Grattis Korvgrisen!

Idag hade jag velat födelsedagssjunga och gratulera en av de finaste och finurligaste människorna jag känner. Men hon är bland Istanbullianerna och har det bra, så jag får nöja mig med ett futtigt grattis här:

Grattis Korvgrisen!



Mammor & delgivningsmän.

Säga vad man vill, men mina grannar är både artiga och trevliga.
Mötte min nya granne i porten bredvid. Han sträckte fram handen och hälsade:
- Hej, jag heter Mårten, jag har precis flyttat in.
Tydligen hade Mårten föresatt sig att presentera sig för hela grannskapet.

Hursomhelst, jag tog upp den sociala stafettpinnen och sträckte fram handen i det att jag presenterade mig:

- Hej, Robert, välkommen till området. 

Mårten berättade stolt att det var hans fjärde natt i den nya lägenheten. Han tyckte nog att det var det lite ovant och så, men att det samtidigt var jättespännande. Det och att det var väldigt skönt att äntligen ha flyttat hemifrån och slippa mamma.

- Slippa mamma? tänkte jag luttrat och med den cynism som man får efter att ha levt i tjugofem år med den bittra insikten om hur fel man hade i att tro att flytta hemifrån var detsamma som starten på ett liv i fullständig självständighet.

(Vanföreställningen om att flytta hemifrån på något sätt skulle ha att göra med självständighet, kan vara ett av vår kulturs största självbedrägerier).

Hursomhelst, överraskad av min grannes oskuldsfulla naivitet, så kunde jag inte låta bli att förhöra mig om hans ålder. 

Mårten var 28 år.

Jag ville ju inte förstöra Mårtens illusion genom att berätta sanningen: att det enda sättet för honom att överhuvudtaget ha en chans att slippa mamma, är att flytta till hemlig adress och skaffa sig skyddad identitet.

För det vet ju vi som varit i flytta-hemifrån-branschen ett tag, att det är med mammor som med delgivningsmän:

- Förr eller senare får de tag på dig.

Jazzmördaren.

*Namnet Mårten är fingerat. Han heter egentligen något annat, men jag har glömt bort vad.

Jazzmördaren fyller ett år! (En toalettbesökares bekännelser).

Det är nu exakt ett år och 7292 besökare sedan Jazzmördaren slog upp webbportalen och jag på darriga och ostadiga ben, som om jag var en nyfödd älgkalv, klumpigt klampade ut i bloggosfärens vildmarker. Besöksantalet, dryga 20 besök om dagen, är väldigt blygsamt, blygsammare än vad denna blogg förtjänar - åtminstone om ni frågar mig.

Men det är ju å andra sidan något visst med undergroundrörelser och små kulturella företeelser; finkultur har ju aldrig varit de breda folkmassornas opium.

Jag är helt övertygad om att ni någon dag kan slå er för bröstet och säga:

- Jag var med när det hela började.

Det sagt med samma stolthet som någon som haft ynnesten att vara på Metallicas första konsert i Anaheim, Kalifornien, den 14 mars 1982. Och sedan, precis som i fallet med Metallicas old school-fans, så kan ni ju - när Jazzmördaren blivit mainstream - säga att bloggen var bättre förr i det att ni fnyser åt alla nytillkomna rookieläsares historielöshet:

- Ni var inte där när det hela började, det var jag minsann.

- Pilutta dig!

Det eller så kanske blir det något som ni stolt berättar för barnbarnen när ni sitter med dem i knät medan gungstolen knarrar på Astrid Lindgrenskt sagoberättarvis:

- Nu lille pöjken/tösen min, så ska farfar/farmor/morfar/mormor berätta om Jazzmördaren (här följer den för sagoberättandet och de episka berättelserna obligatoriska konstpausen), jo förstår du, Jazzmördaren, det var mig minsann en rekorderlig bloggare.

- Full av galna upptåg och äventyrligheter var han minsann, jodå, sanna mina ord.

Detta medan barnbarnens ögon är stora som tekoppar och hakorna är som klistrade på bröstbenet i ren hänförelse.

