Söndag, röriga söndag.

Söndagen den 19:e februari var allt som allt en fin final på en fin helg. Dock var den stundvis lite rörig..

Som när jag, Elias, hans kompis och Herr Flodko (bonuspappa till kompisen) tog oss till Biostaden i Nyköping för att titta på rymdäventyret Star Wars 3D.

Med samma självsäkerhet och pondus som Darth Vader brukar ha när han - i moln av rök och med laserstrålarna vinande runt sig - gör entré genom rymdslussdörrar, så stegade vi in genom salongsdörrarna med både popcorn och dricka . Med en beslutsamhet som om Kraften ledde oss på vår väg mot målet.

Allt detta bara för att snart bli varse att rad- och platsnumrena på våra biljetter inte stämde överens med sittplatsernas rad- och platsnummer. - Det måste vara något fel på på biljettbokningssystemet, konstaterade jag. Alla andra tänkbara förklaringar var uteslutna.*

Hursomhelst, vi löste det hela med att helt sonika sätta oss på rätt platsnummer samtidigt som vi ignorerade att vi satt på fel rad. Jag och sonen tog på oss 3D-glasögonen, mest för att pröva hur de satt och göra oss ordentligt förberedda på det som komma skulle. Förberedelser är ju som sagt a och o. Att kontrollera utrustningen kan ju vara skillanden mellan liv och död - det vet ju alla som sett hur nogrannt Han Solo och Chewbacca förbereder sig i cockpiten på Millenium Falcon innan hoppen till hyperrymden.

Det var då, när vi satte på oss 3D-glasögonen, som en välvillig dam, som satt vid sidan av oss, lite försiktigt frågade oss vilken film vi skulle se. Kanske hade hon hört vår diskussion om "feltrycket" på biljetterna. Jag svarade, varpå den välvilliga damen upplyste oss om att salongen vi satt i skulle visa Mästerkatten (Denna film visades inte i 3D, vilket måste ha fått den välviliga damen att tycka att våra 3D-glasögon såg väldigt malplacerade ut och att vi, trots den självsäkerhet vi uppvisade - ledda av Kraften som vi var - i själva verket var helt jävla fullkomligt vilse i pannkakan).

Jag reste mig snabbt. Famlade undan 3D-glasögonen. Scannade av salongen för att bedöma hur många vittnen som fanns där. Hur mycket skada hade mitt anseende tagit av det här? Som tur var, så var salongen i det närmaste tom - ett tiotal besökare. Samtidigt som jag uppträdde som om hela spektaklet var ett led i en på förhand nogrannt planerad manöver, så försvann vi ut ur salongen.

Lite senare på dagen, så for jag, min blivande sambo Veronica och våra barn till min Polska Mor för söndagsmiddag. På vägen dit diskuterade vi ett eventeullt nytillskott till familjen i form av en hund. Ämnet hundraser avhandlades medan vi gick.

Veronica: - En fransk bulldog?!
Frida: - Jag skulle vilja ha en dalmatin.
Jag: - Nä, jag skulle nog vilja ha en borderline.
Veroncia: - ?
Frida: - ?

Borderline aka Border Collie.

Jag tror att det var först när jag satte tänderna i Morsans välbekanta mat, som fred och stabitlitet åter rådde i min tankerymd.
Jazzmördaren.

* Det finns säkert en och annan läsare som - med ännu en liknelse till fenomenet Darth Vader - påpekar att det är just Darth Vaders övertro på sin egen förmåga, och därmed hans oförmåga att se sina egna brister, som gör att han gång på gång misslyckas med att kväsa rebellerna - en av Star Wars-sagans många inbäddade sensmoraler och teman: högmod går före fall. Och, ja, jag vet - jag borde ha fattat misstanke om att det var vi som gått vilse och att det inte var fråga om ett tryckfel på biljetten. Kan vi lämna det nu? Tack, bra.