P-Lisor & fotbollsdomare.

Min bil var lappad idag. Men till skillnad från alla andra gånger, så var detta en trevlig överraskning.

Tydligen så har fotbollsplanen erövrat våra parkeringsplatser och P-Lisorna är numer fotbollsdomare som delar ut gula kort vid första förseelsen.

Frågan är ju vad som händer om man parkerar på fel sida om den vitstreckade linjen?

Offside?

Och får P-Lisan i så fall en fri spark*?

Och vad ska han/hon ("det" enligt en del elaka tungor) sparka på då i så fall?

Bilen kanske?

(*=särskrivningen var med flit).



Frisbee?

Väcktes av att jag trodde att det snöade. Men det var bara takputsen som pudrade min näsa. Grannen kör bosnisk talkshow på en volym som får Motörhead att låta som ett gäng försynt pipiga dansmöss.

Ringa hyresvärden/trygghetsjouren? Nej, det är inte så jag jobbar. Men däremot..

..undrar jag om det är någon som är sugen på att kasta lite frisbee med parabol inatt?

(Men NEJ, jag jobbar inte så heller. Men visst är väl bara tanken på hämnd skön att tänka emellanåt?).

Hörs & Störs

Jazzmördaren

Min Polska Morsa

Kära läsare,

Det har ju gått ett tag sen vi träffades för första gången och vår relation har väl varit allt annat än en spikrak dans på rosor. Jag har varit frånvarande, både fysiskt, men också mentalt, när jag väl fått ändan ur vagnen och skrivit mina blogginlägg.

Men du har hängt i där.

Du har varit trogen.

Om du nu inte är debutant dvs och snubblade in här för första gången i och med det här inlägget. Kanske i din jakt efter ett bloggistiskt one-night-stand att stilla din aptit på flyktiga läsupplevelser; ditt behov av en blogg som inte ställer några som helst krav på dig vare sig före, under, eller efter själva läsakten. En blogg, som trots att du bara dimper in och läser den en gång, inte klagar sen när du inte dyker upp igen, men som är kåt, glad och tacksam om och när du väl gör det.

En kravlös blogg helt enkelt. 

Hursomhelst, vi andra har ju kommit så långt i vår relation, att det som jag så långt det varit möjligt har försökt att undvika, nu är oundvikligt. Vi har liksom kommit to a point of no return i vår relation. Tiden är nu inne då jag måste introducera min mamma - eller er svärmor - för er, mina kära läsare (här är ju fördelen - och tro mig, det är en fördel - i jämförelse med det verkliga livet, att ni inte behöver introduceras för henne). 

Jag ska inte djupdyka i något hundrasidigt biografiskt porträtt av henne, Min Polska Morsa alltså, utan jag tänkte att vi börjar med en liten dos, för att sedan trappa upp doseringen om det nu skulle behövas. Och tro mig, en för stor dos av min Polska Morsa, åtminstone i början, är värre än en överdos av heroin. Så jag nöjer mig således med att saxa ur en händelse som tilldrog sig häromdagen. På så sätt kan du, kära läsare, få en liten föraning om henne - en hint som du kan bygga din psykologiska profil på.

Den Polska Morsan på bilden har inget att göra med min Polska Morsa.

Vid köksbordet berättade min dotter att hon skaffat sig en sköldpadda (Den minnesgode läsaren, ådrar sig inlägget om sköldpaddan och hummar namnet "Sommar" för sig själv, samt nickar belåtet åt sin förmåga att komma ihåg oväsentligheter). Hursomhaver, min dotter, Felicia, berättar om att hon skaffat sig en sköldpadda.

Min Polska Morsa replikerar reptilsnabbt (hon viftar eftersom hon är Viftare, dvs döv och kommunicerar med teckenspråk), utan föregående tanke och en brist på hänsyn som skulle få en stenkross att framstå som mjuk och känslig:

- Mmm, sköldpaddssoppa som är så gott!

Och utan eftertanke, fortsätter min Polska Morsa rabbla upp en kulinarisk odyssé över olika - beprövade och obeprövade - sätt på att tillaga sköldpadda, som t ex stuvad sköldpadda, inlagd sköldpadda, friterad sköldpadda, sköldpaddssylta, frikadeller på sköldpadda osv. Hon spinner vidare om vikten att verkligen ta rätt på alla delarna. Inget får eller borde förspillas. 

Inte en gång, reflekterar hon över att sköldpaddan är ett husdjur, en levande varelse, som för min dotter har en emotionell betydelse och inte en instrumentellt nutristisk funktion.

Sköldpaddor är mat.

Punkt.

Sådan är hon, Min Polska Morsa. Och ja, jag vet, att jag i och med detta kanske bidrar till att reproducera den stereotypa föreställningen om öststatsmänniskor. För det är ju så etnicitet konstrueras, ett kulturellt fenomen specifikt för oss, i kontrast med ett kulturellt fenomen specifikt för dom. Vi mot dom. Men det kan likväl inte hjälpas, för i min Polska Morsas fall, så är det just på det viset: hon tänker i konkretioner som mat, kläder, pengar och annat praktiskt framför de emotionella - mer abstrakta - aspekterna i livet. Och kanske är det faktum, att hon växte upp i fattigdomens Polen, under andra världskriget och tyskarnas anfall mot Warzawa, där hon tillbringade sin barndom, en orsak till att hon gör det.

Förmodligen är det så. 

Till min Polska Morsas försvar, ska jag säga att jag och min syster aldrig saknat något i materiellt hänseende, även om det emotionella många gånger har fattats oss.

Och det kan ingen ta ifrån henne.

(Mamo, dziekuje bardzo)

Jazzmördaren 

Ja, då kommer han med mustaschen..

..dom andra, dom har ingen chans?

Socialdemokraterna har lanserat Håkan Junholt som partiledare. På SVT:s Debatt påstods det att han har en Saddam-mustasch.

EN?

Ursäkta mig, men man behöver ju knappaste någon avancerad sifferexcercis med kulram eller dylikt för att se att det inte stämmer. Det räcker ju med att ta en titt på bilden nedan.

Jag får det till, vänta nu, en, två, tre - TRE mustascher!

Och samtliga är ju bannemej så matiga och frodiga så att jämföra dem med Tom Sellecks Magnum-mustasch skulle vara som jämföra biltvättautomatens borstar med ett  knippe persikofjun.

Hursomhelst, socialdemokraternas valberedning lanserar alltså en partiledare, som inte har en, utan tre Saddam Hussein-mustascher. Detta i en tid då en majoritet av svenska folket - åtminstone när det gäller de yttre attributen - föredrar att statsministrar ser ut som vår folkäre barnbokstecknade Alfons Åbergs "Men in-in-te-e så-å-gen"-pappa.

(Ja, minus filttofflorna, ylletröjan och pipan då).

 Således - en diktator mot Alfons Åbergs pappa.

I mina ögon är det ett förbannat djärvt drag av den socialdemokratiska valberedningen: att ställa någon som utseendemässigt associeras till diktatorn Saddam emot någon som i sin framtoning snarast associeras till en folkkär barnboksfigurs alter ego. Här tro jag verkligen att Junholt kommer att behöva all hjälp han kan få. Och ja, jag vet, det är det politiska sakinnehållet, och hur det förmedlas, vilket i sin tur ankommer på den presumtiva partiledarens förmåga att uttrycka det, främst genom dennes charm och retorisk förmåga, som ska, eller bör, ha mest relevans för kandideringen. Men det går inte sticka under stol med att utseendet har en stor betydelse i sammanhanget. Särskilt stor betydelse har det ju för det första intrycket som människor får av någon, vilket i sin tur har en stor roll för fortsättningen. För att inte nämna medias och bloggosfärens utseendefixering och fallenhet för att karikera maktens folk både språkligt (satir, raljans osv) och i bild (skämtteckningar osv). Det behöver ju i sig inte vara Junholt till last, se bara på Helt Appropås karikatyrer av Birgitta Dahl och Ingvar Carlsson (en talande skosula). All publicitet, är ju som bekant bra publicitet.

Men jag tror ändå Junholt behöver sig en knuff, så jag förslår - i egenskap av självutnämnd partistrateg och i min egenskap av att vara en hjälpsam jäkel - Thore Callmars Orkesters "Mustaschen", som ett utomordentligt passande stycke pampig marschmusik att ackomapnjera den gode Junholt varhelst han nu än går. 

"Mustaschen" handlar om en mustaschprydd dansant herres segertåg inför sina manliga konkurrenter på dansbanegolvet. "De andra har ingen chans" och det tack vare mustaschen. Min tanke är att den ska kunna spelas närsomhelst Junholt gör entré; exempelvis hos Skavlan (vilket jag tror kommer att ske vilken dag som helst), men även i andra sammanhang (t ex bilkorteger där Partiledare/Statsminister Junholt vinkar till de svenskflaggeviftande blondinerna som niger käckt i sina flätor och folkdräkter - nej, vänta nu, det här är inte USA, och inte kungafamiljen vi pratar om, utan en potentiell socialdemokratisk statsminister. Glöm det. Tror ju i och för sig inte att en borgerlig statsminister hade haft något emot det, men ändå, Junholt är ju sosse, så glöm det). 

  

Hursomhelst, så tror jag det skulle bli succé. Tänk, kanske kommer vi att få höra "Mustaschen" bröla ur Folkparkens småspruckna PA-anläggning på Första Maj tillsammans med klassiker som Internationalen?

(Till medlemmarna i Thore Callmars Orkester. Går det här vägen, så ska jag fanimej ha tio procent av STIM-intäkterna. Okej? Bra. Tack). 

Hörs & Störs

Jazzmördaren

River av en polisong

Vad passar bättre en dag som denna, den Internationella Kvinnodagen, än att riva av en polissång?!

Låten skrevs ju bekant av en man - Sting - och är i sig ett passande uttryck för det patriarkala förtrycket som kvinnor - i vår och andra kulturer - genom historien och alltjämt utsätts för. Mannen, i Stings fall, en svartsjuk man, är en man som säger sig ha kontroll på varenda steg som hans kvinna tar. Passagen "Every bond you break [..] I'll be watching you" är ju särskilt passande, eftersom den - i avseendet "bond" - kan associeras till de band som den kvinnliga frigörelsen frigjort, och alltjämt kämpar för att frigöra sig ifrån. Passande eftersom det i min mening - i avseendet "I'll be watching you" - till stora delar varit och fortfarande är en frigörelseprocess som "watchas", eller bevakas, av en manligt dominerad maktelit. En elit som alltjämt dikterar villkoren för hur långt och hur snabbt denna process får fortskrida.

Hursomhelst, det är ju också fettisdagen idag. Kanske att man skulle uppmärksamma både den och Internationella Kvinnodagen med att läsa lite Semla Lagerlöf?!

Hörs & Störs

Jazzmördaren

PRESSTOPP PRESSTOPP PRESSTOPP

NATO-bombningar över landstingshuset inatt.

Dagens blogginlägg tar sikte på ett tema som titt som tätt är i svang i samhällsdebatten. Ni vet det där temat som formuleras ungefär så här: borde vi inte se till att hjälpa oss själva innan vi hjälper andra? (t ex de ständigt återkommande resonemangen att våra pensionärer svälter på åldersdomshemmen, medan vi i Sverige skickar bistånd till andra länder).

Det absurda i sådana resonemang är ju premissen att vi är ställda inför en valmöjlighet med endast två alternativ. Så är det ju givetvis inte. Att påstå det, är ju både naivt och korkat. Men visst borde vi bl a hjälpa våra gamla. Men vi behöver inte välja, vi kan göra och uträtta fler saker. Dessutom är det ju - om man bland annat tar fasta på den gamle Mashlows behovstrappa - en fråga om vitt skilda behov, där människor i länder vi i Sverige ger bistånd till står långt ner på trappen, kanske rent utav står långt nedanför första trappsteget, medan det inte förhåller sig så med någon som bor i Sverige. 

Häromdagen, samtidigt som striderna rasar i flertalet nordafrikanska länder i människors kamp för ökad poltisk frihet och mänskliga rättigheter, en kamp som kräver människors liv och lidande i tribut, så rapporterar SN - Södermanlands Nyheter - om hur ett hundra till två hundra, i huvudsak pensionärer mötte våra landstingspolitiker med, som artikelrubriken löd, KRAFTIG ILSKA. Saken gällde, och gäller, bl a landstingspolitikernas höga löner och arvodesaffärer. Alltså, ett till två hundra kratfigt ilskna pensionärer. Fruktansvärt. Och här skickar vi ner svenska soldater till Afghanistan, när vi har kriget vid vår egen dörr. Är ni med mig, så långt?

Hursomhelst, om vi applicerar det ovan angivna temat och resonemanget - att vi borde hjälpa oss själva, t ex våra gamla, innan vi bistår människor i andra länder - på den av SN förmedlade "krigssituationen", så vore det alltså på sin plats, att vi från regeringshåll anhöll om Natobombningar av landstingshuset och därefter fredsbevarande trupp från FN.

Ser ni det absurda i ett sådant påstående? Ser ni hur premisserna, hjälpa oss själva innan vi hjälper andra, faktiskt faller på sin egen orimliga löjlighet? Det handlar ju om olika behov och därtill olika grader av behov. Här är folk på sin höjd arga - förlåt, KRAFTIGT ILSKNA - över politikerlöner, där borta dör folk sin rätt att uttrycka just sådant som våra arga pensionärer gör här hemma (här skulle man ju kunna invända, att en eller annan pensionär säkerligen hade kunnat få problem med exempelvis blodtrycket och därmed riskera livet. Men mig veterligen, har inga sådana rapporter inkommit till SN:s redaktion). Vidare, här får folk på sin höjd överkokt potatis, där får folk ingen jävla potatis alls, och så vidare. Olika behov, som sagt. Men, det är klart, det finns säkert en och annan som vid det här laget inte fattat galoppen - eller inte vill se den. En som skulle ropa på flygunderstöd och rabbla upp koordinaterna för det sörmländska landstingshusets position utan att tveka. Förmodligen samma sorts personer, som faktiskt inte skulle ha något emot att vi i Sverige hade en konstitution i linje med Libyens totalitära regim. Och sådana personer, drar ju sig inte för att använda vapen för att nå sina mål: ett Sverige som hjälper svenskarna och inga andra.

Jazzmördaren

Godnattsaga

Elias rum.

Utanför fönstret ligger Vinternattens beckmörka mantel tung över landskapet. Ett landskap där Vinterkylans gnistrande flor fortfarande ruvar. Ett varmt sken från sänglampan. Värmen och kärleken i rummet - en enslig fyr som trotsigt reser sig mot de mörka rymdarna, som om den varken visste av mörker eller kyla. 

Jag läser fjärde kapitlet i första boken om Harry Potter. Jag ser Elias ansikte i periferin. Hans mimik följer mina ansiktsrörelser, höger ögonbryn som höjer sig i takt med mitt högra ögonbryn. Hans mun formar ohörbart samma ord som jag läser högt. Som om vi ur boken frammanar en besvärjelse, en formel som vi övar på. Jag, mästaren och han, lärjungen. Ömsom brödtext, ömsom repliker - jätten Hagrids bullrande stämma, eller Moster Petunias gälla röst.

Och det är just i sådana stunder - en lässtund, där en förälder läser för sitt barn i all sin enkla enkelhet - som evigheten förlorar sig till ögonblicket och ögonblicket sträcker ut sig i evighetens evinnerliga längd.

Det är just i sådana stunder som odödliga minnen föds.  

Gängspö?

Tidningsanka ur SN, lördagen den 26 februari 2011.

"..på läkaren!"

Eh? Gängspö eller vad?

Man undrar ju i så fall vad den stackaren har gjort för att förtjäna det. Men sen så, den där läkarn verkar ju vara en riktig Chuck Norris-typ, eftersom man behöver publikens stöd. Man får ju hoppas att ingen kom till skada.

Hursomhelst: stort grattis, ONYX, till 4-3-segern mot Färjestaden!

Herr Gårman & Pär Mobil

Imorse. Övergångsstället vid Culturum - den kulturella högborgen i Nyköping, som rymmer stadens bibliotek, samt scener att beskåda tillställningar som oftast bara faller den pretentiösa småstadsmedelklassen i smaken. Två bilar åker framför min. Ingen av dem stannar för damen som sitter i sin permobil och väntar på att bli översläppt. Och jag undrade i min stillsamhet över förarnas motiv och agerande, som i sig var lite symptomatiska för vår samtids hegemoniska föreställning om egennyttan och att vi lite till mans sätter våra egna - det egna individuella behovet - i framsätet, medan våra medmänniskor i bästa fall får sitta i baksätet. 

Hursomhelst, trafikregeln lyder, såvitt jag vet, att man som bilist har en skyldighet att stanna för fotgängare, men inte för cyklister och andra hjulburna vid ett övergångsställe. Det är uppenbart att de båda förarna inte betraktade den handikappade damen i permobilen som fotgängare, utan att de snarare kategoriserade henne som cyklist. I ett avseende var det ju inget fel med det, för en permobil är ju likt en cykel ett hjulburet fortskaffningsmedel. Dessutom var ju damen i realiteten inte någon fotgängare. Det krävdes ju vare sig läkarkunskaper eller falkögon för att göra ett sådant konstaterande av det alldeles uppenbara. Damen satt i en permobil. Hon gick inte. Punkt. Men - och det var just detta men som fick mig att stanna och släppa över henne - i vilket sammanhang skulle denna kvinna någonsin räknas som något annat än en icke-fotgängare? Det är ju kanske därför hon sitter i den där permobilen, just för att hon inte kan gå.

Inte då, inte nu, inte någonsin.

Jag valde att se bortom det uppenbara - för i min värld var hon fotgängare, trots permobilen. För även om jag i likhet med mina två medtrafikanter också hjärntvättades med Gullan Bornemarks visa Herr Gårman, framförda i TV av Anita och Televinken, så blev jag till skillnad från nyss nämnda medtrafikanter aldrig bokstavstroende. För det krävs ju bara en smula förnuft och kanske en smula fantasi för att förstå, att visan, trots visans "Herr" och trots dess "man" i "Gårman", också omfattar fruar och andra damer och flickor. För att inte tala om de män och pojkar som inte kvalificerar sig för epitetet Herr. Och trots "Går" i Gårman, och trots den formella trafikregeln som stipulerar att man endast har ansvar för att släppa över gående, så finns det ju inget som hindrar en från att ta ut svängarna och tolka det hela som att även permobila flanörer är fotgängare. Men för att det ska ske, så bör man kanske ta sitt ansvar i ett helt annat avseende än som trafikant blint bokstavstroende både Herr Gårmanvisan och de formella trafikreglerna: ansvaret som medmänniska. En medmänniska som ser bortom sin egen instrumentpanels horrisont och ser till de som är annorlunda, men till syvende och sist ändå är som vem som helst och som oss alla andra.

Hörs & Störs

  Jazzmördaren  

Vitsen med att vara vitsig.

Finns det någon vits med att vara vitsig. Ja, vill jag å det bestämdaste hävda. Idag slog det mig att det kan finnas en pedagogisk poäng med att ha en komisk poäng (eller i mitt fall ambitionen att ha en komisk poäng). Låt mig exemplifiera:

Idag i postkassan på ICA Arnö, den lokala handlaren, så frågade kassörskan mig:

- Har du några paket?

Jag svarade:

- Nä, lilla gumman, du får nog snällt vänta till julafton.

Kassörskan forcerade fram ett tillgjort skratt och sa:

- HA HA, nu var du ju rolig. HA HA.

Men hennes ögon förrådde hennes ansats till att påskina att min vitsighet var tråkig. Hon tyckte innerst inne att det var vansinnigt roligt. Det är jag helt säker på. Men vad viktigare är - är ju att hon förmodligen kommer att formulera sig annorlunda nästa gång, mer språkligt korrekt, så att säga. T ex:

- Ska du hämta ut paket?

Min tes - vilken inte är särskilt revolutionerande, och säkerligen formulerad och verifierad av tusentals före mig - är att den pedagogiska fördelen med min vitsighet, dels är att jag avdramatiserade min indirekta språlektion med att ge min pekpinne ett löjets skimmer. Dels så kommer mitt senaste språkpolisoffer förmodligen även att ha det lättare att minnas sin fadäs. Detta eftersom den positiva känslan som genererades av - det förmodat - roliga i situationen fungerar lite som en minnesförstärkare.

Och ja, jag vet, jag har vid det här laget insett att det vare sig är KOL eller hjärtinfarkt som kommer att ta livet av mig. Nej, snarare kommer jag bli nermejad av "fel person" beväpnad med automatkarbin när jag ännu en gång, taktlöst och smaklöst, excellererat i min paradgren: knastertorra ordvitsar (eller Tegnerianer, som jag brukar kalla dem efter en ordvitsande kåsör i tidningen Succé).

Hörs & störs

Jazzmördaren

Bakverkens fyra underverk.

Ni vet det där med att vägen till mannens hjärta går via magen.

Nåväl, vägen till mitt hjärta är en bakväg. Om indianerna sålde Manhattanhalvön för en flaska eldvatten, så är det ingenting i jämförelse mot hur lättvindligt jag skulle göra affärer för BISCA:s kombinerade bak- och underverk - succényheten och min personliga listraket:

Pistacchio.

Jag skulle sälja min morsa för en mumsbit.

Utan att tveka.

Hursomhelst, här följer en reviderad topplista - en bakverksvärldens fyra underverk (vilka samtliga förtjänar att få finnas med på UNESCO:s världsarvslista):  



Numero uno - Pistacchio. Ett kulinariskt stimuli som får smaklökarna att fontänorgamspruta snålvatten åt alla håll och kanter.



Nummer 2. Rabarberpaj med vaniljsås. Här med en kopp, eller avec, vaniljsås som jag trugat till mig.



Nummer 3. Göteborgaren. Smördegsklämma som vackert omsluter en handfull grädde med vaniljsmak.

Utanför pallplatsen - på fjärde plats - men den icke desto mindre hedervärda Morotskakan. Här med den obligatoriska och ståpälsframkallande moscadacremén, toppad med rivna och sötade morötter. Nyttig (späckad med karoten och annat fint) och himmelskt god på samma gång.


Så, nu vet du vad du ska bjuda på om undertecknad kommer på väntat eller för den delen oväntat besök (det senare förutsätter ju i och för sig att du har ett lager inför en sådan eventualitet).

Kanske ses vi över ett av ovanstående bakverk samt en kopp kaffe inom en inte alltför avlägsen framtid..

Ömt & bakslugt

R.

(Den manliga) Fåfängans hårklyveri

Lördag.

Klockan 10.37.

Badrumsspegeln.

En spegelbild av mig.

Mitt på bröstet en klunga hårstrån - fem till antalet. Ser lite ut som om en harskrank med touretttes syndrom har promenerat över bringan och i ett synnerligen våldsamt ticsanfall gjort en bicycletas, landat på rygg och brutit nacken. Likstelnat med sina sprattlande och spretande ben i vädret, som om den gjort den där lufttrampar/cykelövningen småungarna gör på Hoppis och Skuttis (och ja, jo, harskranken har sex ben, jag vet, men liknelsen fordrar ju lite fantasi från dig - min käre läsare. Det krävs ju kanske ingen entmolog med patologiska specialkunskaper och därtill beteendevetare och antropolog, för att förstå att det rörde sig om en harskrank som haft den enorma oturen att hamna i en snabbmatsgödd och lönnfet sadistisk sjuårings våld. En insektsseriemördare med en miljard vinglösa humlor och lika många bakbensamputerade - och därmed fullständigt hopplösa - gräshoppor på sitt samvete).

Skitsamma - åter till badrumsspegeln. Spegelbilden av mig. Igen. Jag tänker resignerat: "Varför göra en höna av en fjäder eller en Baldwin-bror av fem ynka strån?" Min trädgräns har alltid slutat vid knäna (bortsett från några klungor här och där) och vid trettioåttaårs ålder är det väl bara att inse att man aldrig kommer att uppbåda något som ens är i närheten av Tom Sellecks (Magnums) björnfäll till bringa.

Så fram med pincetten.

Dags att väcka den sadistiske och vingryckande sjuåringen till liv igen. 

Aj & aj igen.

Sisten-i-racet Beach 2011

Jag har ju en tendens att ta mig vatten över huvudet. Den fjärde februari 2011 var inget undantag från den korkade ovanan. Det var då jag tog mitt premiärdopp för i år. Och som det brukar heta, så har man ju inte badat, om man inte doppar hela kroppen inklusive huvudet - vilket jag alltså gjorde. 

Huvudet, hela huvudet, var under vattenytan. När jag kom upp kändes det som om kraniet var delat och ledat vid fontanellerna, som en bilskrotpress, på god väg att pressa ut min Nalle Puh-hjärna genom öronen för att slutligen spritsa ut den som två ynkliga skamfläckar på isen. Jag skrek, trots mina föresatser att ta det hela som en behärskad man. Jag till och med visualiserade mig själv som en sammanbiten, oberörd och tuggtobaksloskande Clint Eastwood i sporrklingande cowboy-boots på min väg mot den rektangulära vaken ute på isen. Men det gick inte. Inte alls. Ett hjärtskärande och dissonant falsettskrik - kanske det fjolligaste och omanligaste skriket i den omgivande bygdens historia - undslapp mig och ekade mellan sjön Likstammens kobbar och skär. Mjölken på gårdarna omkring surnade och spädbarnen grät otröstligt i sina vaggor, så hjärtskärande och fjollfjolligt var det.

Det var emellertid inte den enda sviten efter mitt premiärdopp. Efter att ha gläntat på badbyxorna, så kunde jag snabbt konstatera att det skulle bli en del sitt-kissa framöver (i sig en anatomisk/biologisk förklaring till varför jag låtit som en stucken kastrat-sångare med sprutfobi i själva plurr-ögonblicket).

MEN..

(Ett jävligt viktigt MEN)

..det var det värt. För som jag konstaterade då, så lär jag ju inte bli sisten i och därmed en rutten skit. Inte om man ser det som så att badsäsongen Beach 2011 börjar den första januari och att racet mot plurret börjar redan då. Så även om min mandom för en stund togs ifrån mig den dagen - den fjärde februari 2011 - så kan ingen ta ifrån mig det. 

Ingen.

Så sisten i,

får någon annan bli.

Det händer bara mig..

..eller är det fler än jag som behöver tandskydd i badkaret?

Jag har en tendens att se mig själv som en otursfågel, drabbad av händelser som är bortom min kontroll. Och visst, jag är medveten om att många av dessa händelser som äger rum, äger rum som en konsekvens av mitt eget handlande, som t ex p-böter etc. Man utbrister: "Attans vilken jävla otur", när otur egentligen inte har så mycket med saken att göra. P-boten hamnade ju där, inte för att bilen, styrd av en osynlig hand, har "hamnat" på fel plats eller "råkat" vara på rätt plats fast vid fel tidpunkt. Det är ju till syvende och sist oftast en konsekvens av ens eget handlande.

Hursomhelst, idag, så slog det mig i dubbel bemärkelse: att jag drabbas extra hårt av oturen. Det första som slog mig - men inte det första som bokstavligen slog mig - var om det inte är så att jag ändå drabbas lite extra hårt ibland och trots allt kan skylla vissa saker som händer, om inte enbart, så åtminstone delvis, på oturen. Det andra som slog mig - vilket faktiskt var det första som bokstavligen slog mig - var när jag satt i badkaret och hela helvetet brakade loss.I full kareta träffades mina framtänder av det - helvetet alltså: stålramen på min upphängningsbara tvättställning. 

Tvättjävlakukställningsförbannadejävlarskukfanskapshelvetet är en sådan där upphissnings- och nedfirningsbar tingest som förankras med en tvättlineögla i en krok i väggen. Tydligen hade öglan hoppat ur läge, och tvättjävlakukställningsförbannadejävlarskukfanskapshelvetet - hädanefter kallad det mer barntillåtna, språkligt korrekta och lätthanterliga: tvättställningen - hade fått slagsida, och lossnat från ena linhjulet. Detta med den olyckliga följden att tvättställningen först gungade åt ena hållet, som för att ta ordentlig sats, för att sedan störtdyka med stålramen i full karriär mot mina tänder. Och som om det inte räckte - smällen fick dessutom mitt huvud att fara bakåt, så att jag slog i bakhuvudet i vattenkranen. 

Här skulle man ju kunna tänka sig en betydligt mildare, mindre actionspäckad och kanske mer realistisk variant av händelseförloppet, om nu Han däruppe, eller vem fan det är som är manusförfattaren till mitt liv, hade behagat att ha det så. Som t ex att låta tyngdlagen ha sin gång och låta tvättställningen rasa rakt ner, med följden att tvättställningens tvättlinor skulle ha landat i huvudet istället. Betydligt mjukare och definitivt ett öde som huvudrollsinnehavaren - jag - skulle föredra en sisådär tusen gånger framför det som faktiskt hände. Men, nej, nej - tydligen inte. En jävla Olyckornas Grand Slam ska det vara - annars får det tydligen vara. Om därom kan det väl inte råda någon som helst jävla tvivel om längre.

Hursomhelst, tillbaka till händelsen - det svartnade en stund och för ett bra tag trodde jag att mina rök- och kaffefläckiga framtänder slagits ut och som ett slagregn hagel pepprat bakre delen av gommen och gomseglet. Nu var det inte så illa - en verifikation i badrumsspegeln befäste, utöver spegelbilden av ett vettskrämt skelögt blötdjur, att tänderna var oskadda. Jag hämtade mig, även om mina pulpor i skrivande stund fortfarande knorrar och kvider, och jag fortfarande dras med den där känslan av: "Tänk om?"

Säga vad man vill, Han däruppe, eller vem fan det nu än är, tycks vilja spara både mina tänder och liv till något högre ändamål. Dock osäkert om jag kommer slippa lindrigare undan den gången. Han däruppe. eller vem fan det nu än är, gillar tydligen att roa sig själv på min bekostnad. Han gillar underhållningen och när det kommer till mig, verkar underhållningsvåld vara en regel, snarare än ett undantag. Jag kommer förmodligen dö när jag knyter skorna (hypotetisk dödsorsak: skosnöret går av i ögonblicket jag ska dra åt det, varvid jag far bakåt, trillar av skohyllan och spetsas av paraplyet som jag ställt med praplyspetsen uppåt. Jag kommer segna ner över paraplyskaftet och glida över knappen till uppfällningsanordningen, så paraplyet fälls upp. Och det i sig skulle ju vara bra, utifall att det skulle varit en regnig dag. Men det skulle givetvis inte regna. Det skulle vara sol och fåglarna skulle kvittra glatt i lärkträden. Barnen i traktens skolor kommer förmodligen att sjunga ramsor om mig och mitt öde när de hoppar hage ute på skolgårdarna. Ramsor som skulle låta ungefär så här: "Olyckskorpen kraxar, krax, krax, krax - Gubben Paraflax hade inget flax". Nidvisorna skulle leva långt efter den siste av min ätt dött ut). 

Jag är nog ganska övertygad om att detta inte skulle kunna hända någon annan än mig själv (jag syftar nu på badkarsincidenten). Sen så vet jag ju inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget - varför väljer jag att skriva om det? Någon skulle kunna påstå att jag är ute och sympatifiskar (vet ju iof inte hur aptitligt det här betet ter sig era ögon). Men sympatier vill jag ju inte ha. Jag vill definitivt inte vara någon otursfågel, som folk - på det där lite småpatroniserande manéret - suckar "naaw" och "stackare" efter på stan. Men det slog mig, att jag i min eländesbeskrivning, kanske kan hjälpa andra otursdrabbade, genom att få dem att känna "jag är inte ensam" eller rentutav få dem att känna att det faktiskt finns de som har det värre. Ja, så måste det ju förstås vara - jag skriver det här för att hjälpa andra - hjälpa Dig, du otursdrabbade olycksfågel - som den vardagshjälte jag trots allt är. Så när Du sitter där i otursknipan, tänk då på mig, och tänk: "Han har det värre", så ska Du se att ditt liv känns bättre. Kan jag åstadkomma det med min berättelse, ja, då har jag verkligen lyckats och mitt lidande har inte varit förgäves. 

Skitsamma. Nu ska jag beställa tandskydd. Jag hoppas de hinner dyka upp innan det är dags för nästa söndagsbad.

Till eders (ni otursdrabbades) tjänst

Simma lugnt

    Jazzmördaren   

Röda Villan

Härom veckan avslutade jag mitt lärarvikariat på Röda Villan. Bortsett från att det var en oerhört nyttig erfarenhet för mig personligen, så fick jag insikt i en verksamhet, som jag tror att inte många känner till. Det mest slående - bokstavligen slående, då det träffade mig som en fet varm jävla medmänsklighetssmäll - var hur hängivna och fullständigt dedikerade människorna är som jobbar där. Otroligt varma och sköna själar, med en otrolig erfarenhet av det mänskliga, vilka de gränslöst och energiskt investerar i den verksamhet som Röda Villan bedriver. En verksamhet med målet att ge ungdomarna som vistas där - var och en unika och alldeles fantastiskt grymma på sitt sätt - en tro på sig själva och omvärlden. Allt i en varm medkännande och kreativ atmosfär, som i sin tur emanerar ur en sån fördomsfri och reservationslös människokärlek, så genuin och påtaglig att den nästan går att ta på.

Jag är övertygad om att vårt samhälle, vårt land och vår framtid, som finns i vår barn och unga, skulle vara en bättre plats om alla barn och ungdomar fick en sådan erfarenhet av vuxenvärlden, som ungdomarna på Röda Villan får ta del av. Jag är tacksam att jag fick inblick i den här världen - en värld vars göranden och låtanden är tämligen osynlig för de flesta av oss. Det är jag ganska säker på. Och även om man känner till verksamheten, kanske genom någon torr verksamhetsberättelse, så är det inte samma sak. Röda Villan måste upplevas - för det är en erfarenhet av medmänskliga värme som är svår att återge i ord.

För det är, precis som många andra verksamheter där människor arbetar med människor, svårt, att inom det ekonomisk-rationella systemets ramar - med de verktyg och värdemätare det tillhandahåller - etikettera den här verksamhetens värde. Vi är ju lite till mans sorgligt handfallna på den punkten, då vår fingertoppskänsla för det socialt värdefulla, har amputerats av det ekonomisk-rationella maskineriets drev. Det är ju som bekant heller ingen hemlighet att dylika verksamheter, som inbegriper mänskligt omhändertagande, alltid står under hot om nedläggning. Den ekonomiska realitetens knivblad är ju i ständig beredskap och redo att skära av den livgivande pulsådern med den kirurgiska precision som politiker, i ljuset av de röda bokslutssiffrornas tydliga språk, gärna tar till. Detta eftersom vinsten av den mänskliga omhändertagande verksamheten, och verksamheten i sig själv, inte är synlig på samma sätt som de röda bokslutssiffrorna.

Nu är ju inte Röda Villan på långa vägar nedläggningshotad. Men en anledning till att jag berättar om verksamheten som bedrivs där, och om människorna som bedriver den och om eleverna som vistas där - om än på ett sätt som aldrig kan göra dem rättvisa - har med synliggörande att göra. Synliggöra inför den eventualitet att röda bokslutssiffror skulle få politiker att ifrågasätta värdet i Röda Villans fortsatta existens.

Avslutningsvis skulle jag ändå försöka mig på att ge Röda Villan och den värme som genereras i dess medmänskliga atmosfär ett konkret värde med fysikens termer:

4·10²⁶ W*

Tack Peter, Bosse, Liselott, Beatrice, Nicklas, Mats och alla underbara elever för att jag fick hänga med er en stund. Lycka till med allt ni tar er för. 

Hörs & Störs

Roberto

* = Effekten i watt. Som av en händelse, samma effekt som solens strålar har.       

Morfar.

Det känns stort och mäktigt.

Jag är morfar.

Morfar.

Men nog om mig.

Det lilla knytet har kommit hem. Han mår efter omständigheterna bra.

Matte Felicia mår för övrigt också bra.

De verkar lyckliga i en sorts symbiotisk eufori.

Han heter Sommar.

Fint tycker jag.

Sommar.

Välkommen hem.

Den mödrande praktikens mördande praktik.

Läste en artikel i Aftonbladet idag om Martina Thun, som fått flera mail från arga mammor, då hon lämnat sin bebis i sex dygn för att låsa in sig i studion och delta i Sveriges Radios Musikhjälpen. Tydligen gjorde hon fel, enligt dessa självutnämnda förståsigpåare i barnuppfostran. Att lämna barnet till hennes man och sambo, var oansvarigt och Martinas moderskap ifrågasattes: hur kunde hon, som mamma, bara göra så mot sitt eget barn? Argumenten tycks ha vilat på premissen att det bara är modern som kan förse barnet med närhet. Om modern nekar barnet detta, om så bara för sex dygn, så kan tydligen barnet erhålla skador, löd argumenten.

Bortsett från att både premisserna och argumenten är nonsens, så sätter detta fingret på vad som faktiskt är i görningen. Det finns en ojämlikhet mellan könen, som inte bara upprätthålls av män, utan också av kvinnor. Inom kategorin kvinna, så definieras det kvinnliga delvis utifrån vad det innebär att mamma. En bra mamma är en bättre kvinna än en dålig mamma, eftersom en dålig mamma är en dålig kvinna. Vad som konstituerar en bra mamma är ingalunda en homogen uppsättning normer. Men inom den gruppen till vilken Martina Thuns moderliga belackare hör, kan man nog med fog säga att normen stipulerar att en bra mamma - en God Mor - är en kvinna som stannar hemma med sitt barn och alltid finns i närheten av det, samt avstår arbete och annat, som inte hör till den traditionella modersrollens gebit till förmån för mannen.

Jag vill inte påstå att denna syn är hegemonisk eller allenarådande bland dagens kvinnor och mammor, men den finns. Och den är säkerligen representativ för ett ganska stort antal, tillräckligt stort antal för att utgöra en disciplinerande kraft inom den kvinnliga sfären, där kvinnor, som också är mammor, ser till att andra kvinnor och mammor, rättar sig i leden i enlighet med den norm - den goda modern - som de förfäktar. Detta är givetvis inget annat än ett uttryck för det gamla patriarkala manssamhällets syn, och därmed formulerad av män, där kvinnans plats är hemmet tillsammans med barnen. Vad vi i Martina Thuns fall sett prov på, är att denna förlegade och omoderna uppfattning alltså inte enbart traderas vidare av män, företrädesvis äldre män i maktposition - som t ex den föråldrade domarkåren, som dömer hela vårdnaden till kvinnor, utan andra skäl än att de just är mammor (och många gånger trots att pappan är en likvärdig eller bättre vårdnadshavare) - utan även av kvinnor själva.

Vi män och kvinnor som ser saken i ett annat ljus, borde reagera på sådana tilltag. Detta eftersom denna mödrande praktik i förlängningen är en mördande praktik när det kommer till jämställdhetssträvandna mellan könen.

Avslutningsvis vill jag bara uppmana Martina och alla ni andra kvinnor som varit eller är i samma situation att stå på er mot denna föråldrade och socialt orättfärdiga kraft. Ni har åtminstone mig på er sida.

Hörs & störs.

K Ä R

Tänk.

Tänk att en futtig stavelse ska vara svår att haspla ur sig.

Men det är klart.

Det var länge sedan.

Och tänk.

Tänk att en futtig stavelse kan betyda så mycket.

K Ä R

Och när man väl uttalar det för sig själv, så är det som om man slungat ur sig en besvärjelse.

En mäktig besvärjelse som väcker oceanerna och sätter rymdarna i rörelse.

K Ä R



Kastrationskomplex?

Min dotter lånade hem en enmeterstrave psykolgiböcker.
Framåt nattkröken, tänkte jag för mig själv:

-Kanske skulle läsa det & försöka mig på en självdiagnos?
Slog upp termlexikonet på måfå.

Stötte genast på patrull. 

K-a-s-t-r-a-t-i-o-n-s-k-o-m-p-l-e-x? 

Med definitionen - pojkars omedvetna ångest och fruktan att bli berövad penis.

Och jag tänkte:

- Pappa tror också på tomten.

Han hette 

Freud. 

Nej, nej, det här är inte Freud.

S:t Robert & Barrdraken.

Det var en gång en prinsessa. Hon hette Gunilla. Hon var vacker, men ledsen. Så, nog om henne - låt oss förpassa henne till marginalen och sätta henne på piedestalen, på den plats kvinnor alltid har satts, i alla sagor, i alla tider.

Nu över to the main plot, och sagans egentlige huvudrollsinnehavare, mannen med stort M. Mannen med stort M som det alltid har varit, i alla sagor, i alla tider. Hans namn var S:t Robert, den vackraste och modigaste grandräparen i världen. Ja, han var så fager att orden ej räckte till för att beskriva en sådan gudagåva till skönhet (även om elaka tungor nere på byn gjorde gällande att S:t Robert var en obotlig narcissist och borde skaffa sig en spegel för att korrigera självbilden ett par ljusår). Emellertid lyckades en porträttmålare från den kungliga konstakademin med konststycket att fånga S:t Robert på bild. Denne välrenomerade konstnär ömsom krälande i stoftet, ömsom utslungade långa haranger av ursäkter, om att han inte var värdig att gestalta en sådan gudomlig perfektion som S:t Robert trots allt var. Det och att han inte förmådde göra motivet ens den ringaste kvadratmillimeter rättvisa på duken. Bäst kanske är om ni får döma resultatet själva.



