Lördag.
Klockan 10.37.
Badrumsspegeln.
En spegelbild av mig.
Mitt på bröstet en klunga hårstrån - fem till antalet. Ser lite ut som om en harskrank med touretttes syndrom har promenerat över bringan och i ett synnerligen våldsamt ticsanfall gjort en bicycletas, landat på rygg och brutit nacken. Likstelnat med sina sprattlande och spretande ben i vädret, som om den gjort den där lufttrampar/cykelövningen småungarna gör på Hoppis och Skuttis (och ja, jo, harskranken har sex ben, jag vet, men liknelsen fordrar ju lite fantasi från dig - min käre läsare. Det krävs ju kanske ingen entmolog med patologiska specialkunskaper och därtill beteendevetare och antropolog, för att förstå att det rörde sig om en harskrank som haft den enorma oturen att hamna i en snabbmatsgödd och lönnfet sadistisk sjuårings våld. En insektsseriemördare med en miljard vinglösa humlor och lika många bakbensamputerade - och därmed fullständigt hopplösa - gräshoppor på sitt samvete).
Skitsamma - åter till badrumsspegeln. Spegelbilden av mig. Igen. Jag tänker resignerat: "Varför göra en höna av en fjäder eller en Baldwin-bror av fem ynka strån?" Min trädgräns har alltid slutat vid knäna (bortsett från några klungor här och där) och vid trettioåttaårs ålder är det väl bara att inse att man aldrig kommer att uppbåda något som ens är i närheten av Tom Sellecks (Magnums) björnfäll till bringa.
Så fram med pincetten.
Dags att väcka den sadistiske och vingryckande sjuåringen till liv igen.
Aj & aj igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar