Tänk om livet var lätt som en plätt?

Nu är det ju inte det - lätt som en plätt alltså. Men du, vännen, tänk alltid kärlek, tänk saffran..

..alltid.

Måndagssalut med sprut

Imorse fann en måndagsjäktad och nästintill sönderstressad undertecknad sina bildörrar ohjälpligt fastfrusna. Stod där en stund och tittade på låset, ni vet som man kan göra ibland, när man står inför det olösliga problemet, i tron om att man kan lösa allt med tankens kraft - bara man tittar på det (Sesamjävel öppna dig). Givetvis fungerade det inte den här gången heller, så efter en huvudskakning åt min egen enfald, så fick det bli apostlahästarna till Bobbys skola. Och väl där, en lam ursäkt till Bobbys fröken som i vanlig ordning log överseende (som fröknar gör när de ser fumliga fummelpappor).

På kvällen, beväpnad med låstinarolja och den naiva tron på de mirakelkurer som bilbranschens kvacksalvare prånglar på oss bilister, så skred undertecknad till verket. När undertecknad satte flaskan till låset så träffades jag i ögat av en snedstråle. Halvblind stod jag där ute i kylan och förbannade att Fru Fortuna pissat på mig som så många gånger förr, och det med en fullträff i Bullseye, rakt i ögat (undertecknad är inte fatalist, men i situationer som denna, då behovet av självförnekelse och beviljande av ansvarsfrihet för sina egna handlingar är som störst, så har tar man ju gärna till det grymma ödet som förklaringsmodell). Hursomhelst, dörrlåset tinade och undertecknad kom in i bilen. Således fick måndagen den 29:e november ett gott slut - om än med ett olyckligt sprut.

Eders tillgivne Jazzmördare

Och ja, ovantecknad höllt på att glömma. Ögat är inte på något sätt skadat och på förpackningens varningstext står det heller inget om att man ska undvika att spruta sig själv i ögonen med vätskan. Så tekniskt sett, gjorde ovantecknad ju inte något fel, men det finns säkert bättre ögonsköjmedel/linsvätskor än CRC:s Låsfixaren (sisådärja, där fick man till en produktplacering också - pro bono).

Avslutningsvis, så hänvisar jag till varningstextens inledande mening, om du, käre läsare, tycker att det här blogginlägget var helt bananas.

Nu så,

Adjökens

Hasta la vista baby..

Detta är historien rörande Detets uppkomst. I slutet av augusti, efter en halvblöt kväll i Stockholm, så blev jag Bortförd. Inget konstigt med det, sånt händer hela tiden om man får tro David Icke, hans prolesyter och tusentals andra offer/vittnen världen över, som upplevt fenomenet med att föras bort av utomjordingar.

Under natten hämtades jag, fördes till ett moderskepp, där en Hona av för mig okänd galaktisk härkomst stack mig i halsen med sin fortplantningsgadd och planterade Detet. Jag fördes tillbaka till soffan jag fått låna för natten - tungt sederad med glömskeserum.

Tiden gick. Detet växte och frodades. Jag led, men uthärdade. Samtidigt, mig ovetandes och bakom min rygg, pågick en rasande vårdnadstvist om Detet mellan å ena sidan representanter för jorden, Nasa och president Obama, och å andra sidan den Intergalaktiska adoptionsbyrån och Barntillsynsmyndigheten på planeten Q:T. Jorden förlorade tvisten, mycket tack vare stjärnadvokaten Tentakla Fraanzibaals slutplädering, där denne anförde två motiv till varför jorden inte skulle ha vårdnaden.

Det första motivet, var att jordlingarna själva nästintill alltid, enligt den internationellt gängse rättspraxisen, dömer vårdnaden till mammorna. Detta argument gjorde jordens advokater stumma - det gick ju inte att bestrida. Det andra argumentet, att jorden inte erbjöd en sund uppväxtmiljö för ett barn, underbygdes med teknisk bevisning på jordens rådande krig, miljöförstöringar och fattigdom. Stärnadvokaten hade vunnit argumenteringen på jordens egen planhalva och jordens advokater kapitulerade.

Domstolen dömde i det följande, att Detet - mitt eget kött och blod - skulle avlägsnas och å det snaraste återförenas med sin Mor.

Operationen ägde rum idag och förlöpte utan komplikationer. Efter att jag fått mig en sista titt och tagit farväl, så stod jag utanför sjukhusets entré och såg jag moderskeppet försvinna bland molnen bortom höghusens skyline. Detet var inte kvar och medan tårarna ner för mina kinder, så hörde jag mig citera en känd utomjording:

- Hasta la vista baby.. 

Mitt lilla freak of nature, Ateromis, innan färden hem.

                            

Är visst ute och cyklar.

Har fått höra att Jazzmördarbloggen är en tungtrampad historia - att jag är ute och cyklar. Och jag är beredd att hålla med. Visst är jag ute och cyklar, men det är också mina första vinglande tramptag. Så snälla, ha överseende, släpp inte taget, var mina stödhjul, tills den dagen jag hittat formen och cyklar i mål.

Fast sen så, det är klart, just nu har jag kört i diket och sitter trumpet och glor på alla andra förbipasserande vackra vinnarbloggar. Men det är ju en fråga om motivation. Det och en paralyserande hänfördhet.

Tack för den konstruktiva kritiken

Adjökens

Muden

Mud s. -en -ar * huden på musen.

Häromdagen hade jag ett sånt där hallelujamoment som man kan få när språkinnovationer genereras ur en sån där situation när ens perception och kognitiva reläer löper amok och ställer till med ett vettlöst trumsolo.

"Mud" är mitt, om än blygdsamma, förlåt, blygsamma bidrag till vår svenska språkskatt. Och därmed numer också ditt ord - att använda när och om du vill.

Kom bara ihåg var du läste det först (äras den som äras bör).

(Har du något liknande stoff, så tveka inte, lämna ditt bidrag som kommentar. Språket är ju vår palett att måla världen och känslorna i färg. Och ju mer ord som står till vårt förfogande, desto nyansrikare kan världen och våra känslorymder göras. Mao desto lättare blir det ju att meningsgöra en många gånger abstrakt och meningslös värld. Du vet, som de brukar säga - många bäckar små och så vidare).

Adjökens

Antropologi eller botanik?

Idag står jag inför följande val 1) Glädjeskutta ut och omfamna världen och krama första bästa besjälade varelse (människa, kanin eller mördarsnigel). Göra snöänglar i snön och sjunga ”Hej mitt vinterland” på klämkäckt Carolamanér. Det eller så 2) Bannlysa mig själv från mänsklighetens gemenskap och värme, och istället umgås med Vindens skugga.

Bligar ut genom mitt öststatsskitiga fönster - som hämtad ur en Roy Andersson-film; färgmättnaden är på botten, axlarna slokar och ansiktet är grått, livlöst och glåmigt - och utanför det anorektiska vinterlandskapet, som mer än en Jenny Nilssonidyll, liknar en antikvaries mjällfjällade mossgröna cardigan.

"Snöänglar?"

Vem är det jag försöker lura egentligen?

Fuck it. Jag tror jag röker mina polska cigg, perforerar trumhinnorna med Niotumsspikar och botaniserar bland bokbladen istället för att mingla bland köttstyckena.

Adjökens.

Fars dag eller farsdag?

Är det fars dag eller farsdag idag?
Och har Emil/Emilia namns dag eller namnsdag idag?
Dessa smått triviala tankar har jag funderat supermycket på igår (eller skriver man super mycket?).

Jag försöker att värja mig, men ibland vinner min aversion mot särskrivningar över pedagogiken och mitt annars så behärskade och överseende temprament. Och min aversion riktar sig i förstone inte mot den individuelle särskrivaren, utan snarare mot fenomenet överlag. Funderar på att hämnas och börja särskriva morfemen (språkets näst minsta beståndsdelar). För särskrivningsepidemins härjningar börjar bli smått o um bär lig a.

Tanke & känsla

Törs inte klä känslan i ord, låna den tankens uniform,
för hur värjer man sig avklädd och naken mot en storm?

En ljusglimt..

Under Allhelgonahelgen tände jag ett ljus för alla som dog och hamnade i parmiddagshelvetet.                          

Mina damer och herrar, the one and only - Jazzmördaren!

Inatt slog den gudomliga insikten ner som en kulblixt.

Med ett brak for den genom kraniets kupoltak,

for fram och lämnade en pyrande efterbörd av stympade synapser.

Och där i kolresterna, ur ett tankefrö som begravits djupt i attgörainnajagdörmyllans sediment

spirade tanken upp som alla bloggars muser sänt.

Blogga för i helvete, blogga!

(Så nu är jag igång. Högtravande, lagom självgod och pretto - Jazzmördarens signum. Håll till godo).