Jag har ju en tendens att ta mig vatten över huvudet. Den fjärde februari 2011 var inget undantag från den korkade ovanan. Det var då jag tog mitt premiärdopp för i år. Och som det brukar heta, så har man ju inte badat, om man inte doppar hela kroppen inklusive huvudet - vilket jag alltså gjorde.
Huvudet, hela huvudet, var under vattenytan. När jag kom upp kändes det som om kraniet var delat och ledat vid fontanellerna, som en bilskrotpress, på god väg att pressa ut min Nalle Puh-hjärna genom öronen för att slutligen spritsa ut den som två ynkliga skamfläckar på isen. Jag skrek, trots mina föresatser att ta det hela som en behärskad man. Jag till och med visualiserade mig själv som en sammanbiten, oberörd och tuggtobaksloskande Clint Eastwood i sporrklingande cowboy-boots på min väg mot den rektangulära vaken ute på isen. Men det gick inte. Inte alls. Ett hjärtskärande och dissonant falsettskrik - kanske det fjolligaste och omanligaste skriket i den omgivande bygdens historia - undslapp mig och ekade mellan sjön Likstammens kobbar och skär. Mjölken på gårdarna omkring surnade och spädbarnen grät otröstligt i sina vaggor, så hjärtskärande och fjollfjolligt var det.
Det var emellertid inte den enda sviten efter mitt premiärdopp. Efter att ha gläntat på badbyxorna, så kunde jag snabbt konstatera att det skulle bli en del sitt-kissa framöver (i sig en anatomisk/biologisk förklaring till varför jag låtit som en stucken kastrat-sångare med sprutfobi i själva plurr-ögonblicket).
MEN..
(Ett jävligt viktigt MEN)
..det var det värt. För som jag konstaterade då, så lär jag ju inte bli sisten i och därmed en rutten skit. Inte om man ser det som så att badsäsongen Beach 2011 börjar den första januari och att racet mot plurret börjar redan då. Så även om min mandom för en stund togs ifrån mig den dagen - den fjärde februari 2011 - så kan ingen ta ifrån mig det.
Ingen.
Så sisten i,
får någon annan bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar