hela vägen till banken. Miljardtals med dollar rakt ner i fickan på skjutglada riskkapitalister. För att inte tala om hur det fungerar i politiken i övrigt. Jag tänker på alla de vallöften som, så snart som dagen efter valet och valsegern, visar sig vara valfloskler - tidigare så vackert bevingade ord som faller vingklippta ner i den realpolitiska sörjan. Här har det ljugits så pass trovärdigt att det åtminstone övertygat en majoritet av väljarkåren - fabricerade lögner som varit så pass solida att de hållit hela vägen från valupptakt, via valspurt, till det att sista vallokalen har stängt.

Och vardagslögnerna - ofta små vita lögner - vad vore vi utan dem? Och hur skulle samhället se ut utan dem? Förvisso har det hävdats, att ärlighet är grunden till all social samvaro. Men det handlar ju om att grunden för etablerandet av alla sociala relationer bygger på tron på att den andre parten i den sociala relationen talar sanning och är ärlig. Motsatsen, att misstro allt och alla och tro att de ljuger som utgångspunkt, vore inte bara absurd, utan skulle förmodligen leda till en kollaps av hela den sociala världen. Ingen skulle väl våga sig på att ingå en partnerrelation om utgångspunkten skulle vara att den andre är otrogen redan från början. I det här sammanhanget torde partnerlögnernas fata morgana, vara klassikern: - Älskling, tycker du att jag har blivit fet? Och det följande svaret, som oavsett om det är sant eller lögn, alltid är detsamma: - Nej, du är inte fet! Åtminstone inte om man nu föredrar att sova i sin egen säng framför soffan eller på sin bäste väns trasmatta.

Sociala varelser utgår från att varelser i deras sociala omgivning talar sanning och har ett ärligt uppsåt. Åtminstone är det utgångspunkten tills det att annat bevisats. Men det är en imaginär ärlighet – en föreställning om att den andre är ärlig i etablerandet och upprätthållandet av den sociala relationen. En föreställning som mer eller mindre är verklig. Men den behöver inte vara sann – det viktiga är att vi tror att den är sann.

Åter till de vardagslögnerna och ett (o)sedelärande exempel. Ta scenariot när du träffar din vän och dennes partner, som fånleendes struttar fram i sin bebisbubbla på Storgatan med barnvagnen framför sig. Ni stannar upp och utbyter de sedvanliga artighetsflosklerna. Du tittar ner under barnvagnssuffletten bara för att finna att "det lilla underverket" är det fulaste du någonsin sett. Där ligger det lilla knytet i en odör av magsaft, sur bröstmjölk och sötman av bebisbajs med en bomullshjälm som accentuerar den sugklockeformade hjässan, pappans enorma näsa och plitor som skulle få en spetälsk att framstå som stjärnmodell för Loreals senaste ansiktskrämskampanj. Och mot allt vad du känner i hela din kropp, till den minsta beståndsdel och cell, så säger du ändå: - Nä, men, Guuuud va sööööööt han/hon är!

Eller situationen när du sitter med chefen på lönesamtal och till synes spontant, men givetvis med en lömsk baktanke, ger honom (för det är oftast en honom) en komplimang för slipsen i det att du strör superlativ över hans snille och raffinerade smak. Detta trots att slipsen snarare ser ut som en haklapp efter en trerätters passerat dillkött, mosad banan och katrinplommonpuré. En haklapp som dessutom ser ut att ha fastnat i och därmed gått några duster med dokumentförstöraren på kontoret. Det finns således karriärmässiga vinster att vinna med att ljuga, även om man inte behöver gå så långt som Refaat El Sayed gjorde om sin påstådda doktorshatt. 

Utan lögner - som jag hävdar är den sociala samvarons främsta smörjmedel - så skulle samhället kollapsa. Ändå insisterar vi vuxna på att det är fult att ljuga – vilket i sin tur kanske är den största livslögnen av alla.

Nej, istället borde vi lära barn att ljuga trovärdigt och lära dem förmågan att överväga i vilka sammanhang det är moraliskt rätt att ljuga. Det är rätt att ljuga, om lögnen inte skadar och kränker någon annan persons integritet. Detta samtidigt som det finns sociala vinster med att ljuga. Kommer lillasyster med en teckning som hon ritat på storebrors födelsedag, så ska storebror tacka och ge komplimanger för teckningen – om det så krävs att han ljuger. Allt för att främja den goda sociala samvaron.

