Dagens blogginlägg tar sikte på ett tema som titt som tätt är i svang i samhällsdebatten. Ni vet det där temat som formuleras ungefär så här: borde vi inte se till att hjälpa oss själva innan vi hjälper andra? (t ex de ständigt återkommande resonemangen att våra pensionärer svälter på åldersdomshemmen, medan vi i Sverige skickar bistånd till andra länder).
Det absurda i sådana resonemang är ju premissen att vi är ställda inför en valmöjlighet med endast två alternativ. Så är det ju givetvis inte. Att påstå det, är ju både naivt och korkat. Men visst borde vi bl a hjälpa våra gamla. Men vi behöver inte välja, vi kan göra och uträtta fler saker. Dessutom är det ju - om man bland annat tar fasta på den gamle Mashlows behovstrappa - en fråga om vitt skilda behov, där människor i länder vi i Sverige ger bistånd till står långt ner på trappen, kanske rent utav står långt nedanför första trappsteget, medan det inte förhåller sig så med någon som bor i Sverige.
Häromdagen, samtidigt som striderna rasar i flertalet nordafrikanska länder i människors kamp för ökad poltisk frihet och mänskliga rättigheter, en kamp som kräver människors liv och lidande i tribut, så rapporterar SN - Södermanlands Nyheter - om hur ett hundra till två hundra, i huvudsak pensionärer mötte våra landstingspolitiker med, som artikelrubriken löd, KRAFTIG ILSKA. Saken gällde, och gäller, bl a landstingspolitikernas höga löner och arvodesaffärer. Alltså, ett till två hundra kratfigt ilskna pensionärer. Fruktansvärt. Och här skickar vi ner svenska soldater till Afghanistan, när vi har kriget vid vår egen dörr. Är ni med mig, så långt?
Hursomhelst, om vi applicerar det ovan angivna temat och resonemanget - att vi borde hjälpa oss själva, t ex våra gamla, innan vi bistår människor i andra länder - på den av SN förmedlade "krigssituationen", så vore det alltså på sin plats, att vi från regeringshåll anhöll om Natobombningar av landstingshuset och därefter fredsbevarande trupp från FN.
Ser ni det absurda i ett sådant påstående? Ser ni hur premisserna, hjälpa oss själva innan vi hjälper andra, faktiskt faller på sin egen orimliga löjlighet? Det handlar ju om olika behov och därtill olika grader av behov. Här är folk på sin höjd arga - förlåt, KRAFTIGT ILSKNA - över politikerlöner, där borta dör folk sin rätt att uttrycka just sådant som våra arga pensionärer gör här hemma (här skulle man ju kunna invända, att en eller annan pensionär säkerligen hade kunnat få problem med exempelvis blodtrycket och därmed riskera livet. Men mig veterligen, har inga sådana rapporter inkommit till SN:s redaktion). Vidare, här får folk på sin höjd överkokt potatis, där får folk ingen jävla potatis alls, och så vidare. Olika behov, som sagt. Men, det är klart, det finns säkert en och annan som vid det här laget inte fattat galoppen - eller inte vill se den. En som skulle ropa på flygunderstöd och rabbla upp koordinaterna för det sörmländska landstingshusets position utan att tveka. Förmodligen samma sorts personer, som faktiskt inte skulle ha något emot att vi i Sverige hade en konstitution i linje med Libyens totalitära regim. Och sådana personer, drar ju sig inte för att använda vapen för att nå sina mål: ett Sverige som hjälper svenskarna och inga andra.
Jazzmördaren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar