Knappar, vänskapsband och högfärdsblåsor.

Jaha, där tackade den för sig, packade sina grejor och bara drog, utan att säga ett förbannade någe. Som en flickvän som bara drar efter att ha tröttnat på sin tv-spelande, öldrickande och chipsätande soffpotatis till pojkvän.

Men ibland säger inga ord mer än tusen ord och hade den lämnat en lapp, så hade det väl stått något i stil med:

"Robert,

Jag klarar inte trycket längre, jag drar.

Och ärligt talat, oss emellan, så borde du tamejfan banta och tänka på vad du äter, din nyfete fan.

Hälsningar

Din fd översta byxknapp".

Förloppet som beskrivs ovan, drabbade mig häromdagen, då den översta byxknappen på mina byxor valde att göra en stillsam, men ytterst grym sorti. Ytligt sett, var byxknappens hädanfärd, som mest en liten försiktig och anspråkslös fingervisning; ett sprött litet frökenlillfinger på en tebjudning ur någon av Jane Austens tv-filmatiseringar. Men symboliskt sett, så var det snarare som en nödraket med en lyskraft motsvarande fyrtio simultant detonerade atombomber, om varthän det barkar med mitt BMI. Och ska jag för ovanlighetens skull kosta på mig lyxen att göra en konsekvensanalys av min llivsföring - vilket inte är så svårt, nu när ljuset av fyrtio simultant detonerade atombomber lyser upp de ljusskygga verksamheter som jag bedrivit i skuggorna av mitt dunkla förflutna - så är det hela en logisk konsekvens den senaste tidens fullständigt hänsynslösa frosserier i semlor.

Nu var det här ju inte första gången, vilket en av mina vänner med illa dold förtjusning (till min väns försvar, så gjorde han inga ansträngningar att dölja förtjusningen) och mer än välvilligt (välvilligt från hans sett att se det) också påpekade för mig.

Min vän har en annorlunda och alldeles bestämd uppfattning om vad vänskap går ut på. Hans sätt att knyta vänskapsband går ut på att, så fort tillfälle infinner sig, servera nakna och obehagliga sanningar. Ju obehagligare de är, desto bättre (bättre från hans sätt att se det).

Nu tänker du: - Det där är ju snarare hållhakar än vänskapsband? Ja, jag vet. Men till mins väns försvar, så är det hela - precis som i alla långvariga vänskapsförhållanden som präglas av ömsesidighet - också ömt och ömsesidigt besvarat. Och nu när jag ändå unnat mig lyxen att vara konsekvensanalytisk, så kan jag gott kosta på mig ännu en lyx, nämligen att vara storsint, när jag säger att jag är ännu mer generös än vad han är.* Åtminstone när det gäller att servera obehagliga sanningar. Eller, ja, sanningar och sanningar, jag är generösare med obehagligheterna i alla fall.

Och är det inte det vänner är till för? Att finnas där som ett preventivmedel mot grandios självbild? Att som vän finnas där om ens vän skulle få för sig att påbörja högfärden mot de grandiosa himlasfärerna? Att som vän finnas där för sin vän, för att vid behov, resolut och bestämt fira ner högfärdsblåsan på jorden igen, innan han eller hon störtar och står på näsan i asfalten som en metropolitisk variant av Narcissos och Ikaros?

Att kuscha, eller hunsa, människor - i det här sammanhanget sina vänner - har ju samma effekt som när man kuschar hundar. Skillnaden är att när det gäller hundar, så är det absout inte bra. Detta medan kuschandet av ens vänner har en del förtjänster. Det får ju den kuschade att slå ned blicken i backen och det är ju bra av flera anledningar. Det är inte bara preventivt mot grandios självbild, utan förebygger ju också olyckor och förhindrar dessutom att din vän löper risken att tappa ansiktet. Nu förstår jag om du tappade bort mig, så låt mig därför illustrera vad jag menar med exemplet nedan.

Din vän går och flanerar på Storgatan, då han eller hon plötsligt snubblar över ett reklamplakat, i det här fallet GB-glassgubben, bara för att han eller hon inte kan sluta onanera sitt ego och slita blicken från sin spegelbild i HM:s skyltfönster. Vännen faller handlöst mot marken, samtidigt som han eller hon genom hela förloppet gränslar den oskyldiga och inte ont anandes GB-glassgubben. På marken kvider och vrider sig vännen av smärta. På håll, och av flanörerna på andra sidan gatan, uppfattas det som att din vän i ett våldsamt infall av ohämmad parningsiver torrjuckar plastclownen med plommonstopet. Din vän ses därefter av vittnen springa från brottsplatsen. Kvar på marken ligger "brottsoffret" - en plastclown som lyfter lite lätt på hatten som  för att tacka för senast. Alltjämt leende.

Som du förstår, så tappade din vän inte bara balansen, utan även ansiktet. För snart går ryktena. Rykten som kommer att leva långt efter det att "cykel-eksemen" bleknat; långt efter det att de sista sårskorporna lossnat och lämnat skära små ärr på knäskålarna och armbågarna. Detta hade aldrig hänt om du skött ditt jobb som vän. Det hade aldrig hänt om du sett till att din vän kuschats så till den milda grad att han eller hon lärt sig att gå med svansen mellan benen och slagit ned blicken i gatan. Och då hade han eller hon följdaktligen haft uppsikt över var han eller hon satte sina fötter, istället för att klä av sig själv med blicken och låta sig hypnotiseras av sig själv i skyltfönstrets spegelbild. Och som ordspråket säger: den man älskar, den agar man.

Hursomhelst, efter den lilla ämnesflykten, så är det dags att ta tjuren i hornen igen. Åter till knapptraumat. Min vän hade rätt angående att det inte var första gången en jag råkade ut för att en byxknapp - den översta - kastade in handduken, även om jag, en smula traumatiserad av händelsen, hade förträngt det hela. Det brukar han ha - rätt alltså. De obehagliga sanningarna som han brukar servera, brukar just vara sanningar, om än en smula överdrivna. Men inte heller det är något som rubbar styrkebalansen i vår kapprustning, för även jag har överdrifter i min arsenal, så det går på ett ut.

Men den gången var det ett par tajta sommarjeans och knappen stack med en rikoschetterande ljud som från en startpistol. Jag minns att jag for till butiken tre gånger för att byta jeansen. Alla tre gångerna var det knappen som farit all världens väg. Det var fel på jeansen, inte på mig minsann (min vän gör inte alltid ett bra jobb med att kuscha mig och korrigera min självbild).

Men medan knappen på sommarjeansen lämnade med buller och bång, lite som en bullrig drama-queen, som slår igen ytterdörren så att dörrkarmarna bågnar, så var det annorlunda med knappen häromdagen. Man vet att drama-queenen överreagerar och att det inte är så allvarligt. Men när någon gör sorti, utan att säga så mycket som hej då, ja, då vet man att det är allvar. Det kändes som ett litet nålstick, fast med en injektion självinsikt i sådan dos att den med lätthet skulle kunna döda 100 fullvuxna afrikanska elefanter.

Och med den självinsikten, så tror jag att det är dags att ta tag i det där som folk kallar för "träning".

Jazzmördaren

*= Lyxen att var storsint kostar dessutom ingenting. Den är helt gratis, eftersom min vän inte läser min blogg. Fiffigt va? Och du, inte ett ord om det här till honom, är du snäll. Tack.