Godnattsaga

Elias rum.

Utanför fönstret ligger Vinternattens beckmörka mantel tung över landskapet. Ett landskap där Vinterkylans gnistrande flor fortfarande ruvar. Ett varmt sken från sänglampan. Värmen och kärleken i rummet - en enslig fyr som trotsigt reser sig mot de mörka rymdarna, som om den varken visste av mörker eller kyla. 

Jag läser fjärde kapitlet i första boken om Harry Potter. Jag ser Elias ansikte i periferin. Hans mimik följer mina ansiktsrörelser, höger ögonbryn som höjer sig i takt med mitt högra ögonbryn. Hans mun formar ohörbart samma ord som jag läser högt. Som om vi ur boken frammanar en besvärjelse, en formel som vi övar på. Jag, mästaren och han, lärjungen. Ömsom brödtext, ömsom repliker - jätten Hagrids bullrande stämma, eller Moster Petunias gälla röst.

Och det är just i sådana stunder - en lässtund, där en förälder läser för sitt barn i all sin enkla enkelhet - som evigheten förlorar sig till ögonblicket och ögonblicket sträcker ut sig i evighetens evinnerliga längd.

Det är just i sådana stunder som odödliga minnen föds.