Breadline

För en vecka sedan hade mins sons innebandyklubb föräldramöte för att bland annat bestämma vad som skulle göras och vem som skulle göra det inför den kommande helgens matcher. En punkt på mötesagendan var kioskverksamheten och de varor som skulle till att säljas där. Jag själv var inte där, så man kan säga att jag blev rejält baktalad, då det bestämdes att jag skulle baka 140 bullar. Ja, du läste rätt - etthundrafyrtio jävla bulljävlar. Tydligen är jag inte bara pappa, utan bageri också. Hade ju varit trevligt om man hade fått frågan. Men nej, det är tydligen inte så man jobbar. På idrottsklubbens föräldramöten kör vi med diktatorisk planekonomi.

Hursomhelst, igår, klockan tolv på natten, drygt 33 timmar före breadline - dvs klockan nio på lördag morgon - så hade jag första laddningen bullar färdig. Jag delade upp de omsorgsfullt rullade degarna i drygt femtio bullar och la dem under bakduk, där de skulle få jäsa till sig och bli till ena riktigt tjocka och härligt feta munsbitar.

Tänkte att jag skulle illustrera förloppet genom ett par bilder, ni vet så där som man brukar göra i finn-fem-fel-sammanhang. Men här nöjer vi oss istället med ett fel.

 Bild 1. Femtio bullar som väntar på att täckas över med bakduk och jäsa till sig i trettio minuter för att bli riktigt tjocka och härligt feta munsbitar.



Bild 1.



Trettio minuter senare..

Bild 2.  Detta var vad som mötte min blick när jag malligt och stolt avtäckte bakduken (samma mallighet som skulptören känner då dennes staty ska till att avtäckas under högtidliga ceremoniella former med blåsorkester och allt). 



Bild 2.



Hittar ni felet? Precis. Absolut ingenting hade hänt. Inte ett förbannat nada. Istället för femtio tjocka och härligt feta munsbitar låg där istället femtio förkrympta mongobullar. Ett totalt jävla praktfiasko. Antiklimax deluxe. Och på ett - vad jag uppfattade det som - nästan hånfullt sätt, bligade dessa krymplingar till kanelsnäckor upp mot mig. Jag kunde nästan höra dem skratta - ett skratt som från en hord små illvilliga vättar.

Någon som definitivt skrattade var min flickvän. Tydligen tyckte hon det var väldigt roande att jag inte bara tilltalade bullarna med tilltalsnamn, som vart och ett var en kombination av antingen ett könsord eller en sexuell handling tillsammans med ordet bulle, utan att jag även hade längre - obesvarade - hätska konversationer med dom. Som om bullar är handlande subjekt och därmed också kan stå till svars för sina handlingar. Som att det var bullarnas fel att de inte jäst. Som om bullar kunde höra och prata.

Hursomhelst, jag övergav min hastiga impuls att stampa bullkrymplingarna till oigenkännlighet och kastade dom istället i sopkorgen. Vilket var tur, eftersom grannarna kanske hade kommit upp och frågat varför jag stampade i golvet. Vad skulle jag ha svarat då?

Till mitt försvar - innan någon av er skriker att jag borde genomgå en större sinnesundersökning - så måste det sägas att det hela utspelade sig på natten efter en lång och stressig dag. Idag, dagen efter, så känns det hela en smula baga(r)tellartat och gårdagens debacle är höljt i ett löjets skimmer. Nu är jag utvilad och laddad för nya utmaningar och redo att ta mig an uppgiften igen: att baka världens godaste etthundrafyrtio jävla bulljävlar.

Tjugotre timmar till Breadline - bip.  

Jazzmördaren