Finns det någon vits med att vara vitsig. Ja, vill jag å det bestämdaste hävda. Idag slog det mig att det kan finnas en pedagogisk poäng med att ha en komisk poäng (eller i mitt fall ambitionen att ha en komisk poäng). Låt mig exemplifiera:
Idag i postkassan på ICA Arnö, den lokala handlaren, så frågade kassörskan mig:
- Har du några paket?
Jag svarade:
- Nä, lilla gumman, du får nog snällt vänta till julafton.
Kassörskan forcerade fram ett tillgjort skratt och sa:
- HA HA, nu var du ju rolig. HA HA.
Men hennes ögon förrådde hennes ansats till att påskina att min vitsighet var tråkig. Hon tyckte innerst inne att det var vansinnigt roligt. Det är jag helt säker på. Men vad viktigare är - är ju att hon förmodligen kommer att formulera sig annorlunda nästa gång, mer språkligt korrekt, så att säga. T ex:
- Ska du hämta ut paket?
Min tes - vilken inte är särskilt revolutionerande, och säkerligen formulerad och verifierad av tusentals före mig - är att den pedagogiska fördelen med min vitsighet, dels är att jag avdramatiserade min indirekta språlektion med att ge min pekpinne ett löjets skimmer. Dels så kommer mitt senaste språkpolisoffer förmodligen även att ha det lättare att minnas sin fadäs. Detta eftersom den positiva känslan som genererades av - det förmodat - roliga i situationen fungerar lite som en minnesförstärkare.
Och ja, jag vet, jag har vid det här laget insett att det vare sig är KOL eller hjärtinfarkt som kommer att ta livet av mig. Nej, snarare kommer jag bli nermejad av "fel person" beväpnad med automatkarbin när jag ännu en gång, taktlöst och smaklöst, excellererat i min paradgren: knastertorra ordvitsar (eller Tegnerianer, som jag brukar kalla dem efter en ordvitsande kåsör i tidningen Succé).
Hörs & störs
Jazzmördaren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar