S:t Robert & Barrdraken.

Det var en gång en prinsessa. Hon hette Gunilla. Hon var vacker, men ledsen. Så, nog om henne - låt oss förpassa henne till marginalen och sätta henne på piedestalen, på den plats kvinnor alltid har satts, i alla sagor, i alla tider.

Nu över to the main plot, och sagans egentlige huvudrollsinnehavare, mannen med stort M. Mannen med stort M som det alltid har varit, i alla sagor, i alla tider. Hans namn var S:t Robert, den vackraste och modigaste grandräparen i världen. Ja, han var så fager att orden ej räckte till för att beskriva en sådan gudagåva till skönhet (även om elaka tungor nere på byn gjorde gällande att S:t Robert var en obotlig narcissist och borde skaffa sig en spegel för att korrigera självbilden ett par ljusår). Emellertid lyckades en porträttmålare från den kungliga konstakademin med konststycket att fånga S:t Robert på bild. Denne välrenomerade konstnär ömsom krälande i stoftet, ömsom utslungade långa haranger av ursäkter, om att han inte var värdig att gestalta en sådan gudomlig perfektion som S:t Robert trots allt var. Det och att han inte förmådde göra motivet ens den ringaste kvadratmillimeter rättvisa på duken. Bäst kanske är om ni får döma resultatet själva.



Den här sagan har givetvis en antagonist: den Granlaga Retstickan Barry Grankvist - en deformerad och ondsint Barrdrake, som satt ner sin julgransfot av kallt stål på hallgolvet i en gudsförgäten lya någonstans i riket Svedala. Den Granlaga Retstickan Barry var en stickig rackare och plågade lägenhetsinvånarna med stick, så fort denne kom åt och så fort invånarna kom i närheten, vilket de gjorde, då de passerade Barry för att uträtta sina behov på den lokala latrinanrättningen. Ack och ve för den jämmerdal som invånarna levde i - ty de utsattes för Barrys plågoris dagarna i ända.

Riddaren, den Store Grandräparen - som lystrade till namnet S:t Robert, eller ja, lystrade och lystrade, det var ju en självupptagen sprätt, den där riddaren, som män i plåtkläder alltid varit, i alla sagor, i alla tider – drabbades hursomhelst en dag själv av retstickan.

S:t Robert lyssnade inte särskilt ofta, och inte heller gjorde han det när invånarna börjde böna och be honom om att kvickast möjligt ombesörja den Granlaga Retstickan Barrys hädanfärd till vedflisen. Dock hade han mjukt och känsligt skinn. Särskilt mjukt och känsligt var skinnet på det julbordsgödda sidfläsket. Och en dag, då han fick en gren i sidan - mitt i det svallande fettgarnityret strax ovan höftbenet - så blev han, snarstucken som han var, alldeles rasande. Han såg svart och gick barrsärkargång.

Striden rasade i timmar. När den väl var över, så var ett barkskelett och några fåniga toppgrenar allt som återstod av den Granlaga Retstickan Barry Grankvist.

Det och en sorglig barrpöl.

S:t Robert nickade självgott och triumfatoriskt över sitt hjältedåd och myntade den numer kända devisen ”Jag kom, jag sågade, jag segrade”.

Prinsessan Gunilla då? Jodå, hon blev ju själaglad när hon till slut fick sin drömprins. De båda, S:t Robert och Gunilla, kedjerökte lågpriscigaretter och levde lyckliga i alla sina dagar.

Snipp, snapp, slut, nu är sagan slut.