Så ta åt er, sug på den sektiska känslan av underground och bootlegblogg - i framtiden kommer ni få skörda creden av det tålamod som ni lagt ner genom att läsa Jazzmördaren.

Hursomhelst, jag är väldigt tacksam att ni tagit er tiden att läsa mitt dravel, det är jag.

Väldigt tacksam.

Samtidigt vet jag ju inte om bloggandet har svarat upp till manifestet som jag skrev i mitt första inlägg, "lagom högtravande och pretentiöst", men ibland blir det ju inte det som man tänkt sig. Och det är ju inte heller alltid som avsändare och mottagare delar samma uppfattning om det kommunicerade. Ett anekdotiskt exempel från morgonens frukostbestyr får, likt en nödraket från en nödutsatt, lysa upp detta fenomen.

Sömndrucken - med allt vad det innebär i form av dysfunktionella synpaser och brist på fungerande tankeverksamhet - så reser jag mig upp från mitt frukostsällskap på hotellet. Ursäktar mig som sig bör när man, som damerna brukar säga, ska gå och pudra näsan. När jag väl återvänder efter uträttat värv på toaletten, så sätter jag mig bland mitt frukostsällskap och utbrister:

- Jag körde upp handen och det kändes konstigt. Jag drog och drog tills att jag till slut fick ut det. Jag blev väldigt förvånad, för det kom ut något som jag inte trodde skulle komma ut.

Mitt frukostsällskap tittade på mig med avsmak och äckel. Det slog mig att vi tänkte på helt olika saker. Jag menade pappershandukshållaren ovanför handfatet som innehöll plastpåsar istället för papper, medan de tänkte på något helt annat.

Så om du någon gång upplevt att du har haft svårt att hänga med i svängarna, så är du inte ensam.

Felet är helt och hållet mitt.

Jag är glad för att du stått ut med det; med mig, mina fel och brister.

Så, igen:

- Tack för det här året, Kära Läsare, och ett särskilt tack till dig, Korvgrisen, vars tjat till slut fick mig att ta bladet från brödluckan. Och ett synnerligen stort tack till finfina fröken Michelle, som utöver sina glada och entusiasmerande tillrop, har den goda smaken att fylla år idag på Jazzmördarens årsdag:

- Grattis!

Jazzmördaren.

En hissnande upplevelse eller ett ombyte som förnöjer?

Jag arbetar för Staten. För snart en vecka sedan, närmare bestämt i måndags, så åkte jag till en mellansvensk stad för att bo på hotell och utbilda mig.

Väl på plats fick vi av Utbildningsledaren höra den sedvanliga harangen om att inte ha flickor på rummet och hänfalla oss åt dryckenskap.

Utbildningsledaren:

- Tänk på att ni är den Statliga myndighetens representanter och att ni är myndighetens ansikte utåt.

- Fine, tänkte jag, det är väl inga som helst konstigheter.

Självklart skriver man under på det.

Fyra dagar efter Utbildningsledarens välkomsttal, närmare bestämt en okristligt tidig torsdagsmorgon, så väcktes jag av vad jag, i mitt sömndruckna tillstånd och att döma av frekvensen på knackningarna, trodde var en hackspett med ADHD. Det eller en blackmetaltrummis som, när han eller hon passerade min hotelldörr, fick för sig att slå en virvel eller blastbeat* på min hotelldörr. 

Det var givetvis ingen hackspett.

Hackspettar bor i skogen, inte på hotell.
Blackmetaltrummisar kan ju för all del bo på hotell eller i skogen (företrädesvis de norska mörka urskogarna).
Men det var inte heller någon blackmetaltrummis. 

Det var min hetsiga kollega som knackade på dörren.

Klockan var 07.01 och det var tydligen väldigt bråttom till frukosten.

Efter en brandkårsuttryckningspåklädning, så befann jag mig i hissen. Färden från mitt våningsplan, våning 6, till källar- och frukostvåningen, hade börjat. Allt frid och fröjd. Visst jag hade kudden i ansiktet, men jag var på väg åt rätt håll (mot en dignande hotellfrukostbuffé, mot en vaknare version av döingen som nyss rest sig ur dunbolstrens dödskäftar). Det var åtminstone vad jag trodde tills min kollega påpekade att jag hade min farfarströja ut och in. 

