Imorse. Övergångsstället vid Culturum - den kulturella högborgen i Nyköping, som rymmer stadens bibliotek, samt scener att beskåda tillställningar som oftast bara faller den pretentiösa småstadsmedelklassen i smaken. Två bilar åker framför min. Ingen av dem stannar för damen som sitter i sin permobil och väntar på att bli översläppt. Och jag undrade i min stillsamhet över förarnas motiv och agerande, som i sig var lite symptomatiska för vår samtids hegemoniska föreställning om egennyttan och att vi lite till mans sätter våra egna - det egna individuella behovet - i framsätet, medan våra medmänniskor i bästa fall får sitta i baksätet.
Hursomhelst, trafikregeln lyder, såvitt jag vet, att man som bilist har en skyldighet att stanna för fotgängare, men inte för cyklister och andra hjulburna vid ett övergångsställe. Det är uppenbart att de båda förarna inte betraktade den handikappade damen i permobilen som fotgängare, utan att de snarare kategoriserade henne som cyklist. I ett avseende var det ju inget fel med det, för en permobil är ju likt en cykel ett hjulburet fortskaffningsmedel. Dessutom var ju damen i realiteten inte någon fotgängare. Det krävdes ju vare sig läkarkunskaper eller falkögon för att göra ett sådant konstaterande av det alldeles uppenbara. Damen satt i en permobil. Hon gick inte. Punkt. Men - och det var just detta men som fick mig att stanna och släppa över henne - i vilket sammanhang skulle denna kvinna någonsin räknas som något annat än en icke-fotgängare? Det är ju kanske därför hon sitter i den där permobilen, just för att hon inte kan gå.
Inte då, inte nu, inte någonsin.
Jag valde att se bortom det uppenbara - för i min värld var hon fotgängare, trots permobilen. För även om jag i likhet med mina två medtrafikanter också hjärntvättades med Gullan Bornemarks visa Herr Gårman, framförda i TV av Anita och Televinken, så blev jag till skillnad från nyss nämnda medtrafikanter aldrig bokstavstroende. För det krävs ju bara en smula förnuft och kanske en smula fantasi för att förstå, att visan, trots visans "Herr" och trots dess "man" i "Gårman", också omfattar fruar och andra damer och flickor. För att inte tala om de män och pojkar som inte kvalificerar sig för epitetet Herr. Och trots "Går" i Gårman, och trots den formella trafikregeln som stipulerar att man endast har ansvar för att släppa över gående, så finns det ju inget som hindrar en från att ta ut svängarna och tolka det hela som att även permobila flanörer är fotgängare. Men för att det ska ske, så bör man kanske ta sitt ansvar i ett helt annat avseende än som trafikant blint bokstavstroende både Herr Gårmanvisan och de formella trafikreglerna: ansvaret som medmänniska. En medmänniska som ser bortom sin egen instrumentpanels horrisont och ser till de som är annorlunda, men till syvende och sist ändå är som vem som helst och som oss alla andra.
Hörs & Störs
Jazzmördaren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar