Det händer bara mig..

..eller är det fler än jag som behöver tandskydd i badkaret?

Jag har en tendens att se mig själv som en otursfågel, drabbad av händelser som är bortom min kontroll. Och visst, jag är medveten om att många av dessa händelser som äger rum, äger rum som en konsekvens av mitt eget handlande, som t ex p-böter etc. Man utbrister: "Attans vilken jävla otur", när otur egentligen inte har så mycket med saken att göra. P-boten hamnade ju där, inte för att bilen, styrd av en osynlig hand, har "hamnat" på fel plats eller "råkat" vara på rätt plats fast vid fel tidpunkt. Det är ju till syvende och sist oftast en konsekvens av ens eget handlande.

Hursomhelst, idag, så slog det mig i dubbel bemärkelse: att jag drabbas extra hårt av oturen. Det första som slog mig - men inte det första som bokstavligen slog mig - var om det inte är så att jag ändå drabbas lite extra hårt ibland och trots allt kan skylla vissa saker som händer, om inte enbart, så åtminstone delvis, på oturen. Det andra som slog mig - vilket faktiskt var det första som bokstavligen slog mig - var när jag satt i badkaret och hela helvetet brakade loss.I full kareta träffades mina framtänder av det - helvetet alltså: stålramen på min upphängningsbara tvättställning. 

Tvättjävlakukställningsförbannadejävlarskukfanskapshelvetet är en sådan där upphissnings- och nedfirningsbar tingest som förankras med en tvättlineögla i en krok i väggen. Tydligen hade öglan hoppat ur läge, och tvättjävlakukställningsförbannadejävlarskukfanskapshelvetet - hädanefter kallad det mer barntillåtna, språkligt korrekta och lätthanterliga: tvättställningen - hade fått slagsida, och lossnat från ena linhjulet. Detta med den olyckliga följden att tvättställningen först gungade åt ena hållet, som för att ta ordentlig sats, för att sedan störtdyka med stålramen i full karriär mot mina tänder. Och som om det inte räckte - smällen fick dessutom mitt huvud att fara bakåt, så att jag slog i bakhuvudet i vattenkranen. 

Här skulle man ju kunna tänka sig en betydligt mildare, mindre actionspäckad och kanske mer realistisk variant av händelseförloppet, om nu Han däruppe, eller vem fan det är som är manusförfattaren till mitt liv, hade behagat att ha det så. Som t ex att låta tyngdlagen ha sin gång och låta tvättställningen rasa rakt ner, med följden att tvättställningens tvättlinor skulle ha landat i huvudet istället. Betydligt mjukare och definitivt ett öde som huvudrollsinnehavaren - jag - skulle föredra en sisådär tusen gånger framför det som faktiskt hände. Men, nej, nej - tydligen inte. En jävla Olyckornas Grand Slam ska det vara - annars får det tydligen vara. Om därom kan det väl inte råda någon som helst jävla tvivel om längre.

Hursomhelst, tillbaka till händelsen - det svartnade en stund och för ett bra tag trodde jag att mina rök- och kaffefläckiga framtänder slagits ut och som ett slagregn hagel pepprat bakre delen av gommen och gomseglet. Nu var det inte så illa - en verifikation i badrumsspegeln befäste, utöver spegelbilden av ett vettskrämt skelögt blötdjur, att tänderna var oskadda. Jag hämtade mig, även om mina pulpor i skrivande stund fortfarande knorrar och kvider, och jag fortfarande dras med den där känslan av: "Tänk om?"

Säga vad man vill, Han däruppe, eller vem fan det nu än är, tycks vilja spara både mina tänder och liv till något högre ändamål. Dock osäkert om jag kommer slippa lindrigare undan den gången. Han däruppe. eller vem fan det nu än är, gillar tydligen att roa sig själv på min bekostnad. Han gillar underhållningen och när det kommer till mig, verkar underhållningsvåld vara en regel, snarare än ett undantag. Jag kommer förmodligen dö när jag knyter skorna (hypotetisk dödsorsak: skosnöret går av i ögonblicket jag ska dra åt det, varvid jag far bakåt, trillar av skohyllan och spetsas av paraplyet som jag ställt med praplyspetsen uppåt. Jag kommer segna ner över paraplyskaftet och glida över knappen till uppfällningsanordningen, så paraplyet fälls upp. Och det i sig skulle ju vara bra, utifall att det skulle varit en regnig dag. Men det skulle givetvis inte regna. Det skulle vara sol och fåglarna skulle kvittra glatt i lärkträden. Barnen i traktens skolor kommer förmodligen att sjunga ramsor om mig och mitt öde när de hoppar hage ute på skolgårdarna. Ramsor som skulle låta ungefär så här: "Olyckskorpen kraxar, krax, krax, krax - Gubben Paraflax hade inget flax". Nidvisorna skulle leva långt efter den siste av min ätt dött ut). 

Jag är nog ganska övertygad om att detta inte skulle kunna hända någon annan än mig själv (jag syftar nu på badkarsincidenten). Sen så vet jag ju inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget - varför väljer jag att skriva om det? Någon skulle kunna påstå att jag är ute och sympatifiskar (vet ju iof inte hur aptitligt det här betet ter sig era ögon). Men sympatier vill jag ju inte ha. Jag vill definitivt inte vara någon otursfågel, som folk - på det där lite småpatroniserande manéret - suckar "naaw" och "stackare" efter på stan. Men det slog mig, att jag i min eländesbeskrivning, kanske kan hjälpa andra otursdrabbade, genom att få dem att känna "jag är inte ensam" eller rentutav få dem att känna att det faktiskt finns de som har det värre. Ja, så måste det ju förstås vara - jag skriver det här för att hjälpa andra - hjälpa Dig, du otursdrabbade olycksfågel - som den vardagshjälte jag trots allt är. Så när Du sitter där i otursknipan, tänk då på mig, och tänk: "Han har det värre", så ska Du se att ditt liv känns bättre. Kan jag åstadkomma det med min berättelse, ja, då har jag verkligen lyckats och mitt lidande har inte varit förgäves. 

Skitsamma. Nu ska jag beställa tandskydd. Jag hoppas de hinner dyka upp innan det är dags för nästa söndagsbad.

Till eders (ni otursdrabbades) tjänst

Simma lugnt

    Jazzmördaren