- Tänk på att ni är den Statliga myndighetens representanter och att ni är myndighetens ansikte utåt.

Hissdörrarna på källar- och frukostvåningen vetter direkt ut i matsalen, en matsal som tidigare morgnar varit knökfull av hotellets frukosterande gäster.

Det fanns ingen anledning att tro att det skulle vara annorlunda denna morgon.

Så där står jag med en farfarströja ut och in. Knapparna inåt, och sömmar och knappsömmar utåt.
- Just en snygg representant för myndigheten; just ett snyggt ansikte utåt, tänkte jag sardoniskt.

I höjd med våning 4, så tar jag beslutet att ta av mig tröjan. Så där står jag med en bar och blekfet överkropp stadd i dekadens och förfall. Inget man flexar med i dagsljus på första dejten. Inte andra, eller tredje dejten heller för den delen. Och det är definitivt inget man visar upp för femtio till hundra hotellgäster, varav många är ens kollegor. Kollegor som man ännu inte har presenterat sig för. Kollegor med vilka man ännu inte har haft de där första femton så viktiga sekunderna, de där femton första sekunderna som är så avgörande för det första intrycket, som i sin tur är grunden för den fortsatta relationen. Just en snygg grund jag var på väg att lägga: mannen och kollegan som kom till frukostbuffén i bar överkropp i början av november.  

Hissen passerar våning 3.

Paniken börjar ta fart.
Men trots det, så får jag fason på tröjan.
Tror jag.

Men jag tror givetvis fel.

Ärmen har slagit knut.

Hissen passerar våning 2.

P A N I K

Men trots det, så trasslar jag upp ärmknuten.

Hissen passerar våning 1.

I min av panik fragmenterade hjärna, så börjar en beredskapsplan ta form - en beredskapsplan utifall att katastrofen skulle visa sig vara ett faktum. Jag försöker hitta lugnet för att uppbåda det som skulle behövas för att få min barkroppade entré i matsalen att framstå som det mest naturliga och självklara i världen. Det är lättare att övertyga publiken, om artisten är övertygad. Men beredskapsplaneringens cirklar rubbas av tanken på det mer sannolika scenariot: att min catwalk fram till frukostbuffébordet inte skulle kantas av beundrande utrop, fotoblixtrar och stående ovationer, utan snarare emotas med kaskadkräkningar och en skur av tomater, ägg och smörgåspålägg.

Hissen saktar in för att landa på slutdestinationen: källar- och frukostplanet.

Jag trär på tröjan över huvudet och ska trä den över huvudet när jag stöter patrull. Igen. 

Givetvis har jag kört in huvudet i fel hål - hålet till högerärmen.

Så där står jag, med bar blekfet överkropp och med en tröja över huvudet i vad som i bästa fall skulle kunna ses som en bad turban day (dvs en slappt lindad turban som rasat ner som en bandage-ridå över sin bärares huvud) och något som i värsta fall skulle kunna ses som ett misslyckat försök att klä på sig själv av någon som inte besitter de intellektuella och motoriska förutsättningarna för att klä på sig själv.

- Tänk på att ni är den Statliga myndighetens representanter och att ni är myndighetens ansikte utåt.

- Nåväl, tänker jag, det är ju svårt att vara myndighetens ansikte utåt med en tröja över huvudet.

- Alltid något. Kanske att det inte blir sådant rabalder om jag kan dölja min identitet genom att täcka ansiktet med tröjan genom hela intermezzot och dessutom förbli anonym även efteråt?

Trots att jag nästan gett upp, med tröjan över och runt huvudet, så gör jag ändå ett nytt försök.
Jag krånglar och tråcklar.

Hissdörrarna öppnas.

Och jag gick ut på frukostvåningen med en tröja som satt som om jag aldrig gjort något annat än ta på mig kläder.

Jazzmördaren. 

*=Blastbeat, se http://www.youtube.com/watch?v=mg2EyWA0Jxc