Dubbelmoralen kommer ju till uttryck i och med att vi föräldrar ljuger dagarna i ända. Ta t ex när våra barn precis erövrat färgkritorna och ger oss en teckning med ett virrvarr av kritstreck som i bästa fall ser ut som EEG-pappret från någon som just haft ett kraftigt epileptiskt anfall och du som förälder säger: - Nej, men vad fint! Det är ju en, en..? (konstpaus för att få den lille/lilla ”konstnären” att fylla i det som du själv inte förmår att säga, eftersom att du, trots att du anstränger ögonen, så till den milda grad att ögongloberna i vilken sekund som helst ploppar ut som champagnekorkar, inte förmår att identifiera motivet på ett sätt att det gör den lille/lilla konstnären tillbörlig rättvisa).. – Ga-a-ack (läs: katt), fyller den lille/lilla konstnären i. – Ja! Vilken fin katt! ljuger du.

Att i sammanhanget ovan säga sanningen, hade ju kränkt och hämmat barnets utveckling. Det skulle varje professionell pedagog, barnpsykolog och självutnämnd barnvetare på familjeliv.se skriva under på. En konstnärstalang och kanske en Van Gogh i vardande, kväst redan i sin linda. Det finns ju gränser för hur mycket man ska lida för konsten. Så ser du? Det finns förtjänster med att ljuga och undanhålla vår omgivning sanningen. Vissa sanningar är obehagliga och förtjänar att vara outsagda för att skona dem de skadar. Ibland är det till och med stiumlerande för den ljugnes personliga utveckling och självbefinnande. Givetvis måste man väga nyttan med att ljuga mot det potentiellt oetiska med att fara med lögnen. Här finns en rad etiska skolor att åberopa, och jag tänker inte gå in på dem. Det överlåter jag till filosoferna. Men en utilistisk syn på saker och ting, hade ju varit att det är okej att ljuga om det är till gagn för det stora flertalet.  

Jag vill gå så långt att jag vill argumentera för att förmågan att avgöra när det är legitimt att ljuga, tillsammans med färdigheten att ljuga övertygande borde, göras till ett skolämne – kanske som en del av svenskundervisningen. Slutexamen – eller kanske rent utav nationella prov – skulle kunna göras med hjälp av lögndetektortest, där eleven får ljuga oförblommerat och godkänns under förutsättning att denne kommer undan med åtminstone hälften av alla sina lögner.

Så, skippa dubbelmoralen och den i det här fallet dolda läroplanen, som stipulerar att man ibland måste ljuga fastän det inte är socialt accepterat, och skriv in lögn som en färdighet med specifikt uttryckta kunskapsmål i läroplanen. Det vore dessutom helt i linje med tidsandan och det nya konceptet entreprenörskap, som i den nya läroplanen fått allt större betydelse i samhällets ambition att realisera det nuvarande samhällsprojektet individens självförverkligande. För ska vi drilla våra elever i entreprenörskap, genom att sälja importerade ”Ga-a-acker” från låglöneländer, så måste vi inte bara ljuga ännu trovärdigare än den gången vi gav dem cred för primalteckningen de gjorde, utan vi måste ju också ge dem de rätta verktygen att ljuga trovärdigt själva. För nu är det inte längre konsumenten, som ska övertyga producenten om det förträffliga i varan som producerats, utan producenten som ska övertyga konsumenten om den producerade varans förträfflighet. Det är upp till dem, eleverna, att övertyga oss om att ”Ga-a-acken” är fin. Vi - de presumtiva konsumenterna - måste övertygas om att ”Ga-a-acken” har en oumbärlig funktion i vår vardag.

Här är Ga-a-ack oftast något helt annat än en katt, men ibland alltjämt, i likhet med den lille/lilla konstnärens primalteckning, något vars utseende och funktionalitet är bortom varje rationell varelses fattningsförmåga. Skillnaden är att den lille/lilla konstnären har vuxit upp och blivit entreprenör, dock oftast med samma iver och entusiasm som då det begav sig med teckningen. Men nu är publiken en annan. Publiken är förvisso många gånger föräldrar, men oftast något annat barns föräldrar, vilket i linje med uttrycket ”mina barn, andras ungar” innebär en mycket mer kritisk publik. En publik som dessutom saknar komponenten förälderns villkorslösa kärlek till sitt eget barn. En villkorslös kärlek, som ger upphov till överseende med det mesta, som t ex epileptiska EEG-kurvor ritade med en näst intill psykotisk frenesi. Med andra ord: det är inte säljarens marknad längre, som i fallet med teckningen, utan köparens. Efterfrågan och utbud dikteras inte av villkorslös, överseende, kärlek, utan av marknadens osynliga hand.

(Vad det gäller produkten, så kan en titt på tävlingsbidragen i Ung Företagsamhets årliga tävlingar för entreprenörshungriga gymnasieelever eller Hobbex-katalogen, ge en fingervisning om vilka Ga-a-acker det skulle kunna röra sig om. Det kan röra sig om allt från varor med samma oumbärlighet och funktionalitet som en ostmacka har som fjärrkontroll till TV:n, via ”innovationer” som i sig inte är något annat än ett försök att uppfinna hjulet på nytt fast göra det mycket sämre, till relativt bra produkter).

Det finns en annan förtjänst med att införa lögn som ett skolämne. En förtjänst som ligger helt i linje med det i läroplanen stipulerade medborgarfärdighetsperspektivet: vi skulle med teoretisk förståelse och praktisk övning faktiskt kunna upptäcka lögner bättre om vi var bättre lögnare själva. Allt enligt devisen ”it takes one to know one”.   

Så, med stöd av ovan anförda argumentation, så vädjar jag till skolminister Jan Björklund och hans egen erfarenhet i ämnet (jag tänker på hans vision om att skapa världens bästa skola och den politik han i verkligheten bedriver för att uppnå det som han påstår sig vilja uppnå):

– Inför ämnet Ljuga i läroplanen.

Engelska sjukan - en apostrofkatastrof.

Det brittiska imperiet hade ett motto: The Empire where the sun never sets. Översatt till svenska blir det: Imperiet där solen aldrig går ner. Mottot syftade på att solen alltid sken på någon plats i det brittiska kolonialväldet, oavsett tid på dygnet.

Det brittiska kolonialväldet och herraväldet på världshaven kom att ebba ut under världskrigen i och med att kolonier som Egypten och Indien gjorde sig till självständiga stater. Den oövervinnerliga brittiska armadan kom att bli en blek skugga av sitt forna jag. Slutet gott och allting gott, tänker kanske den antiimperialistiskt lagde. Men se, så lätt gav den brittiska imperialismen inte upp.

Dåtidens brittiska kolonialism, som vann terräng under den brittiska kronan med hjälp av överlägsen sjöslagskraft, har idag ersatts med en slags språkkolonialism – en engelsk språkimperialism som tas emot med öppna armar av lyckligt ovetandes språkbrukare världen över. Bland dem återser vi språkbrukare som talar och skriver svenska. Engelska språkinfluenser väller nu in över det svenska språkets skansar genom media som musik, tv och internet. Det brittiska imperiets sol lyser alltjämt över oss – men det är en sol som, istället för att kasta ljus, kastar skuggor den svenska grammatiken. Skuggor som höljer svenskans språkregler i okunnighetens dunkel.

Vi har särskrivningar som följer engelsk sammansättningsprincip och vi har fenomenet med att genitiv-s skrivs ut med en apostrof. Ett exempel på det senare är de lyckligt ovetandes svenska språkbrukarna lilla tryckfadäs på tröjan för fotbollsklubbens fotbollsskola.

Rätt hade varit "Bissarnas fotbollsskola".

Ett annat brittiskt, eller engelskt, ovälkommet fenomen, är (eller snarare var) den Engelska sjukan. Symptomen på denna sjukdom, som också går under namnet rakit, är mjukhet och böjlighet i benstommen, orsakad av brist på solljus, vilket i sin tur ledde till deformation av skelettet med t ex hjulbenthet och kobenthet och bäckenbensdeformation som några konsekvenser. Idag vet man att det är brist på solljus, som i sin tur påverkar kroppens förmåga att producera D-vitamin, som orsakar detta. Precis på samma sätt förhåller det sig med det svenska språket. För det finns fog för att tala om en Engelsk sjuka i det svenska språket. En Engelsk sjuka som beror på att den svenske språkbrukaren är oupplyst och att det inte kastas tillräckligt ljus över våra mest fundamentala språkregler – ett ljus som skulle kunna skingra okunnighetens skuggor (mellanslag och apostrofer). Ett ljus som skulle kunna stoppa för(o)mjukandet av den svenska språkstommens fasthet och därmed förhindra oönskad böjlighet (som apostrof vid genitiv-s).

Jag har i ett tidigare blogginlägg beskrivit den svenska sammansättningsprincipen, så jag nöjer mig med att ge en språkhälsofrämjande vitamininjektion genom att kasta ett pedgogiskt ljus över reglerna runt genitiv-s.

På svenska skriver man Roberts bil - inte Robert’s bil - och på engelska skriver man Robert’s car.

Hur svårt ska det vara, precis som när det gäller mellanslagstangenten, att låta bli apostroftangenten?

(Apostrof=katastrof. Okej? Bra. Tack, då går vi vidare).

Låt oss sprida denna kunskap vidare, genom att lotsa de språkligt desorienterade, språkmyteristerna och de språkligt kapsejsade, så kanske vi med gemensamma krafter kan förmå det brittiska imperiets sol att gå ned en gång för alla och på sin väg ned ta med sig den Engelska sjukan till havets botten - där denna farsot kan residera bland de andra vrakspillrorna av det brittiska kolonialväldet.

Jazzmördaren.