Var sak på sin plats

Packade ner de sista sakerna i köket inför flytten. Kartongerna märks med "kök" som om det vore det mest naturliga i världen. Alla kartonger märks med sin rumsliga destination. Men så har det inte alltid varit - att vi rumsligt delat upp saker och ting i funktionsbetingade rum.

Under medeltiden och tiden fram till 1800-talet, så fanns inget sådant som kök, matsal. vardagsrum och sovrum. Förvisso på adelns storgods, men hos gemene man - oftast bönder - så var detta ett relativt okänt fenomen. Alla dessa funktioner, som kök, sovrum och till och med toalett, samlades under ett och samma tak.

Det var under 1800-talets framväxande borgerlighetskultur som detta fenomen, med att funktionsdifferentiera rum i våra bostäder, växte fram. Rumsliga markeringar som ett medel att skapa ordning och reda i vardagsrutinerna blev ett sätt för borgerligheten "att bekämpa och bemästra det 'vilda, råa och otyglade' hos arbetarklassen". Det blev ett sätt för borgerligheten att med rummets hjälp avskilja sin egen klass gentemot de lägre stående samhällsklasserna. Man kunde med avsmak se på människor i dessa klasser, som åt, sov och utträttade sina behov i samma rum, till skillnad från den egna klassen - borgarklassen - som hade klart anvisade rum för respektive aktivitet. Detta samtidigt som man i kontrast mot detta uppfattade sig själva som renliga, ordningsamma och sofistikerat belevade. På så sätt blev rummet en klassmarkör.

Denna borgerlighetskultur, "den räta vinkelns och funktionsdifferentierningens kultur" lever kvar än idag - med sina standardiserade lägenheter på 3-4 rum och kök, och särskilt anvisade klädkrokar i särskilt anvisade kapprum på dagis. Att idag finna en säng i köket, en tvättställning i vardagsrummet eller för den delen en spis i sovrummet, väcker hos de flesta av oss känslor av alltifrån oordning till fullständigt kaos.

De senaste åren kan man ju dock skönja en tendens att gå från det rumsligt strikt funktionsskilda, till att gå mot det öppna, mer uppluckrade. Jag tänker på det arkitektoniska fenomenet som benämns med den slitna mäklarannonsklyschan "öppen planlösning". Ändå har vi inte kommit så långt att vi kommit ur 1800-talets borgerlighetskultur i avseendet klart avgränsade rum. Vi uträttar ju alltjämt våra behov på toaletten. Och öppen planlösning är ju främst reserverad för dem som har råd, oftast den bättre bemedlade medelklassen. En paradox kan ju tyckas, eftersom det var just denna klass som för drygt hundra år sedan sjösatte projektet med att dela av sina bostäder med hjälp av väggar och dörrar för att åstadkomma olika rum med särskilda funktioner. En paradox, eftersom de lägre klasserna alltjämt är hänvisade till denna borgerlighetskulturella kvarleva, i och med att de - i frånvaron av ekonomiska förutsättningar - är hänvisade att rumstera runt i miljonprogrammens betongkomplex och standardiserade lägenheter med tre till fyra rum och kök.

Den rumsliga avgränsningen var inte bara en klassmarkör, utan även en könsmarkör - då den möjliggjorde hänvisandet av kvinnor till rum särskilt avsedda för dem. Under nittonhudratalet och realiserandet av det sk husmorskontraktet - ett kontrakt som stipulerade att kvinnor skulle vara hemmafruar, med ansvar för matlagning, omsorg om barn och hem, medan männen arbetade ute i det offentliga - så blev köket ett sådant rum dit kvinnan blev hänvisade i kraft av sin könstillhörighet.

För att symbolisera resonemanget jag fört ovan och som en liten konkretiserande bildmetafor av devisen "var sak har sin plats", så packade jag de sista kökspinalerna häromdagen. "Frugan", Veronica, och stekpannan - det kära gamla pannkaksjärnet - åkte ner i samma kartong, vilken jag märkte: "Veronica" och "Till köket".

"Frugan" och stekpannan - det gamla pannkaksjärnet - packas ner.

Kartongen märkt med innehåll och rumslig destination.

Jazzmördaren