Konsten att ljuga om en Ga-a-ack.

Alltså, det här med att ljuga. Det är så stigmatiserat i sociala sammanhang. Ända sedan barnsben får vi veta att det är fult att ljuga. Skamset så får vi våra första trevare till lögner nedkörda i halsen med imperativ som: - Det är fult att ljuga! Detta samtidigt som världshistoriens mest framgångsrika personligheter och institutioner (sett till vilken grad de lyckades realisera sina ambitioner) bygger sina framgångar på skickligt komponerade och iscensatta lögner.

Ta George Bush och Bushadministrationens marionett Collin Powell och det faktum att han inför FN:s säkerhetsråd och en hel omvärld lyckades ro iland lögnen om att Irak tillverkade kärnvapen. Ingen vidare lögn, sett ur ett pacifistiskt perspektiv, men vapenlobbyn applåderade och skrattade hela vägen till banken. Miljardtals med dollar rakt ner i fickan på skjutglada riskkapitalister. För att inte tala om hur det fungerar i politiken i övrigt. Jag tänker på alla de vallöften som, så snart som dagen efter valet och valsegern, visar sig vara valfloskler - tidigare så vackert bevingade ord som faller vingklippta ner i den realpolitiska sörjan. Här har det ljugits så pass trovärdigt att det åtminstone övertygat en majoritet av väljarkåren - fabricerade lögner som varit så pass solida att de hållit hela vägen från valupptakt, via valspurt, till det att sista vallokalen har stängt.

Och vardagslögnerna - ofta små vita lögner - vad vore vi utan dem? Och hur skulle samhället se ut utan dem? Förvisso har det hävdats, att ärlighet är grunden till all social samvaro. Men det handlar ju om att grunden för etablerandet av alla sociala relationer bygger på tron på att den andre parten i den sociala relationen talar sanning och är ärlig. Motsatsen, att misstro allt och alla och tro att de ljuger som utgångspunkt, vore inte bara absurd, utan skulle förmodligen leda till en kollaps av hela den sociala världen. Ingen skulle väl våga sig på att ingå en partnerrelation om utgångspunkten skulle vara att den andre är otrogen redan från början. I det här sammanhanget torde partnerlögnernas fata morgana, vara klassikern: - Älskling, tycker du att jag har blivit fet? Och det följande svaret, som oavsett om det är sant eller lögn, alltid är detsamma: - Nej, du är inte fet! Åtminstone inte om man nu föredrar att sova i sin egen säng framför soffan eller på sin bäste väns trasmatta.

Sociala varelser utgår från att varelser i deras sociala omgivning talar sanning och har ett ärligt uppsåt. Åtminstone är det utgångspunkten tills det att annat bevisats. Men det är en imaginär ärlighet – en föreställning om att den andre är ärlig i etablerandet och upprätthållandet av den sociala relationen. En föreställning som mer eller mindre är verklig. Men den behöver inte vara sann – det viktiga är att vi tror att den är sann.

Åter till de vardagslögnerna och ett (o)sedelärande exempel. Ta scenariot när du träffar din vän och dennes partner, som fånleendes struttar fram i sin bebisbubbla på Storgatan med barnvagnen framför sig. Ni stannar upp och utbyter de sedvanliga artighetsflosklerna. Du tittar ner under barnvagnssuffletten bara för att finna att "det lilla underverket" är det fulaste du någonsin sett. Där ligger det lilla knytet i en odör av magsaft, sur bröstmjölk och sötman av bebisbajs med en bomullshjälm som accentuerar den sugklockeformade hjässan, pappans enorma näsa och plitor som skulle få en spetälsk att framstå som stjärnmodell för Loreals senaste ansiktskrämskampanj. Och mot allt vad du känner i hela din kropp, till den minsta beståndsdel och cell, så säger du ändå: - Nä, men, Guuuud va sööööööt han/hon är!

Eller situationen när du sitter med chefen på lönesamtal och till synes spontant, men givetvis med en lömsk baktanke, ger honom (för det är oftast en honom) en komplimang för slipsen i det att du strör superlativ över hans snille och raffinerade smak. Detta trots att slipsen snarare ser ut som en haklapp efter en trerätters passerat dillkött, mosad banan och katrinplommonpuré. En haklapp som dessutom ser ut att ha fastnat i och därmed gått några duster med dokumentförstöraren på kontoret. Det finns således karriärmässiga vinster att vinna med att ljuga, även om man inte behöver gå så långt som Refaat El Sayed gjorde om sin påstådda doktorshatt. 

Utan lögner - som jag hävdar är den sociala samvarons främsta smörjmedel - så skulle samhället kollapsa. Ändå insisterar vi vuxna på att det är fult att ljuga – vilket i sin tur kanske är den största livslögnen av alla.

Nej, istället borde vi lära barn att ljuga trovärdigt och lära dem förmågan att överväga i vilka sammanhang det är moraliskt rätt att ljuga. Det är rätt att ljuga, om lögnen inte skadar och kränker någon annan persons integritet. Detta samtidigt som det finns sociala vinster med att ljuga. Kommer lillasyster med en teckning som hon ritat på storebrors födelsedag, så ska storebror tacka och ge komplimanger för teckningen – om det så krävs att han ljuger. Allt för att främja den goda sociala samvaron.

