Upp som en sol och ner som en fläskpannkaka

Eller hur man dödar en komplimang med en optisk synvilla

Häromkvällen, när jag sprätte runt i bara kalsongerna, så sade mina kära sambo till mig:

- Älskling, jag tror minsann att du gått ner i vikt. Du har blivit smalare. Din mage har blivit mindre.

Vis av erfarenhet, så avvaktade jag luttrat fortsättningen. För komplimanger av det här slaget brukar inte komma utan sällskap av en baktanke, en liten hake, som t ex:

- Skulle inte du vilja vara så snäll och åka till affären och köpa godis?

Eller:

- Skulle du vilja ta lite här? (Samtidigt som det pekas på axlarna. Och "lite" är kvantitativt lika sanningsenligt som när en vän gillrar en fälla genom att med falska förespeglingar be en gammal vän komma över och hjälpa till med att bära ett par lampskärmar i samband med flytten, men i själva verket avser att få sin gamla tvåtonsflygel buren nedför fem trappor med trappavsatser med svängrumsradier små som femöringar).

Men ingen baktanke dök upp. Jag var upplevde en stunds förvirring, som om att jag inte visste vad jag skulle göra av komplimangen. Lite som en nyligen ingift släkting - som är glutenintolerant - måste känna när han eller hon får det runtskickade fikafatet med gammelmormors nybakade vetebullar vid släktens fikabord.

Komplimangen varade dock bara i tjugo sekunder tills min sambo reserverade sig med att säga:

- Jag har förmodligen satt linserna åt fel håll.