Imorse, vid frukosten, utbrast Elias: "Pappa, pappa, kolla, det är ett hjärta i smöret på min macka!"
Och döm om min förvåning, när jag tittade efter, så såg jag det också.
Jag ska inte skriva er på näsan, utan, vad ser ni?
Döm själva..
Nu hade jag inte tänkt att argumentera för att göra er övertygade om att det presumtiva järtecknet och kärleksymbolen ovan är just ett hjärta - en mer hjärtlös tolkning skulle ju kunna vara att det är just en smörklick föreställandes ingenting. Absolut nada. Och det är ju klart, det är ju som bekant i ögat hos betraktaren. Men det är just det som är min poäng, om man nu kan kalla det för poäng (jag är ju rätt poänglös i många andra sammanhang). Det är ju genom våra barns ögon - det perspektiv på tillvaron de så generöst lånar oss, om vi bara tar oss tiden till att ta emot lånet - som vi vardagsjäktade och känslofjärmade vuxna, får syn på de dolda, många gånger vackra skepnaderna av livet. Skepnader som oftast röjer sig i de små, små detaljerna. Detaljer som vi alltför ofta missar när vi vuxna skenar mot framtiden med våra fullspäckade kalendarium som skygglappar.
Så barn, älskade ungar, Pappa Väderballong är oändligt tacksam för alla stunder då ni gjorde er omaket att dra i snöret och ta ner mig till er lilla men ändå stora värld - till er tillvaros vackra mikrokosmos.
Tack.
Och ja, det var väl allt för den här gången.
Hörs & Störs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar