Min Polska Morsa

Kära läsare,

Det har ju gått ett tag sen vi träffades för första gången och vår relation har väl varit allt annat än en spikrak dans på rosor. Jag har varit frånvarande, både fysiskt, men också mentalt, när jag väl fått ändan ur vagnen och skrivit mina blogginlägg.

Men du har hängt i där.

Du har varit trogen.

Om du nu inte är debutant dvs och snubblade in här för första gången i och med det här inlägget. Kanske i din jakt efter ett bloggistiskt one-night-stand att stilla din aptit på flyktiga läsupplevelser; ditt behov av en blogg som inte ställer några som helst krav på dig vare sig före, under, eller efter själva läsakten. En blogg, som trots att du bara dimper in och läser den en gång, inte klagar sen när du inte dyker upp igen, men som är kåt, glad och tacksam om och när du väl gör det.

En kravlös blogg helt enkelt. 

Hursomhelst, vi andra har ju kommit så långt i vår relation, att det som jag så långt det varit möjligt har försökt att undvika, nu är oundvikligt. Vi har liksom kommit to a point of no return i vår relation. Tiden är nu inne då jag måste introducera min mamma - eller er svärmor - för er, mina kära läsare (här är ju fördelen - och tro mig, det är en fördel - i jämförelse med det verkliga livet, att ni inte behöver introduceras för henne). 

Jag ska inte djupdyka i något hundrasidigt biografiskt porträtt av henne, Min Polska Morsa alltså, utan jag tänkte att vi börjar med en liten dos, för att sedan trappa upp doseringen om det nu skulle behövas. Och tro mig, en för stor dos av min Polska Morsa, åtminstone i början, är värre än en överdos av heroin. Så jag nöjer mig således med att saxa ur en händelse som tilldrog sig häromdagen. På så sätt kan du, kära läsare, få en liten föraning om henne - en hint som du kan bygga din psykologiska profil på.

Den Polska Morsan på bilden har inget att göra med min Polska Morsa.

Vid köksbordet berättade min dotter att hon skaffat sig en sköldpadda (Den minnesgode läsaren, ådrar sig inlägget om sköldpaddan och hummar namnet "Sommar" för sig själv, samt nickar belåtet åt sin förmåga att komma ihåg oväsentligheter). Hursomhaver, min dotter, Felicia, berättar om att hon skaffat sig en sköldpadda.

Min Polska Morsa replikerar reptilsnabbt (hon viftar eftersom hon är Viftare, dvs döv och kommunicerar med teckenspråk), utan föregående tanke och en brist på hänsyn som skulle få en stenkross att framstå som mjuk och känslig:

- Mmm, sköldpaddssoppa som är så gott!

Och utan eftertanke, fortsätter min Polska Morsa rabbla upp en kulinarisk odyssé över olika - beprövade och obeprövade - sätt på att tillaga sköldpadda, som t ex stuvad sköldpadda, inlagd sköldpadda, friterad sköldpadda, sköldpaddssylta, frikadeller på sköldpadda osv. Hon spinner vidare om vikten att verkligen ta rätt på alla delarna. Inget får eller borde förspillas. 

Inte en gång, reflekterar hon över att sköldpaddan är ett husdjur, en levande varelse, som för min dotter har en emotionell betydelse och inte en instrumentellt nutristisk funktion.

Sköldpaddor är mat.

Punkt.

Sådan är hon, Min Polska Morsa. Och ja, jag vet, att jag i och med detta kanske bidrar till att reproducera den stereotypa föreställningen om öststatsmänniskor. För det är ju så etnicitet konstrueras, ett kulturellt fenomen specifikt för oss, i kontrast med ett kulturellt fenomen specifikt för dom. Vi mot dom. Men det kan likväl inte hjälpas, för i min Polska Morsas fall, så är det just på det viset: hon tänker i konkretioner som mat, kläder, pengar och annat praktiskt framför de emotionella - mer abstrakta - aspekterna i livet. Och kanske är det faktum, att hon växte upp i fattigdomens Polen, under andra världskriget och tyskarnas anfall mot Warzawa, där hon tillbringade sin barndom, en orsak till att hon gör det.

Förmodligen är det så. 

Till min Polska Morsas försvar, ska jag säga att jag och min syster aldrig saknat något i materiellt hänseende, även om det emotionella många gånger har fattats oss.

Och det kan ingen ta ifrån henne.

(Mamo, dziekuje bardzo)

Jazzmördaren