Den här sagan har givetvis en antagonist: den Granlaga Retstickan Barry Grankvist - en deformerad och ondsint Barrdrake, som satt ner sin julgransfot av kallt stål på hallgolvet i en gudsförgäten lya någonstans i riket Svedala. Den Granlaga Retstickan Barry var en stickig rackare och plågade lägenhetsinvånarna med stick, så fort denne kom åt och så fort invånarna kom i närheten, vilket de gjorde, då de passerade Barry för att uträtta sina behov på den lokala latrinanrättningen. Ack och ve för den jämmerdal som invånarna levde i - ty de utsattes för Barrys plågoris dagarna i ända.

Riddaren, den Store Grandräparen - som lystrade till namnet S:t Robert, eller ja, lystrade och lystrade, det var ju en självupptagen sprätt, den där riddaren, som män i plåtkläder alltid varit, i alla sagor, i alla tider – drabbades hursomhelst en dag själv av retstickan.

S:t Robert lyssnade inte särskilt ofta, och inte heller gjorde han det när invånarna börjde böna och be honom om att kvickast möjligt ombesörja den Granlaga Retstickan Barrys hädanfärd till vedflisen. Dock hade han mjukt och känsligt skinn. Särskilt mjukt och känsligt var skinnet på det julbordsgödda sidfläsket. Och en dag, då han fick en gren i sidan - mitt i det svallande fettgarnityret strax ovan höftbenet - så blev han, snarstucken som han var, alldeles rasande. Han såg svart och gick barrsärkargång.

Striden rasade i timmar. När den väl var över, så var ett barkskelett och några fåniga toppgrenar allt som återstod av den Granlaga Retstickan Barry Grankvist.

Det och en sorglig barrpöl.

S:t Robert nickade självgott och triumfatoriskt över sitt hjältedåd och myntade den numer kända devisen ”Jag kom, jag sågade, jag segrade”.

Prinsessan Gunilla då? Jodå, hon blev ju själaglad när hon till slut fick sin drömprins. De båda, S:t Robert och Gunilla, kedjerökte lågpriscigaretter och levde lyckliga i alla sina dagar.

Snipp, snapp, slut, nu är sagan slut.

FF och Storebror ser dig (trots sin blåögdhet).

Femtonåringen via sms: "Ska du va hemma på nyår? Kan jag och tre kompisar vara hemma hos dig om du inte är hemma?:) kram".
Jag: "Nej, jag ska inte vara hemma. Självklart får ni det. Kram".

Några timmar senare på femtonåringens facebookstatus: ”Vad händer på nyår då? Liten träff i min lägenhet då, säg till om ni vill komma ;)”.

- Sen när blev tre vänner - 453 facebookvänner? Och "liten träff" my ass, tänker den luttrade tonårspappan indignerat. Dags för det där far-dotter-samtalet igen. Det och en lapp inför den eventualitet att samtalet inte tog skruv åt önskat håll:

Var snälla och kasta inte ut TV:n - kasta ut granen istället (glömde skriva: "OBS! Öppna fönstret först!")

To be continued..

Pappan som gick ut för att köpa tidningen..Och hur gick det sen?

Men en Luthersk frenesi satte Lilla Tvivlaren upp sitt anslag.

På julaftonsmorgon deklarerade sjuåringen, hädanefter kallad den Lille Tvivlaren, att han minsann skulle sätta upp ett anslag på dörren: "Fusktomtar förbjudna". Den Lille Tvivlarens häxjakt på falska tomtar hade nått proportioner som kändes smått ohanterliga. Jag, tagen av stundens allvar, förstod någonstans att jag var tvungen att uppbåda all min krigslist.

Sagt och gjort. Vid julbordet "gick jag på toaletten" medan storasystrarna, mina älskade medkonspiratörer, avledde den Lille Tvivlarens uppmärksamhet. Jag låste toaletten från utsidan, skyndade ut i farstun och svidade om till tomte, på en tid som skulle få Stålmannen grön av, inte kryptonit, utan avund. Bankade på dörren, Lille Tvivlaren öppnade, och efter den sedvanliga tomtesvadan "Ho ho, finns det några snälla barn här" osv, frågade jag om jag fick låna toaletten. Bankade på dörren och ropade till mig själv: "Det är upptaget!"

Nåväl, när klappar utdelats, tomten fått sin kram och lämnat den Nilssonska palän för vidare färd med renarna, så sa den Lille Tvivlaren på kvällen:

"Pappa, jag tror på tomten.."

Tvivlet hade skingats.

Ordningen var återställd.

Och den lilla detaljen som övertygade honom var just det enkla faktum att toalettdörren var låst (något som han själv kontrollerade) och att han trodde att jag var där. Ja, det och att största storasystern uppmärksammade sin smått förvirrade far om de röda bomullsbollarna från tomteluvan som fastnat i håret.

Så, slutet gott, allting gott

(och även om vi alla vuxna försåsigpåare vet att det bara är en tidsfråga innan tvivlet återfinner sig, och tron på tomten så småningom ersätts med rationellare dogmer som t ex att marknadsekonomin är universallösningen på livets alla problem, att positivt tänkande är den optimala kompassen för vår världs vilsna själar etc - så var det ändå en seger). 

Tomten vs. Lilla Tvivlaren

1-0.

Pappan som gick ut för att köpa tidningen och kom hem som en tomte..

..men som redan vid dörren fick vända om som det skägglösa fejk han var.

Sjuåringen sa till mig idag: - Pappa, är det en fejktomte som kommer imorgon, så kastar jag ut'en. Resterande dagen, mitt uppe i brinnande julrusch, så har han tagit varje tillfälle i akt att berätta hur man bäst avslöjar en låtsastomte, vilka kännetecken man ska titta efter osv. Lugnt, sakligt och metodiskt - på ett sätt som skulle få CSI-teamet att anställa honom på direkten - har han betat av en hel lista, som t ex det klassiska skäggrycket, att fejktomtar har kuddar istället för riktigt bukfläsk, och hur man ser skillnad på det, att riktigt tomteskägg har grövre struktur än syntetskägg, osv.

Det hela började förra julen, då sjuåringen och hans kusin avslöjade tomten på toaletten. Det som tagit år för mig att bygga upp, med bl a utställda tallrikar med risgrynsgröt och tända lyktor, raserades som i ett trollslag. (Tack J för att du traumatiserade min son och gjorde honom till en fullblodscyniker). Nu är det jag som får plocka upp spillrorna efter en krossad tro på den riktiga tomten. Och något säger mig att det kommer krävas en insats värdig en Oscar att limma ihop skärvorna. Om det inte redan är försent.

Aldrig har väl jag känt en sån prestationsångest över en sån skitsak som att gå ut för att handla tidningen.

Finns det någon här som känner sig manad att ta jobbet istället för mig, så skulle jag vara jävulusiskt tacksam. 

Gran Grandiosa

- mannen som gick ut för att köpa en julgran, men kom hem med en granskog.

