Engelska sjukan - en apostrofkatastrof.

Det brittiska imperiet hade ett motto: The Empire where the sun never sets. Översatt till svenska blir det: Imperiet där solen aldrig går ner. Mottot syftade på att solen alltid sken på någon plats i det brittiska kolonialväldet, oavsett tid på dygnet.

Det brittiska kolonialväldet och herraväldet på världshaven kom att ebba ut under världskrigen i och med att kolonier som Egypten och Indien gjorde sig till självständiga stater. Den oövervinnerliga brittiska armadan kom att bli en blek skugga av sitt forna jag. Slutet gott och allting gott, tänker kanske den antiimperialistiskt lagde. Men se, så lätt gav den brittiska imperialismen inte upp.

Dåtidens brittiska kolonialism, som vann terräng under den brittiska kronan med hjälp av överlägsen sjöslagskraft, har idag ersatts med en slags språkkolonialism – en engelsk språkimperialism som tas emot med öppna armar av lyckligt ovetandes språkbrukare världen över. Bland dem återser vi språkbrukare som talar och skriver svenska. Engelska språkinfluenser väller nu in över det svenska språkets skansar genom media som musik, tv och internet. Det brittiska imperiets sol lyser alltjämt över oss – men det är en sol som, istället för att kasta ljus, kastar skuggor den svenska grammatiken. Skuggor som höljer svenskans språkregler i okunnighetens dunkel.

Vi har särskrivningar som följer engelsk sammansättningsprincip och vi har fenomenet med att genitiv-s skrivs ut med en apostrof. Ett exempel på det senare är de lyckligt ovetandes svenska språkbrukarna lilla tryckfadäs på tröjan för fotbollsklubbens fotbollsskola.

Rätt hade varit "Bissarnas fotbollsskola".

Ett annat brittiskt, eller engelskt, ovälkommet fenomen, är (eller snarare var) den Engelska sjukan. Symptomen på denna sjukdom, som också går under namnet rakit, är mjukhet och böjlighet i benstommen, orsakad av brist på solljus, vilket i sin tur ledde till deformation av skelettet med t ex hjulbenthet och kobenthet och bäckenbensdeformation som några konsekvenser. Idag vet man att det är brist på solljus, som i sin tur påverkar kroppens förmåga att producera D-vitamin, som orsakar detta. Precis på samma sätt förhåller det sig med det svenska språket. För det finns fog för att tala om en Engelsk sjuka i det svenska språket. En Engelsk sjuka som beror på att den svenske språkbrukaren är oupplyst och att det inte kastas tillräckligt ljus över våra mest fundamentala språkregler – ett ljus som skulle kunna skingra okunnighetens skuggor (mellanslag och apostrofer). Ett ljus som skulle kunna stoppa för(o)mjukandet av den svenska språkstommens fasthet och därmed förhindra oönskad böjlighet (som apostrof vid genitiv-s).

Jag har i ett tidigare blogginlägg beskrivit den svenska sammansättningsprincipen, så jag nöjer mig med att ge en språkhälsofrämjande vitamininjektion genom att kasta ett pedgogiskt ljus över reglerna runt genitiv-s.

På svenska skriver man Roberts bil - inte Robert’s bil - och på engelska skriver man Robert’s car.

Hur svårt ska det vara, precis som när det gäller mellanslagstangenten, att låta bli apostroftangenten?

(Apostrof=katastrof. Okej? Bra. Tack, då går vi vidare).

Låt oss sprida denna kunskap vidare, genom att lotsa de språkligt desorienterade, språkmyteristerna och de språkligt kapsejsade, så kanske vi med gemensamma krafter kan förmå det brittiska imperiets sol att gå ned en gång för alla och på sin väg ned ta med sig den Engelska sjukan till havets botten - där denna farsot kan residera bland de andra vrakspillrorna av det brittiska kolonialväldet.

Jazzmördaren.