Bullduell i gryningen.

Sedan blogginlägget Breadline, som handlade om mitt lilla bakslag, så har jag baktalats å det grövsta. Det har framförts infama påståenden om att jag inte kan baka. Självutnämnda husmödrar (och husfäder) som på ett överseende (ni vet så där överseende som man är med barn som inte vet bättre) men likväl djupt kränkande sätt, har gett mig rådet att istället syssla med sånt som jag behärskar. Jag inte baka? Jag som har dryga driljarder utsökta kanelbullar på mitt samvete. Men tydligen finns det inget utrymme för ett endaste litet misstag i dessa amatörkonditorvirituosers perfekta värld av hallongrottor uppradade på ett sätt som skulle få militärparaderna på Röda Torget under Sovjetunionstiden att framstå som lika organiserade som en skenande hjord gnuer.

Nåväl, vem behöver dem? Inte jag. Och vad vet dem egentligen? Ingen av dem har ju smakat på slutresultatet. För det är väl knappast så att de har sonarfunktion på sina smaklökar? Även om det inte skulle förvåna mig om någon av de självgoda bagarprettona hävdade det. Nej, oss emellan, jag skiter i dem, för jag vänder mig till helt andra proffstyckare när jag ska headscouta jurymedlemmar till min alldeles egen smakpanel. De ärligaste proffstyckarna man kan få tag på: barn.

Stadens mäktigaste bullätare, i form av de - trots sin ringa ålder - ärrade Bullätarna Elias och Stella, samlade till en bullduell i gryningen. Händelseförloppet publiceras här i bild, så att ni, kära läsare, kan döma för er själva om vem som hade rätt beträffande mina bullbakarskills. Jag eller mina belackare.


The scene is set..



Fem minuter senare..



Och där gick de i mål!

In ya face bullies!

Jazzmördaren.