Noshörningar har ingen snoozeknapp

Idag blev jag väckt på följande sätt:

Pick. (Något petar mig på ryggen samtidigt som något ohörbart sägs).
Pick. (Något petar mig på ryggen igen. Jag kan urskilja det ohörbara):

- Gubbe (pick)
- Gubbe (pick)
- Gubbe, gubbe, gubbe (pick, pick, pick)

- Gubbe? (Ett försiktigt och frågande petande. Pi..ick?)

Jag viftar trött med armen och vältrar mig över på andra sidan. Med ryggen mot irritationsmomentet (lite som djuren på savannen gör med sina svansar när de vill bli av med irriterande flugor).

Men pickaren ger sig inte.

- Gu-bbe (Pickandet accelererar och blir intensivare. Petandet markerar varje stavelse. Pick, pick).
- Gu-bbe! (Pick, pick).
- GUBBE! (Hårt petande. PICK!).

Det var treåringen, familjens Köttbullsminister - min lilla bonusunge - som tydligen har sina egna metoder för att väcka gamla gubbar ur sin djupsömn.

 

Nu förstår jag hur de gamla tjocka noshörningarna har det, när de blir väckta ur sin nattsömn på savannen - där de ligger och dåsar vid vattenhålet. När oxhackarna - fåglarna som man alltid ser sitta på deras bepansrade ryggar - sätter sig på deras rygg och rivstartar morgonen med sin brakfrukost genom att picka i sig parasiter från noshörningens rygg.

 

Noshörningar har ingen snoozeknapp, så därför har väl evolutionen gett dem pansarhud på ryggen, antar jag. Det kan jag genom morgonens erfareheter förstå nu. Men man kan ju någonstans önska - åtminstone morgnar som denna - att evolutionen också hade gett morgontrötta bonuspappor noshörningshud på ryggen.

 

 

Jazzmördaren