Dubbelmoralen kommer ju till uttryck i och med att vi föräldrar ljuger dagarna i ända. Ta t ex när våra barn precis erövrat färgkritorna och ger oss en teckning med ett virrvarr av kritstreck som i bästa fall ser ut som EEG-pappret från någon som just haft ett kraftigt epileptiskt anfall och du som förälder säger: - Nej, men vad fint! Det är ju en, en..? (konstpaus för att få den lille/lilla ”konstnären” att fylla i det som du själv inte förmår att säga, eftersom att du, trots att du anstränger ögonen, så till den milda grad att ögongloberna i vilken sekund som helst ploppar ut som champagnekorkar, inte förmår att identifiera motivet på ett sätt att det gör den lille/lilla konstnären tillbörlig rättvisa).. – Ga-a-ack (läs: katt), fyller den lille/lilla konstnären i. – Ja! Vilken fin katt! ljuger du.

Att i sammanhanget ovan säga sanningen, hade ju kränkt och hämmat barnets utveckling. Det skulle varje professionell pedagog, barnpsykolog och självutnämnd barnvetare på familjeliv.se skriva under på. En konstnärstalang och kanske en Van Gogh i vardande, kväst redan i sin linda. Det finns ju gränser för hur mycket man ska lida för konsten. Så ser du? Det finns förtjänster med att ljuga och undanhålla vår omgivning sanningen. Vissa sanningar är obehagliga och förtjänar att vara outsagda för att skona dem de skadar. Ibland är det till och med stiumlerande för den ljugnes personliga utveckling och självbefinnande. Givetvis måste man väga nyttan med att ljuga mot det potentiellt oetiska med att fara med lögnen. Här finns en rad etiska skolor att åberopa, och jag tänker inte gå in på dem. Det överlåter jag till filosoferna. Men en utilistisk syn på saker och ting, hade ju varit att det är okej att ljuga om det är till gagn för det stora flertalet.  

Jag vill gå så långt att jag vill argumentera för att förmågan att avgöra när det är legitimt att ljuga, tillsammans med färdigheten att ljuga övertygande borde, göras till ett skolämne – kanske som en del av svenskundervisningen. Slutexamen – eller kanske rent utav nationella prov – skulle kunna göras med hjälp av lögndetektortest, där eleven får ljuga oförblommerat och godkänns under förutsättning att denne kommer undan med åtminstone hälften av alla sina lögner.

Så, skippa dubbelmoralen och den i det här fallet dolda läroplanen, som stipulerar att man ibland måste ljuga fastän det inte är socialt accepterat, och skriv in lögn som en färdighet med specifikt uttryckta kunskapsmål i läroplanen. Det vore dessutom helt i linje med tidsandan och det nya konceptet entreprenörskap, som i den nya läroplanen fått allt större betydelse i samhällets ambition att realisera det nuvarande samhällsprojektet individens självförverkligande. För ska vi drilla våra elever i entreprenörskap, genom att sälja importerade ”Ga-a-acker” från låglöneländer, så måste vi inte bara ljuga ännu trovärdigare än den gången vi gav dem cred för primalteckningen de gjorde, utan vi måste ju också ge dem de rätta verktygen att ljuga trovärdigt själva. För nu är det inte längre konsumenten, som ska övertyga producenten om det förträffliga i varan som producerats, utan producenten som ska övertyga konsumenten om den producerade varans förträfflighet. Det är upp till dem, eleverna, att övertyga oss om att ”Ga-a-acken” är fin. Vi - de presumtiva konsumenterna - måste övertygas om att ”Ga-a-acken” har en oumbärlig funktion i vår vardag.

Här är Ga-a-ack oftast något helt annat än en katt, men ibland alltjämt, i likhet med den lille/lilla konstnärens primalteckning, något vars utseende och funktionalitet är bortom varje rationell varelses fattningsförmåga. Skillnaden är att den lille/lilla konstnären har vuxit upp och blivit entreprenör, dock oftast med samma iver och entusiasm som då det begav sig med teckningen. Men nu är publiken en annan. Publiken är förvisso många gånger föräldrar, men oftast något annat barns föräldrar, vilket i linje med uttrycket ”mina barn, andras ungar” innebär en mycket mer kritisk publik. En publik som dessutom saknar komponenten förälderns villkorslösa kärlek till sitt eget barn. En villkorslös kärlek, som ger upphov till överseende med det mesta, som t ex epileptiska EEG-kurvor ritade med en näst intill psykotisk frenesi. Med andra ord: det är inte säljarens marknad längre, som i fallet med teckningen, utan köparens. Efterfrågan och utbud dikteras inte av villkorslös, överseende, kärlek, utan av marknadens osynliga hand.

(Vad det gäller produkten, så kan en titt på tävlingsbidragen i Ung Företagsamhets årliga tävlingar för entreprenörshungriga gymnasieelever eller Hobbex-katalogen, ge en fingervisning om vilka Ga-a-acker det skulle kunna röra sig om. Det kan röra sig om allt från varor med samma oumbärlighet och funktionalitet som en ostmacka har som fjärrkontroll till TV:n, via ”innovationer” som i sig inte är något annat än ett försök att uppfinna hjulet på nytt fast göra det mycket sämre, till relativt bra produkter).

Det finns en annan förtjänst med att införa lögn som ett skolämne. En förtjänst som ligger helt i linje med det i läroplanen stipulerade medborgarfärdighetsperspektivet: vi skulle med teoretisk förståelse och praktisk övning faktiskt kunna upptäcka lögner bättre om vi var bättre lögnare själva. Allt enligt devisen ”it takes one to know one”.   

Så, med stöd av ovan anförda argumentation, så vädjar jag till skolminister Jan Björklund och hans egen erfarenhet i ämnet (jag tänker på hans vision om att skapa världens bästa skola och den politik han i verkligheten bedriver för att uppnå det som han påstår sig vilja uppnå):

– Inför ämnet Ljuga i läroplanen.