Idag begav jag mig ut för att köpa en julgran. Försäljaren, en valrossprydd pick up-förare i orange skoteroverall, nickade mot en sorglig samling magra och våldsamt spretiga granar, och sa på sörmländsk inavliska, att jag minsann var sent ute.

"Bättre sent ute, än sent utvecklad", tänkte jag trumpet. Tjugo minusgrader har den effekten på mig. Jag blir fördomsfull och orättvis. Hursom, jag valde en gran, inte för att jag tyckte den var fin, utan för att jag snabbt som ögat ville låta bilens kupévärmare tina mina frysta kotletter till kinder.

Granen kondomerades med vit nätstrumpa, Herr Valross önskade God Jul med ett tjockt l som fortfarande kluckade i öronen när jag åkte därifrån.

Väl hemma, sprättades nätstrumpan upp och granen, som tinat i bilen, fällde ut sitt grenverk i all sin prakt, fulla längd och överväldigande bredd - en tsunami av stickande barr och kådklibbiga grenar. Jag befann mig kanske i den djupaste och mörkaste granskog som någonsin vistats i en trerumsbarre. Men eftersom jag skogsmullat som barn - och gjorde det väldigt bra - så visste jag råd och hittade till slut ut.

Med ovärderligt bistånd av mina barn, så kunde vi till slut tygla vidundret med granglitter, boja det i julgranskulor och som kronan på verket, kröna vidundret med den obligatoriska julgransstjärnan. Och nu står granen där - som en missbildad Katla med knäckt cirkusplym i silver på huvudet.

Hursomhelst, och det här riktar sig till Dig, Tomten, som du säkert förstår, så måste jag revidera min önskelista. Vi stryker det där första med fred på jorden. Jag önskar mig istället en skogsmaskin. Det eller en djungelexpedition mangrannt utrustad med machetes. Och det här skulle jag helst vilja ha innan jul om det går för sig. Helst nyss, för jag måste gå på toaletten. Men som det ser ut nu så går inte det - för i hallen står en jävla granskog.

Tack på förhand.

Hörs & störs.  



Jag är inte bara frisör, jag är pappa också..

Att vara enastående pappa har sina sidor. Som denna afton, då jag fick ta fram min allra Jean Pierre Bardigaste sida, när Frida - min dotter - ville färga sitt hår.

Nå, vad tycks? Passar inte handskarna som handen
 i handsken? Och är inte posén som klippt & skuren
- så säg?

Med ett hot om klåparförklaring (underförstådd) vid minsta felsteg samt avkrävda garanter om att jag minsann visste vad jag gjorde, så skred jag glatt till verket. Slutresultatet är i skrivande stund inte klart.

Allt ni kan göra för mig nu är att be en bön eller hålla tummarna.

Världens bästaste pappa

eller

världens största klåpare.

Succé

eller

fiasko.

Ibland är skillnaden

hårfin.

Adjökens.

  

Kärleken finns i de små detaljerna..

Imorse, vid frukosten, utbrast Elias: "Pappa, pappa, kolla, det är ett hjärta i smöret på min macka!"

Och döm om min förvåning, när jag tittade efter, så såg jag det också.

Jag ska inte skriva er på näsan, utan, vad ser ni?

Döm själva..



Nu hade jag inte tänkt att argumentera för att göra er övertygade om att det presumtiva järtecknet och kärleksymbolen ovan är just ett hjärta - en mer hjärtlös tolkning skulle ju kunna vara att det är just en smörklick föreställandes ingenting. Absolut nada. Och det är ju klart, det är ju som bekant i ögat hos betraktaren. Men det är just det som är min poäng, om man nu kan kalla det för poäng (jag är ju rätt poänglös i många andra sammanhang). Det är ju genom våra barns ögon - det perspektiv på tillvaron de så generöst lånar oss, om vi bara tar oss tiden till att ta emot lånet - som vi vardagsjäktade och känslofjärmade vuxna, får syn på de dolda, många gånger vackra skepnaderna av livet. Skepnader som oftast röjer sig i de små, små detaljerna. Detaljer som vi alltför ofta missar när vi vuxna skenar mot framtiden med våra fullspäckade kalendarium som skygglappar.

Så barn, älskade ungar, Pappa Väderballong är oändligt tacksam för alla stunder då ni gjorde er omaket att dra i snöret och ta ner mig till er lilla men ändå stora värld - till er tillvaros vackra mikrokosmos.

Tack.

Och ja, det var väl allt för den här gången.

Hörs & Störs

  

Ambition, verklighet och ljusåren däremellan..

..eller sagan om hur en Stjärnkryssare förvandlades till Jabba the Hutt under ett bakhåll någonstans i vår galax.

Jag har en förmåga att ta vatten över mitt huvud. Som idag, då det skulle bakas ett pepparkakshus. Och inte vilket slags pepparkakshus som helst, utan en Stjärnkryssare (De där stora kejserliga slagskeppen i Star Wars ni vet). Resultatet såg väl kanske inte ut som något katten släpat in, utan snarare som något den släppt ut. Eller vad tycks?

De bidde ingen stjärnkryssare. De bidde en Jabba the Hutt (som han kanske
skulle sett ut efter två veckors solsemester i Phuket).

Men alla sagor, inklusive rymdsagor som Star Wars, slutar ju som bekant med lycka och euforiskt fyrverkeri. Och som alla hjältar hade jag ju en plan B i BAKfickan. Och med hjälp från Bobba Plutt (join me together as father and son we can rule the galaxy as one) och några ljuvligt tjusiga co-pilots, så räddades eftermiddagen och aftonen med en laddning saffranssnäckor med vit chokladfyllning..



Och jag är hopplöst utlämnad till den saffransgula sidan av the force.

Adjökens

Brandsläckare och eldsjälar.



Barnet av igår:

"Jag vill bli brandman när jag blir stor"

(hjälpa andra människor i nöd)

Barnet av idag:

"Jag vill bli entreprenör när jag blir stor"

(satsa på sig själv och starta hundspa)

Julmys eller julfnys?

Är ju lite ambivalent inför det här med julen och julpyntandet. Mys eller fnys? En del, förvisso en väldigt mikroskopisk liten del av mig, vill bara rusa omkring som en kobent primadonna med brutna frökenhandleder, flaxandes med händerna som kolibrivingar och utbrista ”GALA!” över hela härligheten.

Men sen så, det är klart, sen så har vi ju den där bistre Ernst Hemingwaytypen, som upplevt julen i sin mest dysfunktionella prakt, som bara vill kavla upp flanellen,  halsa en Grants och spotta sin splattigaste tuggtobaksloska på hela spektaklet.

Hursom - mys eller fnys- nu är det pyntat. Och vet ni, jag gillar det för Skorpan gillar det.

Now we're beyond the point of no return, so let the christmascandles burn (at least until Twentieth day Knit)

 Hörs & störs

Trött.

Ibland blir jag så 

trött

av att jag blir så

trött

på att folk blir så

trötta

av att de är så

trötta

på att vara

 trötta

på

sig

s

j

ä

l

v

 a.